Den svenske bergsklättraren Fredrik Sträng hade bestämt sig. Han var redo för K2 i Pakistan, ett av de farligaste och mest skoningslösa bergen på vår jord. Och det började bra, vädret var osannolikt bra, det var perfekt. Men situationen skulle snart förändras och sluta i kaos och bråd död.
Ett gällt skrik skar genom den klara luften. Det ekade över glaciären ner mot läger 4 på 7 800 m dit Sträng och hans kompanjon Dr Eric Meyer precis återvänt efter att ha avbrutit sitt försök att nå toppen. Många indikatorer och en obehaglig känsla av att något skulle gå fel hade fått dem att vända.
Det var norskan Cecilie Skog som skrek. Hon lät som om hon var nära, men hon var flera timmar bort. Hade det gått en lavin? Hade någon ramlat? Hade någon dött?
Här berättar i första hand Fredrik, men också andra klättrare som befann sig på berget, om de dramatiska dygnen sommaren 2008, då elva personer omkom och Fredrik miste flera av sina vänner i en av de värsta klättringsolyckorna någonsin.
Målande naturskildringar och laddade klättringsscener varvas med Fredriks tankar om drömmar och mål, och om vad som motiverar en människa att utsätta sig för extrema utmaningar och påfrestningar. Det är en känslosam historia om hopp och förtvivlan, om naturkrafter och drivkrafter - om liv och död.
Sen har jag alltid varit fascinerad av pionjärer, de som åkt till Nord- och Sydpolen och så. Och jag har alltid varit nyfiken på okända platser på jorden. När jag var liten fanns det fortfarande platser som inte var upptäckta.
Dessutom har jag velat utsätta mig för en både fysisk och mental utmaning. Jag betraktade mig själv som klen och rädd när jag var liten, men såg upp till dem som klättrade och vill bli som de.
Elva människor dog i samband med er bestigning av K2. Handen på hjärtat: är det värt att utsätta sig för den fara den sortens extremklättring innebär?
För mig är det viktigt att komma ihåg att man väljer inte sättet man ska dö på, man väljer bara sättet man ska leva på. Jag är hungrig och girig och vill utnyttja varje sekund av mitt liv och ta vara på all min energi och kraft. Att inte göra det är för mig självplågeri och tortyr. Jag vill ta till vara på min tid på jorden och jag älskar att klättra.
Så ja, det är värt det. Samtidigt förstår jag de som inte förstår mig. Men för mig är närheten till döden något som gör att jag uppskattar livet. Man kan lägga hela sitt liv på att spela bowling, jag skulle inte göra det men jag förstår de som gör det.
Men många av de som klättrar vet nog vad det är som driver dem, innerst inne. En del kommer från dysfunktionella familjer, de är mobbade, har ett stort revanschbegär, eller vill bevisa för andra eller för sig själva att de duger. Väldigt ofta finns det en sorts sorg i botten. Men det är en slump som gör att man fastnar för just klättring eller att bli äventyrare. Jag själv hade en uppväxt som mobbad, med utsatthet och ensamhet, vilket jag tror bidragit till varför jag vill bevisa för mig själv att jag duger till. Denna revanschlystnad har ju självfallet nu ersatts av en mera ödmjukare ton där nyfikenhet och kärlek till naturen och utmaningen betyder mest av allt, som det ska göra!
Vad skulle kunna få dig att sluta klättra?
Att jag bryter benet eller på något annat sätt råkar ut för något som gör att jag rent fysiskt är förhindrad att klättra. Eller att jag hittar på något annat jag tycker är meningsfullt som jag vill syssla med. Att det händer något med min familj som gör att jag måste lägga helt fokus på dem. Det skulle också kunna vara så att jag en dag inte har råd att klättra.
Din bok är både väldigt intressant och otroligt spännande. Skrev du allt ur minnet eller bestämde du dig i förväg för att dokumentera K2-bestigningen och gjorde minnesnoteringar under tiden?
Det började med att jag skulle göra en full-HD-dokumentär om vad det är som lockar folk att driva igenom ett så enormt projekt som att bestiga K2. Efter katastrofen kunde jag som journalist få in mängder med material; jag fick vittnesrapporter, jag gjorde intervjuer - över huvud taget satt jag som en spindel i nätet kring alla händelser. Jag var helt enkelt tvungen att uttnyttja materialet för att skriva en bok. Samtidigt ville jag inte att en bok om en fruktansvärd katastrof inte ska ha något positivt med sig, det är därför jag skänker tio kronor av varje såld bok till Rädda Barnen.
Det blir en film också som kommer att sändas - tidpunkten är inte klar ännu - i SVT.
Har du några planerade expeditioner på gång? Och kommer du att skriva om dem också i såfall?
Sen K2 har jag bestigit två 8 000-metersberg, Lhotse och Makalu, inom loppet av 20 dagar, vilket jag är väldigt stolt över. Sen har jag andra projekt på gång, men jag vill inte berätta om dem förrän allt är 100 % klart.