Niels Bentzon arbetar vid Köpenhamnspolisen som gisslanförhandlare. Han är den som får rycka ut i desperata gisslansituationer när man fruktar dödlig utgång och han är van vid att möta både förtvivlade och rent ondskefulla människor. Men så ställs han inför något som kanske inte ens han kan rå på. Interpol larmar om en serie ovanliga mord som har inträffat på olika ställen i världen. Någon eller några tar livet av "goda människor". Det handlar om barnläkare, nödhjälpsarbetare och människorättskämpar. De döda är alla brännmärkta med ett nummer på ryggen.
Niels uppdrag blir att hitta och varna goda människor i Danmark. Men vem förtjänar egentligen ett sådant epitet? Niels får snart erfara att de till synes goda också har mörka sidor och börjar tvivla på människans inneboende godhet. Så möter han astrofysikern Hanna Lund och allting ställs på ända. Hannah menar att hon kan se ett system i de siffror som offren har blivit märkta med - ett system av närmast gudomlig karaktär. Det finns nämligen ständigt trettiosex verkligt goda människor i världen, människor som vi behöver för vår överlevnad - och nu har trettiofem av dem dödats. Niels inser att de har att göra med en mördare vars besatthet inte känner några gränser och fruktar att de inte kommer att kunna hindra denne från att döda världens sista goda människa.
"Vetenskap och andlighet är en tacksam cocktail i den litterära underhållningsbranschen och Kazinski blandar drinken ovanligt väl. De har driv i prosan och de dramaturgiska vändningarna. Den vetenskapliga researchen tycks välgjord. Framför allt har personteckningen både djup och trovärdighet."
Sydsvenskan
snubblade han över en gammal myt från judiska Talmud som handlar om att på jorden finns det alltid trettiosex rättfärdiga människor som håller ondskan i schack. Det innebär att det är trettiosex utvalda som är så goda och rättfärdiga att de därigenom beskyddar oss alla. Med tanke på hur stor vikt godhet trots allt har, så insåg vi snabbt att här fanns grunden till en riktigt spännande berättelse och sedan rullade det på.
Vi gillade båda två tanken att en polisman skulle hitta ”den goda människan” innan det var för sent. I andra deckare är det ju alltid en mördare, det onda, som jagas. Vi ville ställa allt på sin spets för att göra jakten på det goda minst lika spännande.
Hur såg ert samarbete ut?
För oss blev skrivprocessen en lek. Och vissa stunder en kamp naturligtvis. Men vi hade förberett oss väl innan vi började skriva och visste vad vi ville säga. Vi jobbade tillsammans varje förmiddag – vi hade kommit överens om att skriva fem sidor var varje dag. Vi började den tredje januari och var färdiga med det första utkastet den första april. Det var uppmuntrande att se romanen bli tjockare och tjockare i takt med att dagarna blev ljusare och ljusare.
Hur höll ni reda på handlingen?
Våra kontorsväggar var täckta med små gula lappar där varje enskilt kapitel fick en rubrik, ett klockslag och en plats. Men eftersom handlingen är så komplex och våldsam blev det vissa gånger svårt att få en helhetssyn. Vi drogs verkligen in i handlingen; dels av den drivande berättelsen, dels av förloppet, att en sak ständigt ger en annan.
Har ni kunnat använda er av er erfarenhet från filmvärlden?
Är det någonting som kännetecknar deckargenren så är det nog att berättelsen ofta berättas i scener: ett mord begås, någon finner kroppen, polisen kommer, misstänkta förhörs en efter en och så vidare. Så vi har självklart kunnat använda oss av Anders erfarenheter som manusförfattare. Framför allt när vi har funderat kring sådant som hur man bygger upp en scen så att den blir spännande, eller hur och när man ska avsluta en scen.
Hur känns det att utlandsintresset var så enormt redan från början?
Det överstiger våra vildaste förväntningar. Men vi har alltid vetat att den här romanen har något särskilt. Med frågor som ”vad innebär det att vara god?” och ”vad innebär det att vara ond?” tar den upp något helt grundläggande om oss människor. Inte minst inom romanens ramar.
Kommer det en fortsättning?
Under romanens gång genomgår vår huvudperson, Niels Bentzon, en våldsam utveckling. Hela hans livsåskådning vänds upp och ner. Samtidigt får han en insikt som närmast kan beskrivas som en uppenbarelse och det vill vi gärna gräva djupare i. Tanken är att vi ska komma personen Niels Bentzon ända in på skinnet och vi är inställda på att skriva en ny bok om honom redan till nästa år. Vi kan helt enkelt inte släppa honom.
Vilka erfarenheter tar ni med er till nästa bok?
Att de mörka månaderna är de bästa att skriva och läsa på. Då är det är ändå för kallt att vara ute och för mörkt att vara riktigt glad, så man kan lika gärna försvinna in i fiktionen istället. Det finns nog ett behov både hos författare och hos läsare att få drömma sig bort så att man orkar ta sig igenom den långa vintern. Vem vet, om vi får en mildare vinter nästa år kanske fortsättningen på Den sista goda människan blir lite kortare …