Hon är inte fri från känslostormarna

Hon är inte fri från känslostormarna

27 oktober, 2016

Magasinet är Café och året är 2013. Veronica Maggio har precis blivit en av landets mest hyllade artister med sin skiva ”Satan i gatan”, men … Varför bryter hon alltid upp? Och var hon den coola tjejen i skolan, eller tvärtom? Och så det där med att vara mamma till Bosse. Det största. Följ med henne och Tomas Andersson Wij på en roadtrip ihop till Uppsala.

 

UTDRAG UR TOMAS ANDERSSON WJI PRATAR MED (ALBERT BONNIERS FÖRLAG):

skarmavbild-2016-10-27-kl-15-23-18

VERONICA MAGGIO: TILLBAKA PÅ GÅRDEN I UPPSALA

Det var sommaren 2013, jag intervjuade Bodil Malmsten på ett svettigt Teater Brunnsgatan Fyra. Veronica Maggio och hennes manager satt i publiken. Efteråt gick vi ut och åt tillsammans. Till hösten skulle Veronica följa upp sin debut ”Satan i gatan”, en skiva som gjort henne till en av landets absolut största artister. Café ville ha en intervju och vi bestämde oss för att åka tillbaka till hennes hemstad Uppsala, besöka viktiga adresser och på så sätt berätta hennes historia.

Vindrutetorkarna rör sig sakta fram och tillbaka över rutan. Jag konstaterar att det regnar mycket på nya skivan. Om ”Satan i gatan” var sommar och pastell, ljusa festnätter och en känsla av att livet aldrig kan ta slut så har det blivit höst på ”Handen i fickan fast jag bryr mig”. Festen är över. Alla har blivit lite äldre. I första singeln, ”Sergels torg”, står Maggio och sjunger med böjt huvud och känner hur regnet rinner ner i nacken.
‒ Jag vet, texterna är inte lika glada och hoppfulla. Det finns en känsla av att stå vid vägs ände.

På vilket sätt?
‒ Alltså, jag har varit lite naiv. Jag har tänkt att man alltid kan börja om. När något har tagit slut har jag bara ställt mig upp och ruskat av mig det. Jag har haft tråkigt ungefär 20 minuter i hela mitt liv. Har aldrig funderat på vad jag ska göra härnäst, har alltid fått mota bort fem andra grejer som jag också vill göra. Arbete, förhållanden, hur man bor… Allt har gått i ett. Och ingenting har kostat något. Men nu känns det som att det verkligen kostar att göra en förändring.
– Och jag kan se att jag har mönster. Du vet, de där grejerna som tidigare bara såg ut som sammanträffanden. När man har gjort samma grej två gånger är det ett sammanträffande, men inte när man har gjort det fyra gånger, då är det ett mönster.

Så att ständigt bryta upp är ett mönster för dig?
‒ Ja, och varje gång jag bryter upp så framstår det som helt logiskt att göra det. Det är först senare som jag ser att precis det här har jag gjort förut.

***
Framgångshistorien Veronica Maggio börjar 2008. Hon hade debuterat två år tidigare, med ”Vatten och bröd”, en skiva som hon inte skrev några egna låtar till. Men tillsammans med sin dåvarande pojkvän Oskar Linnros började hon skriva den skiva som skulle bli ”Och vinnaren är…”.
Linnros var den som hade lyckats med det som länge verkade omöjligt, att få kommersiell radio att spela musik på svenska. Han och Maggio drog varandra uppåt, kreativt och medialt, ”lite som den där trappan upp till Lustiga huset på Gröna Lund”, för att citera Per Sundin, vd på Veronicas skivbolag Universal.
När ”Och vinnaren är…” släpptes 2008 var beställningsordern från butikerna blygsam. P3 spelade henne gärna. Alla verkade förstå henne. Men det stora genombrottet infann sig inte.
Det var först senare man skulle förstå vilken solid karriärsgrund den plattan hade lagt. När Veronica två år senare presenterade låten ”Jag kommer” på P3 Guld-galan smällde det bara till.

Veronica Maggio och Christian Walz hade fått till en klockren samtidsträff. Allting på skivan andades våren 2010. Maggio hade hittat ett språk som både var visuellt som en Hollywoodfilm och enkelt som ett sms. ”Satan i gatan” blev en generationsskiva, på samma sätt som Håkan Hellströms ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” eller Jakob Hellmans ”… och stora havet”. Det är tonåringarna, de som har tid att lyssna mycket, som har klickat upp Veronica Maggio till skyarna. Men ingen artist blir så stor som hon är i dag utan att nå över generationsgränserna. Barn älskade Satan i gatan. Och Ulf Lundell. En dag kom ett maskinskrivet brev från Österlen där Lundell berättade om hur låten ”Välkommen in” fick honom att minnas sin ungdom och hur skivan fått honom att börja gilla pop igen. Brevet sitter idag inramat hemma hos Veronica och sonen Bosse.

2011 blev ett galet år, med 60 utsålda konserter och en enda lång Eriksgata genom Sverige och Norge. Många artister har vittnat om förödelsen som kan följa på ett genombrott av den magnituden. Ta exempelvis Peter LeMarc, som var med om något liknande 1993. LeMarc vågade till slut inte gå upp på scenen. Men ingenting tyder på att något liknande har drabbat Veronica Maggio. Hennes A&R Anders Johansson säger att han aldrig träffat en artist som hanterat sin framgång så bra som hon.
‒ Det är extremt få kvinnliga artister på Veronicas nivå som skulle åka tunnelbana osminkad, men hon gör det och verkar över huvud taget inte reflektera över det. Häromkvällen skulle hon och hennes son ut och grilla i Årsta. Jag frågade hur de tänkte ta sig dit. De skulle ta bussen.

***

Du växte upp under rätt enkla förhållanden. De senaste åren har du tjänat väldigt mycket pengar. Hur har du hanterat det ?
‒ Jag upplevde aldrig att det var så illa ställt för mamma var så självuppoffrande. Hon satte alltid mig och min brorsa i första rummet. Jag minns en lektion i skolan. Fröken frågade vad man ska göra om man vill ha något men inte har råd. Jag räckte upp handen och sa: ”Man köper på avbetalning!” För det gjorde alltid mamma. Hon sa alltid: ”Varför vänta om man kan göra det nu?”

Hon kände sig inte begränsad av sin dåliga ekonomi?
‒ Nej, vi semestrade alltid längst av alla. Mina klasskompisar åkte på en veckas charter till Grekland. Vi hyrde ut vår lägenhet och hyrde sen något billigt i Italien och var där hela sommaren. Hon sa att det ändå blev billigare, eftersom maten var billigare i Italien. Det är först nu jag börjat fatta att hon inte åt lunch vissa dagar. Men det där har gjort mig rätt respektlös när det gäller pengar. Jag har jobbat på restaurang, alltid haft jobb utan krav på yrkesutbildning, och alltid satt sprätt på allt direkt. Jag har aldrig haft ett krampaktigt förhållande till pengar.

Har du fortsatt att sätta sprätt på alla pengar?
‒ Jag ger mig själv en rimlig månadslön. Men jag har ingen extravagant livsstil. För mig är det att sätta sprätt på pengar att äta precis vad jag vill. Sen vet man aldrig hur länge ens pengar kommer att räcka, jag kan sluta tjäna pengar i morgon, så jag måste hushålla på någon nivå. Bara några kvarter bort ligger Veronicas gamla skola Tunaberg. En andefattig 70-talsbyggnad i brunt tegel med nergången interiör. Vi går in. På Veronicas gamla vita plåtskåp har någon ristat med nyckel: LÅT BLI SKÅPET!

Vem var du i skolan?
‒ Jag var ocool. Jag hade svårt att få gehör för det jag förde fram. I tonåren hade jag fester i vår lägenhet och blev ihop med balla killar. Jag slarvade med skolan, snattade och var full i Stadsparken. Det var ett heltidsjobb att försöka bli cool. Vi svänger förbi Stadsparken intill Fyrisån som flyter genom Uppsalas äldre kvarter. På somrarna var det här hennes gäng samlades. De hängde ölkassarna under bron. På den tiden tillhörde parken de unga. Idag är den ett familjeparadis med lekpark och glasskafé.

Håkan Hellström sjunger duett med dig i nya låten ”Hela huset”. Det finns en del likheter mellan er, tycker jag. Ni är båda över 30 och har barn, men sänder på en tonårsfrekvens.
‒ Jag har ju blivit tvungen att växa upp, men min mentala ålder är 18 år, det är den tragiska sanningen (skratt). Jag är inte fri från känslostormarna ‒ jag har fortfarande dålig självkänsla. Jag har en otrolig prestationsångest och är alltid rädd för att bli påkommen. Men jag är artist, så ingen har tvingat mig till anpassning. Och jag är inte säker på att folk är så vuxna som de verkar, de där som jobbar på SEB och har kärnfamilj. Jag är inte så säker på att ”det vuxna” kommer naturligt för dem heller. Sedan en tid är Veronica separerad från Bosses pappa. De bor i samma kvarter på Södermalm i Stockholm och delar vårdnaden. Bosse, som är två och ett halvt, har fått en låt skriven till sig på nya skivan som heter ”Hädanefter”. Bosse vet att det är hans låt och brukar be om att få höra den.
‒ Jag väntade honom när jag spelade in förra skivan, så alla frågade om det skulle bli en skiva om att vara mamma. Men för det första hade det inte hunnit sjunka in, och så blev det en trotsgrej också: Jag ska fan inte skriva några ”Handens fem fingrar”-låtar! Plus att jag är sjukt privat och den upplevelsen är så intim och personlig. Det känns jättekonstigt att skriva låtar om att få barn. Jag fnös åt mammagrupper och samtal med barnmorskor. Det är nästan så jag kan ångra det nu.

Vad vill du ge Bosse för uppväxt ?
‒ Jag känner mig villrådig, för jag har fått så blandade budskap hemifrån. Pappa var otroligt sträng. För sträng. Mamma var loose och prioriterade alltid konstnärliga grejer, hon var rätt slarvig. Och så mormor som var proper. Allt var färgkoordinerat i hennes hem och man fick absolut inte ställa en smörbytta på bordet. Det var sju sorters kakor och morgongymnastik. Så jag har ingen samlad bild av hur det ska vara. Jag funderar mycket på vad som egentligen är bäst för Bosse. Jag slits mellan att det är kul att han följer med på turné, att han sitter i någon musikers knä och det är väl ingen fara om den personen har tagit tre öl. Försöker intala mig själv att det blir roliga människor av barn som får hänga på. Samtidigt kan jag känna att han måste ha struktur och ramar, sova på rätt tider, ha rätt sorts skor i rätt väder, att jag måste läsa jättemycket för honom.

Vad är det svåraste för dig?
‒ Relationer, antar jag. Vänskap är jag rätt bra på, men kärlek och familj ‒ de stormiga relationerna ‒ där är jag sämre. Och så tycker jag det är svårt att hitta en vettig nivå på hur mycket man går in i sitt jobb. Det här jobbet är svårt att balansera.

Folk som jobbar med dig säger att du plötsligt kan försvinna och göra dig oanträffbar i flera dagar. Stämmer det?
‒ Ja (skratt), när jag är less på folk. Eller… det är lite olika. Man har ju olika världar och de får inte alltid plats på samma ställe. Då måste man välja en värld i taget. Om jag går in i en turnévärld har jag väldigt svårt att ha kontakt med vissa vänner som lever ett helt annat liv. Om de ringer när jag sitter i logen orkar jag inte ta det, för då måste jag gå ur den värld jag är i. Man har olika identiteter i olika sammanhang och det kan vara ganska plågsamt att vara alla de människorna samtidigt. Sen är jag mästare på att tappa bort allting, även mobiler.

Du har varken Twitter eller Instagram.
‒ Jag mailar, that’s it.

Får du mycket skit för att du inte är tillgänglig hela tiden?
‒ Ja, särskilt i relationer. För att jag inte svarar om jag är i studion, eller med kompisar, och inte förstår att den här personen vill kunna nå mig oavsett. Men för mig är det som att jag hamnar i trans med den jag är med, och då finns inte världen utanför. Jag vet i den situationen att det här kommer inte sluta bra men kan ändå inte stoppa mig själv och bara höra av mig. Fast jag har blivit bättre. Jag har blivit mycket mer ansvarsfull de sista två åren. Jag har till och med slutat dagisröka.

Dagisröka?
‒ Jag gick från att röka till att feströka till att dagisröka ‒ jag rökte bara när Bosse var på dagis. Men nu har jag slutat helt. Bosse har aldrig sett mig med en cigg. Vad jag inte verkar kunna sluta med är att komma sent. Och det är hemskt, jag blir själv jätteirriterad när folk kommer sent.

Är du en sådan som skjuter upp saker?
‒ Ja, och jag tror att det hänger ihop med det vi just pratade om, att vilja förbli i stunden. Men där har jag också blivit bättre. Min farfar hade en post it-lapp på sitt skrivbord: ”Gör det nu!” Jag försöker leva efter det. Och så har jag allt på autogiro. Nere vid tågstationen ligger Kinakrogen Garden, som enligt Veronica är något bättre än den Kina som ligger precis bredvid. Vi beställer en stor bakismiddag bestående av kyckling, anka, friterade räkor och fyra Ramlösa. Medan vi ätit har det klarnat upp där ute. Veronika lägger ner besticken.
‒ Ska vi åka hem till Stockholm?

Bilden av Veronica Maggio är fotograferad av Jimmy Backius/LundLund. 

 

Tomas Andersson Wij pratar med Peter Le Marc
FAKTA/Tomas Andersson Wij
Ålder: 44.
Gör: Författare, sångare, låtskrivare, journalist.
Tomas som musiker: 11 fullängdsalbum, 31 singlar och EP:s, 21 låtar åt andra artister och medverkat på inte mindre på 16 samlingsalbum. År 2013 fick han årets Evert Taube-stipendium.
Tomas som intervjuare: Han började som 16-åring på Svenska Dagbladets City och blev sedan en profilskribent på 90-talet, främst i Nöjesguiden och Pop. I mitten av 1990-talet var han redaktör för tv-programmet KnessetZTV. Han är idag känd som en av de mest lyhörda intervjuarna och på Teater Brunngatan 4 i Stockholm skapades ”Tomas Andersson Wij pratar med” (tre säsonger, 2013–2014), en serie liveintervjuer med personer han var nyfiken på för längre, personliga samtal inför publik. Bland gästerna fanns Klas Östergren, Bodil Malmsten, Henrik Schyffert, Sigge Eklund, Kristina Lugn med flera. Hans nya bok har samma titel…
Tomas som författare: Nyligen släpptes Tomas Andersson Wij pratar med (Albert Bonniers förlag) med hans samlade intervjuer sen 90-talet och framåt. Peter le Marc, Lars Norén, Bodil Malmsten, Henrik Schyffert, Olle Adolphson, Klas Östergren och Veronica Maggio är bara några av de medverkande. Han har tidigare gett ut Gå rakt fram och över husen, ett urval av hans sångtexter (Albert Bonniers förlag, 2014).