Åsne Seierstad: ”Den här gången grät jag inte”

Åsne Seierstad: ”Den här gången grät jag inte”

08 november, 2016

Vad får två moderna, smarta tonårstjejer – uppväxta i Norge – att ansluta sig till IS i Syren? Det är ämnet för den hyllade före detta krigsreportern Åsne Seierstads nya bok Två systrar. Möt författaren i en sprakande intervju om radikalisering, ett liv ägnat åt att förstå människorna, att använda ett ohyggligt dåd till något gott, sin superfeministiska mor och så en skilsmässa. Idag går hennes eget moderskap före krigshärderna. Men inte desto mindre: En trilogi om terror kan hon inte hålla sig ifrån att skriva. 

av Anna Björkman  foto: Emil Malmsten

• Åsne är berget. Den Seierstadska författaren är så högrest. Ståtlig. Oförställd. Och så jäkla norsk! Det blonda, kindbenen, skidturerna ”som rensar huvudet”. Sund, frisk och stark och nu med ännu en roman som tränger in i psyket både hos huvudpersonerna och det samhälleliga tillståndet i stort, Norge och långt vidare. Men framför allt hos läsaren, menar 46-åringen. Det är detaljerna som gör det, ikke sant? säger hon enkelt.
– Jag försöker beskriva människorna så gott jag kan, därför tänker jag att mina böcker är väldigt mycket i dialog med läsaren, att det inte bara är själva texten, utan det är vad du lägger in i detaljerna, förklarar Åsne.
– Så egentligen är det ganska fakta-orienterat och det ”psykologiska” blir något du själv manar fram. Du tycker att du sett någonting, medan jag bara har varit upptagen med att beskriva akkurat hur det är.

Sist skrev Seierstad gastkramande mästerstycket En av oss: en berättelse om Norge (2013), om massmördaren Anders Behring Breiviks för alltid ofattbara illdåd i hemlandet 2011 (han mördade på en dag 77 personer, mestadels ungdomar). Nya Två systrar, en dokumentär kallar hon den, handlar om de somaliska invandrarflickorna Ayan och Leila från Bærum utanför Oslo. Muslimskt uppfostrade men väl västerländskt integrerade. Ändå radikaliseras systrarna, åker till Syrien och gifter sig med varsin IS-krigare. Varför gör två moderna, smarta tonåringar någonting sådant? De vägrar att komma tillbaka, trots pappans – romanens tredje huvudperson – äventyrliga och självutplånande ansträngningar att få hem sina döttrar. Vid ett tillfälle lyckas han få träffa Ayan, i fem minuter, bevakad av IS-soldater. Men de fåfänga försöken att hävda något slags faderlig auktoritet parallellt med mammans bönande gråt via mobiltelefon från Norge var bortkastade: ”Vi har gjort vårt val, pappa. Vad snäll och respektera det. Vi har stöd från sheikerna här”, sa Ayan inifrån sin heltäckande niqab. Därefter fördes hon ut av vakter. ”Som en svart våg”, skaldar Åsne, ”försvann hon bort över golvet.”

Mellanösternvärlden och jihad är nu inga främmande världar för Seierstad, som blev känd som stentuff reporter när hon rapporterade från krigets Irak i svensk tv 2003, redan då med diger erfarenhet från det så kallade fältet. Som 23-åring stack Åsne till Ryssland och Tjetjenien för att stanna tre år, senare Kina, Kosovo, och därefter Afghanistan. Litterära reportaget Bokhandlaren i Kabul (2002) – en inträngande, frodig fresk från när Åsne under fyra månader bodde hemma hos Sultan Khan (i verkligheten Shah Muhammad Rais) och hans stora familj – blev en internationell succé och något hon fortfarande förknippas med (även bråket med Rais som inte uppskattade Åsnes porträtt av honom). Miljonerna rullade in och en del av dem avsatte Seierstad för att bygga en flickskola i Afghanistan. Därtill gick alla intäkter i Norge från En av oss till en fond vars föreskrift är att den måste verka för utveckling eller något som kan göra världen lite bättre.
– Så pengarna går till skolor i flyktinglägren, berättar Åsne.
– För det är väldigt farligt att gå sysslolös, men att ha ett klassrum att gå till – det ger respekt. När man känner att ”jag har ingenstans att ta vägen i det här jävliga flyktinglägret, men klockan nio vet jag att jag ska gå till skolan.”

Åsne Seierstad

Fantastiskt.
– Ja, ikke sant? Det ger självrespekt förutom att man får utbildning. Så det mesta av En av oss, den ohyggliga historien, har gått till hjälp till syriska barn.

När jag läste Breivik-boken grät jag så jag snorade ned hela soffan.
– Ja, men det gjorde jag också. Men det är annorlunda med den här, eller hur? Har du gråtit över denna?

Nej. Två systrar känns mer… avskalad, lugn i berättandet. Tänkte du på det när du skrev?
– Jag tror kanske att arbetsprocessen den här gången har varit annorlunda. Med Breivik fanns en del av fakta på plats. Det var en chock jag hade följt själv. Och så skulle jag gå in i det. Lära känna familjerna (till offren), och de grät, jag grät själv när jag skrev, det var så förfärligt sorgligt. Men den här gången (med Två systrar) blev det mer att jag följde med som en detektiv, och detektiver går inte in i personerna, säger Åsne och drar en metafor.
– Du kan få syn på ett brottsoffer, men du ska försöka hitta mördaren. Här har jag inte letat efter mördaren, men jag har letat efter ett ”varför?” Eller, ett ”vem?” ”Finns det någon som är skyldig i detta?” ”Är det någon som har suttit och rekryterat?” Och så träder det fram en massiv bild av flera faktorer, ikke sant? Det är islamlärare, det är Islam Net (färgstark salafistförening för ungdomar), det är moskéerna, det är internet, men det ÄR först och främst flickorna själva.
Vi har lite för lätt för att se på tonårsflickor som offer, fastslår Åsne.
– Systrarna gjordes till vad de blev av skolan, de gjordes till det av föräldrarna – av att de inte var protagonister i sina egna liv. Så det var lite intressant att titta på i vilken grad detta är en frigörelseprocess. Jag tänker att det ligger ett önskemål om att definiera livet själv, en äventyrslust i det.

Åsne är berget, men hon är också livfull och rolig. Som barn var hon en riktig liten rackare, ”väldigt mycket energi och mycket bråk”, men med vuxenlivets ackumulerade triumfer tas Seierstad i sin gamla skola som exempel på att titta, även problembarn kan ha en karriär – de kan bli krigsreportrar som Åsne! (”Ja, ikke sant, det finns hopp för alla”, garvar hon.) Hennes egna avkomlingar, åttaårige Embrik och sexåriga Sol, är däremot ”klichébarn” enligt mamman.
– Pojken pratar BARA fotboll, flickan är BARA intresserad av balett. Så de har gått rätt in i könssegregerade roller.

Du som växte upp som dotter till en av Norges mest kända feminister, Frøydis Guldahl (som skrev Jentene gjør opprør) i början av 1970-talet)!
– När jag var liten … jag fick ju aldrig bära rosa. Jag fick aldrig gå på balett eller någonting. Men nu, när mamma köpte varsin liten fällkniv till barnen så ville hon också köpa bälten till. Embrik fick ett fint skinnbälte. Till Sol hade mamma köpt ett rosa tygbälte och sa: ”Ja, du vet, jag tänkte att det inte skulle vara för likt det bruna skinnskärpet.” Då sa jag: ”Men mamma, det skulle du ALDRIG gjort på 70-talet!”

Bara tanken, skrattar Åsne, att hennes mamma av ALLA ”köper ett dåligt rosa tygbälte” istället för ett skinnbälte som Sol kanske hellre hade velat ha.
– Men så här i efterhand menar hon att hon kanske var lite för auktoritär, att hon insett att folk får vara som de är, refererar Åsne sin mammas historierevidering.

Det som hon själv tänker nu, fortsätter Seierstad, är att strukturellt har kvinnokampen vunnit mycket: makt, kvinnor på ledande poster och sådant…
– … Men det är ju absolut en backlash rent estetiskt och kulturellt och det tror jag handlar om kommersialism, ikke sant? Du måste välja blå eller rosa. Det är klart, en flicka kan gott använda blått, men en del pojkar vill inte ha rosa. Det var några vänner till oss som gav sin dotter en rosa cykel, när lillbrorsan skulle ärva den var de tvungna att sprejlackera den svart. Men jag tror och hoppas att flickorna blir lika tuffa ändå.

asne-banner-blogg-citat-2

I dag är hon ensamstående med barnen efter separationen 2014 från deras pappa, saxofonisten och kompositören Trygve Seim, 45. De delar på vårdnaden (”vi har ett bra samarbete”) och Åsne bor kvar i jättevillan i flotta Oslostadsdelen Frogner. Poetiskt nog tillhörde huset en gång den norske äventyrarlegenden Roald Amundsen (1872–1928), och här sitter Åsne på några av de 450 kvadratmetrarna och författar sina böcker medan omvärlden brinner.

Vad är det som lockar med att åka till krigshärdarna?
– För mig har det funnits en väldig journalistisk drivkraft i att se vad som händer och vara vittne till historien medan den utspelas: ”Det här vill jag hitta, det är det här som är viktigt.” Det är inte krigen i sig själva. Det har snarare handlat om situationer i världen där mycket stått på spel.

Du höll på med en bok om Libyen, det kanske farligaste landet av alla nu?
– Ja, sist jag var där var 2014, men jag ska inte åka dit på ett tag. Jag måste liksom bara vänta. Och hoppas att jag kan åka tillbaka någon gång.

Vänta tills barnen blir tonåringar?
– Ja. Jag tänker att man måste ta ansvar för sitt liv och det är en sak att utsätta dig själv för fara, men om det händer dig något då ödelägger du barnens liv, på sätt och vis. Men det är inte bara faran, det är egentligen primärt frånvaron. För du åker inte bara bort en vecka om du ska skriva en bok, du är borta månadsvis – ska jag prioritera det framför att vara med barnen? Så därför har jag skrivit två böcker om Norge. Det har passat bra på det sättet. På ett privat sätt.

Du har nästan ett nio till fem-jobb nu?
– Ja!

Du blir inte uttråkad?
– Nej, för man har ju aktiviteter att gå på, det är fotbollsträning och balettundervisning … och man vill vara med på dem.

Så vad kommer din nästa bok från Norge handla om?
– Jag vet inte riktigt än. Men det är spännande, för de här två senaste är böcker som kommunicerar samma ämnen. Det är högerextremism (Breivik) och radikalisering (Ayan och Leila) och så är det islam, ikke sant? Och terror. Flickorna är inte terrorister (som Breivik), men de är med i en terrororganisation. Det är samma områden. Så då tänker jag, då måste jag skriva en tredje bok, så får vi en trilogi på något sätt!

Åsne Seierstad Två systrar

FAKTA / Åsne Seierstad
Ålder: 46.
Gör: Författare och journalist.
Familj: Barnen Embrik, 8, och Sol, 6 (med jazzmusikern Trygve Seim, 45, han och Åsne separerade 2014).
Uppväxt: I Lillehammer i en familj av snillen: mamma Frøydis är astrofysiker och profilerad feminist, pappa Dag fysiker, statsvetare och engagerad i Sosialistisk venstreparti, Åsnes storasyster Tori är läkare och skrivit en stickbok medan lillebror Taral är matematiker ”… och med i matteolympiader”.
Bor: I en villa i Oslostadsdelen Frogner, huset har tillhört store äventyraren Roald Amundsen och bestod tidigare av tre lägenheter som Åsne numera köpt loss.
Priser i urval: Norska Bokhandlarpriset (2002), Norges stora journalistpris (2003), norska kvinnoföreningens Fredrikkepriset (2003), Peer Gynt-priset (2003), Torgny Segerstedts frihetspenna (2010).
Böcker: Bokhandlaren i Kabul: ett familjedrama (2002), Hundra och en dag: en reportageresa (2003), Med ryggen mot världen: serbiska porträtt (2004), Ängeln i Groznyj: berättelser från Tjetjenien (2008), En av oss: en berättelse om Norge (2013), samtliga översatta till svenska av Jan Stolpe.
Aktuell med: Två systrar (översättning Jan Stolpe), om norgeuppväxta somalierna Ayan och Leila som radikaliseras och väljer att ansluta sig till IS i Syrien.