”I mitt hemland kallades jag halvmänniska”

”I mitt hemland kallades jag halvmänniska”

23 november, 2016

Människor tvingas än idag fly sina hemländer för sina åsikters skull. En som gjorde det redan för 30 år sedan är författaren Norman Manea. I sitt hemland Rumänien kallades han för halvmänniska, huligan – så till sist flydde han via Berlin till USA. Vi fick följa med honom när han återvände till Bukarest för att fira sin 80-årsdag. 

Text & foto: Stephanie Tärnqvist

Inflygningen över Bukarest påminner om att landa i ett skånskt sommarlandskap. Där finns de gula rapsfälten. Några mindre öar av skog. Klara färger i grönt och blått. För passagerarna på AirBerlin flight 8271 är landningen på Bukarests flygplats en behaglig upplevelse. Ingen turbulens. Inga barn som skriker. Hjulen sätter mjukt ner i landningsbanan.

Men hur skulle landningen kännas om du var på väg till den plats du en gång tvingats lämna? Den plats där du var född, den plats där du förföljts, avlyssnats, trakasserats och ständigt misstänkliggjorts? En plats där du i media, efter att du lämnat, blivit kallad för en halvmänniska. En huligan.

Författaren Norman Manea vet.

– Första gången jag återvände efter exilen, var jag extremt spänd och förvirrad. Det var 1997, en tid då jag blev utpekad i rumänsk media som en outsider, en förrädare, en judisk-amerikansk agent … Så jag undvek all kontakt med media och höll mig undan allmänheten. De senaste 20 åren har det blivit bättre, redan efter min andra resa släppte de värsta, initiala känslorna och har sedan dess övergått mer och mer till den vanliga resenärens rutin.

bukarestbild

Gryning över Bukarest.

Vi är på väg till Bukarest för att delta i firandet av Norman Maneas 80-årsdag. Ett firande i vilket flera ur Bukarests kulturelit kommer att delta, liksom en mängd journalister och tv-kanaler. Till och med landets kulturminister kommer att ära med sin närvaro ska det visa sig.

En total motsats till den värld Norman Manea en gång lämnade.

Manea föddes 1936 i Suceava i Rumänien, några mil från den Ukrainska gränsen. År 1941 transporterades han och familjen i smutsiga boskapsvagnar till det koncentrationsläger i Transnistrien där de skulle spendera fyra år i. Maria, en föräldralös flicka som Maneas familj tagit hand om, försökte tvinga sig in i tåget, ville inte separeras från familjen. Men Maria var kristen och slängdes av. När hon inte fick åka med tog hon sig senare till lägret på egen hand, men släpptes inte in.

När Norman och hans familj återvände till Suceava efter krigets slut hade Maria gift sig med en kommunistisk partisekreterare och blivit Kamrat Maria. Ganska symboliskt för den nya tid som följde.

Norman växte upp, rättade sig i systemet, utbildade sig till ingenjör. När han senare bytte bana till författare som öppet kritiserade regimen följde år av förföljelser, avlyssning och trakasserier tills Norman och hans fru Cella lämnade landet 1986. Först till Berlin, sedan till USA, där de idag delar sin tid mellan Manhattans Upper West och den lilla staden Annandale-on-Hudson där Norman undervisar på Bard College.

bilder-iphone-jan-mars-2014-118

Norman och Cella på Bard College.

– När jag kom till USA var jag 50 år, och kunde inte språket, jag visste inte ens vad ’bröd’ hette. Alla mina tankar var på rumänska, alla drömmar. Idag drömmer jag sällan på rumänska.

Parets sista lägenhet i Bukarest låg på den kända gatan Calea Viktorei, nummer 2. I sina memoarer Huliganens återkomst beskriver Norman hur liten gatan kändes vid det första återbesöket i staden.

– Allt verkar mindre när du ser det i verkligheten utifrån ditt minne, särskilt när det är ett suddigt förflutet i ett land som förvanskats av misstankar och övervakning. Men det har funnits ögonblick då jag trodde att jag skulle flytta tillbaka.

sista-adressen-i-bukarest

Norman och Cellas sista adress i Bukarest, Calea Viktorei.

Under vårt besök i Bukarest bor vi på Hotell InterContinental, den forna ledningscentralen för Securitatets utlandssektion, och det hotell där Norman bodde under sin första resa tillbaka. I sina memoarer beskriver han de sömnlösa nätterna i sängen på rum 1515:

– Kombinationen av en slags barnslig nostalgi över det som varit, osäkerheten och spänningen kring det ”nya”, nedbrutna, och fientliga postkommunistiska landet höll mig vaken.

rityta-1

 Hotell InterContinental och rum 1515, där Norman bodde under sin första resa tillbaka.

Att stå nedanför InterContinetal känns som att stå under en jätte som stirrar på dig, en arkitektur som återfinns runt om hela Bukarest. Kanske är det tänkt att de ska ha den effekten. Kanske är det Normans skämt om förföljelserna och trakasserierna som letat sig in i våra tankar. För det är oftast så han berättar om de mörka åren. Med en ironisk humor.

– Under diktaturen växte det fram en mörk, hånfull humor, det populäraste skämtet handlade om att en av fyra var informatörer till Securitate.

Så kommer då 80-årsdagen, som vi åkt hit för. Firandet inleds klockan nio på morgonen, i en byggnad som tillhör universitetet, intill Calea Viktorei. Det har kommit gäster från hela Europa, till och med från USA. Författare, journalister, förläggare, översättare. Den rumänska kulturministern. Alla ska tala till Manea. När tillställningen är slut vid sju på kvällen har 38 personer fått säga sin hyllning, på valfritt språk. Det finns fyra tolkar på plats.

event

Bilder från vänster: 1 Norman och Rumänska Kulturministern. 2 Firande Norman 80 år.  3 Författaren och vännen Paul Bailey.

Tre ord förekommer i samtliga tal: Identitet. Humor. Cella.

– De tre orden säger onekligen något viktigt om mig, säger Manea.

Några dagar efter firandet återvänder Norman och Cella till Berlin, där de tillbringat våren på ett utbyte via Bard. De ska hämta upp sina väskor och Norman ska ta emot den Rumänska presidentens pris The Romanian Star, på rumänska ambassaden. Sen ska de vidare till New York och huset norr om Manhattan.

– Men jag kallar inget för “hem” längre. Förutom mitt språk, som jag bär med mig som en snigel bär med sitt hus.

 

Mer läsning: http://normanmanea.com/