Hon är Saudiarabiens livs levande ”Lucia”

Hon är Saudiarabiens livs levande ”Lucia”

12 december, 2016

Historien om Lucia: Idag är det Lucia, en högtid som i modern tid allt mer kommit att handla om att fira starka kvinnor. Lucia, som levde i Syrakusa på Sicilien år 283–304, vände sig mot ett tvångsäktenskap, angavs av sin tilltänkta make, förföljdes som kristen, blev arresterad och torterad och dog 21 år gammal. Efter sin död helgonförklarades hon.

Historien om Ensaf & Raif: I slutet av 90-talet ringer en man fel och kommer till Ensaf Haidars mobiltelefon. Han förälskar sig i hennes röst och fortsätter att ringa, trots att hon inte svarar. Vad skulle hon annars göra? Det här händer i det religiösa tyranniets Saudiarabien, Haidar vet vilka rykten som omgärdar kvinnor som ger sig i lag med okända män.

Men 2001 gifter de sig, mot alla odds, och trotsar samma regel som Lucia gjorde för nästan 2000 år sedan: Att som kvinna inte få välja sitt eget liv och partner. Idag för hon en kamp för att fria sin fängslade man dissidenten Raif Badawi (ja, han som tjuvringde henne). Sedan ett par år bor Ensaf Haidar och parets tre barn i Kanada. Nu har hon skrivit om bok om deras historia, 10 år och 1000 piskrapp min historia om Raif Badawi och en kärlek i fångenskap. Döpt efter det straff maken fick för att ha kritiserat den religiösa fundamentalismen i landet: Att under tio år ta emot 1000 piskrapp, 50 stycken åt gången, plågsamt och slumpvis utspridda. Idag har fyra år gått sen fänglsandet ägde rum. Hon och maken hörs via fängelsetelefonen två gånger i veckan.

Ur Jenny Nordbergs förord: ”Vi är inte övertygade om att kvinnor ska köra bil”, sade den saudiske kronprinsen i Riyad i april 2016. Vårt samhälle är helt enkelt inte redo för det ännu, förklarade han. Han är den regerande kungens favoritson, och den som ska ta över tronen. Det vore inte heller lämpligt för kvinnor att yrkesarbeta, anser kronprinsen. Omställningen skulle bli för stor – kvinnor är ju vana vid att stanna hemma.

Så vad är egentligen skillnaden mellan män och kvinnor? Har Gud, eller någon annan, gett dem helt olika egenskaper? I Saudiarabien vilar en hel civilisation på den idén. Män och kvinnor som inte tillhör samma familj måste leva strikt åtskilda.

Staten, moskén och det sociala kontrollsystemet lägger ner enorm tid och energi på att se till att det förblir så. Annars kan allt rasa samman: Män skulle urskillningslöst attackera kvinnor, eftersom en man av naturen varken kan kontrollera eller ta något som helst ansvar för sin sexualitet. Därför kan kvinnor i stort sett inte existera utanför hemmets väggar. Kvinnor måste skyddas från män, och män måste skyddas – från sig själva.

Utdrag ur 10 år och 1000 piskrapp av Ensaf Haidar

9789146232742

Förbjuden kärlek

Min första mobiltelefon var en silverfärgad sak med plasttangenter.

När min syster Hanan tryckte telefonen i min hand stod det klart för oss båda att dörren till hela världen därmed skulle öppnas för mig.

Hanan hade fått mobilen i bröllopspresent och visste inte riktigt vad hon skulle göra med den. Enligt henne räckte det fasta telefonnätet för en gift kvinna. Men jag, som studerade koranvetenskap, kunde till exempel ringa hem ifall chauffören som hämtade mig varje dag på universitetet var försenad.

För första gången hade jag alltså en egen förbindelselänk till världen utanför mitt föräldrahem. I mitt hemland Saudiarabien, där unga kvinnor bevakas som kronjuveler fram till bröllopet, var det ytterst ovanligt. Alltför mycket frihet ansågs vara riskabelt. Mycket riktigt skulle risk från och med då bli en ständig följeslagare i mitt tidigare så stillsamma liv.

De senaste två åren hade jag studerat koranvetenskap, fast utan att ha några särskilda ambitioner. Att skaffa ett yrke efter universitetsstudierna ingick inte i min livsplan. Min far var välbärgad och för honom var det otänkbart att hans hustru eller döttrar skulle förvärvsarbeta. Vi behövde helt enkelt inte göra det. Han hörde till de lokala dignitärerna i min hemstad Jizan och tjänade så bra på sin inredningsbutik att han hade råd med ett stort hus och kunde försörja två familjer. Han hade elva barn med min mor och ytterligare fyra med en yngre hustru. Det var opassande för hans döttrar eller hustrur att arbeta utanför hemmet. Men eftersom jag nu hade en mobiltelefon rådde mig min syster Egbal att åtminstone registrera mig på arbetsförmedlingen.

”Om du lämnar mobiltelefonnumret där, Ensaf, så behöver ingen hemma veta ifall de skulle ringa till dig. Man får ändå vänta i åratal på ett jobberbjudande, så hög som arbetslösheten är nu. Men du kan åtminstone försöka skaffa dig ett jobb.” Egbal är tolv år äldre än jag – och redan änka, vilket tvingar henne att ännu en gång bo hemma hos oss, under min fars förmyndarskap. Inte att undra på att hon försiktigt ville ge mig en puff i riktning mot ekonomiskt oberoende.

Det enda yrke som min far eventuellt kunde ha låtit mig och Egbal ägna oss åt var att undervisa i en koranskola. Att uppfostra flickor enligt islams värderingar anses vara en värdig sysselsättning och är i min familj så gott som det enda acceptabla yrket för en kvinna. Det var lägligt. Eftersom jag själv som barn hade gått i en sådan skola – och studerade just koranvetenskap – var jag hur som helst inte ämnad för något annat arbete. Så jag registrerade mig som arbetssökande religionslärare.

Men jag räknade innerst inne inte med att det skulle få några konsekvenser när jag fyllde i blanketterna. Egentligen ville jag inte heller det – jag hade inga yrkesambitioner eller drömmar.

Det räckte för mig att bara låta dagarna gå i mitt föräldrahem. När Egbal och jag kom hem från vår utflykt till myndigheterna slängde jag min abaya, den oformliga svarta skruden som vi måste bära utanför hemmet, i ett hörn och tog av mig ansiktsslöjan, niqab. Under den svarta, heltäckande utstyrseln bar jag en blommig sommarklänning som var mer lämplig för de temperaturer som råder i södra Arabien. Jag tog en Coca-Cola ur kylskåpet och drog mig tillbaka till mitt rum. På tv gick en turkisk såpopera och jag dåsade till framför familjedramat.

När jag vaknade igen såg jag att jag hade ett missat samtal.

Det kunde bara vara arbetsförmedlingen. Kvinnan på myndigheten hade ju sagt att hon skulle ringa mig om det fanns någon ledig plats. Men det var definitivt för tidigt för mig. Jag hade i själva verket ställt in mig på att ha några års semester – titta på tv om kvällarna till långt in på småtimmarna, sova länge på morgnarna … njuta av tiden fram till dess att min familj gifte bort mig och jag måste uppfylla en hustrus plikter.

test

Så jag väntade till kvällen med att ringa tillbaka, och tänkte bara lämna ett meddelande i röstbrevlådan. Tjugo minuter över fem tryckte jag på återuppringningsknappen.
”Hallå?” hördes en manlig röst.
”Hm, jo, hallå”, stammade jag osäkert. ”Jag såg ert nummer på displayen. Har ni ringt mig?”
”Nej”, svarade den unge mannen i andra änden. ”Inte vad jag vet …”
”Jaså. I så fall ber jag om ursäkt. Adjö då…”
Jag lade snabbt på igen. Jag skämdes oerhört. Jag hade ringt upp en vilt främmande man! Bara så där. Vad i hela världen skulle han tro om mig?

Medan jag förebrådde mig själv ringde telefonen igen. Jag stirrade på displayen – och hjärtat tog ett skutt i bröstet. Det var samma nummer. Hade han inte påstått alldeles nyss att han inte hade slagit mitt nummer? Varför ringde han nu? Reflexartat svarade jag.

”Hallå”, sade han igen. Rösten lät trevlig, mjuk och fyllig.
”Hallå”, svarade jag i kylig ton.
”Du har vacker röst”, sade han lite blygt. ”Kan vi inte prata en stund?”
”Naturligtvis inte!” svarade jag förnärmat. Min oro hade varit berättigad. Han trodde säkert redan att jag var en lättsinnig kvinna. ”Jag förklarade ju att jag råkade ringa er av misstag. Jag har redan bett om ursäkt.”
”Äsch, snälla ni. Bara en liten stund”, bad han.
”Nej, verkligen inte!”

Beslutsamt tryckte jag bort honom. Då ringde telefonen ännu en gång. Jag stängde hastigt av ringsignalen, så att min familj inte skulle höra. Mina bröder skulle ha blivit allt annat än belåtna om de hade vetat att en främling var intresserad av mig.

För att vara helt säker stängde jag försiktigtvis dörren om mig. Nu skickade mobilen ljussignaler. Jag tittade fascinerat medan ljuset tändes på displayen så fort den avstängda ringsignalen gick igång. Den var som en ficklampa som skickade morsemeddelanden: ”SOS. VAR SNÄLL OCH SVARA!”

Jag satt hela kvällen och tittade på mobilens ljussignaler.
Sammanlagt ringde mannen – vem han nu var – 25 gånger till mig. Han ville inte ge upp. Och det imponerade förstås på mig.

I Saudiarabien har vi normalt aldrig möjlighet att ta kontakt med någon som tillhör det motsatta könet. Från puberteten får vi flickor bara lämna hemmet om vi är beslöjade från topp till tå. Och vi får aldrig vistas ute ensamma. Skolorna – liksom alla andra områden i vardagslivet – är strikt åtskilda efter kön, för att ogifta personer inte ska få tillfälle att träffa någon. I mitt föräldrahem finns det därför två vardagsrum – ett för manliga besökare och ett för kvinnliga. När min pappa eller någon av mina bröder väntade besök drog jag mig tillbaka till ett annat rum, så att männen inte skulle råka få syn på mig. De enda män som jag dittills hade talat med var min far och mina sju bröder. Jag umgicks inte ens särskilt flitigt med mina släktingar – varken med mina kusiner, farbröder eller mina systrars äkta män.

Det var alltså inte konstigt att jag tyckte att det var upphetsande att denne främling ringde till mig. Hans envishet smickrade mig. Hade han inte sagt att han tyckte om min röst? Kanske hade han blivit förälskad i den. I en egyptisk serie hade samma sak en gång hänt en man och en kvinna. Vem kunde han vara, och hur hade han fått tag i mitt nummer?

Några dagar tidigare hade min yngre bror Yassir lånat min mobiltelefon. Kunde det vara så att någon av min brors vänner ringde, någon som Yassir hade lämnat numret till? Skulle min bror vara så oförsiktig? Jag hade hört talas om fall när unga män roade sig med att i hemlighet spela in rösten på kvinnan som de trots alla förbud hade ringt till. Det var mycket illavarslande för henne, för den som ringde kunde när som helst pressa pengar av henne genom att hota att avslöja inspelningen. Det är lika illa som om en man hade haft en nakenbild av kvinnan. Sådana bevis på utomäktenskapliga kontakter kan hos oss sätta stopp för alla bröllopsplaner och orsaka skilsmässor.

Trots risken kunde jag till sist inte tygla min nyfikenhet.

När telefonen flimrade till igen strax före midnatt tryckte jag på den gröna knappen. Jag ansträngde mig att låta sträng och samtidigt förförisk på rösten.

”Vad håller du på med?” frågade jag ilsket den främmande mannen. ”Varför har du fått för dig att bedriva telefonterror här?!” Han måste ha blivit ganska förvånad. Innan han hade hunnit svara fortsatte jag: ”Sluta med de där dumheterna nu”, och lade på. Men han ringde naturligtvis igen efter någon minut.

Och jag svarade förstås ännu en gång. ”Vad är det du vill?” frågade jag argt. ”Jag vill bara prata med dig”, sade han med låg röst. ”Snälla du!”
”Vem är du egentligen?”
”Jag heter Raif Badawi.”

Även om hela världen numera vet vem Raif Badawi är, så sade det namnet mig ingenting då. Men det skulle snart ändra sig. Raif betraktade min fråga som en uppmuntran och började spontant berätta om sitt liv.

Raif var arton år gammal och kom ursprungligen från Hai’lregionen i landets nordvästra del. Han hade bott i både Riyad och Jidda, därefter i Al-Khamis och till sist här, i min hemstad Jizan, som ligger längst söderut i landet. Han bodde hos en god vän och var delägare i dennes byggföretag. De köpte hus tillsammans och renoverade dem för att sedan sälja dem med vinst. Raifs gode vän Turad var tydligen bekant med min bror.

test2

Och eftersom alla ungdomar ständigt lånade varandras mobiler hade han uppenbarligen råkat förväxla numren. Jag lyssnade fascinerat medan Raif drog undan draperiet till denna främmande värld – männens värld, där de kunde röra sig på egen hand, arbeta och till och med som i hans fall flytta hemifrån. För mig som kvinna var det helt otänkbart. Och jag tyckte om hans röst som var mjuk och talade vänligt med mig.

När han frågade började också jag berätta om mig själv. Jag talade om vad jag hette, vem min far var och var min familj bodde. Jag kunde helt enkelt inte låta bli.

Eftersom vårt telefonsamtal enligt saudiska normer var ett brott var jag fruktansvärt rädd för att bli avslöjad. Jag avbröt vårt samtal så fort jag hörde minsta ljud. ”Sssch, tyst ett tag”, viskade jag då och stoppade in telefonen under huvudkudden medan jag höll andan. Stod någon utanför mitt rum och lyssnade?

Skulle min mor strax komma in genom dörren? Lyckligtvis var det falskt alarm varenda gång. Vi pratade hela natten, med korta avbrott. Om vad vi tyckte bäst om, vilka intressen vi hade och vår favoritmusik. Jag avslöjade att jag tyckte om den egyptiska sångerskan Umm Kulthums kärlekssånger. Raif förstod genast vad jag menade. även han beundrade divan. Särskilt mycket tyckte han om ”Sir til hubb – Kärlekens väg”. Min älsklingslåt var: ”El hubb kulu – Hela kärleken”. Raif bad mig att sjunga den för honom. Han påstod att han inte hade hört den förut, vilket jag inte trodde en sekund på. Men jag gick med på hans förslag: jag skulle sjunga ifall han också gjorde det. Raif svalde – det hade han inte väntat sig. När han hade hämtat sig lite bad han mig att börja. Det gjorde jag också. Jag drog täcket över huvudet och under det började jag med låg röst sjunga för Raif:

El hobb kulluh habayt fik
El Hobb kulluh
Wa zamani kulluh ana ishtu lik
Zamani Kulluh …

… började jag i den stora sångerskans stil och försökte låta så förförisk som jag bara kunde.

All kärlek som jag älskade var din.
All kärlek.
Och all tid jag levde var för dig.
All min tid …

Raif var hänförd. Men jag å min sida propsade på att det var hans tur att sjunga. Raif är ganska blyg. Så det var svårt för honom, och han sjöng egentligen inte. Men han reciterade orden.

Han kunde texten till sin älsklingslåt utantill och framförde den som en dikt: Toul omri baakhaaf min al hob …”

I hela mitt liv har jag varit rädd för kärleken,
allt prat om kärleken och för kärlekens orättvisa mot dem som älskar.
Jag kan många berättelser om smärta, tårar och ångestfyllda skrik.
Älskande som har skilts åt men aldrig ångrat sig.
I hela mitt liv har jag sagt: Nej, jag står inte ut med
att ljuga, nätterna är fulla av längtan och mitt hjärta står inte ut med dess plågor.
Jag mötte dig, jag fann att du förändrade hela mitt liv.
Jag vet inte hur jag älskade dig, jag vet inte hur, mitt liv.
Från en kärleksfull viskning fann jag mig vara förälskad.
Jag var kär, smälte av kärlek.
Smälte av kärlek dag och natt; dag och natt på dess tröskel.

Först när fåglarna började kvittra utanför huset sade vi adjö till varandra. Och jag hade knappt hunnit vakna på morgonen innan Raif ringde till mig igen. Ända från den första natten vi hade tillsammans kände vi inga som helst tvivel – vi två hörde ihop.

Nästa dag svävade jag på små rosa moln. Jag gick ut som vanligt för att göra ärenden. Som alltid vattnade jag rosorna på vår bakgård, bläddrade i några modetidningar, hjälpte min mor att laga mat, serverade saft till min far inne på hans kontor, fick besök av min skolkamrat Wahiba vid eftermiddagsteet och beställde en sparkdräkt hos skräddaren åt en av mina systrars bebis. Men allt kändes plötsligt så annorlunda. Rosorna doftade starkare, färgerna lyste mer intensivt än tidigare. Jag tittade på kläder och undrade om Raif skulle gilla dem. Jag tänkte hela tiden bara på Raif. RAI F – på arabiska betyder det namnet ”han som har medkänsla”. Det passade ihop med den ömsinta rösten i telefonen. Snart räckte det förstås inte längre med sms och telefonsamtal. Raif ville absolut ha reda på hur jag såg ut, och tyvärr hade vi ingen telefon med kamera.

Ett möte var naturligtvis fullständigt omöjligt. Så vi smidde andra planer.

 

… Tack alla som kämpar i det stora och i det lilla mot förtryck. Ha en underbar Lucia!

Dagens Nyheter intervju med Ensaf Haidar