Smygläsning ur Twilight-skaparens nya KEMISTEN

Smygläsning ur Twilight-skaparens nya KEMISTEN

20 december, 2016

Vad: Stephenie Meyer har skrivit en driven spänningsroman om en fascinerande hjältinna med häpnadsväckande specialkunskaper. Kemisten, heter den. Inte en enda vampyr i sikte denna gång, det här är en vuxenroman.

Handling: Hon (som använder sig av olika namn) är en före detta agent på flykt. Hennes tidigare arbetsgivare har dödat den enda hon litade på, och nu är de ute efter henne. Oväntat erbjuds hon en väg ut, om hon utför ett sista uppdrag. Hon förbereder sig för den största utmaningen hon någonsin ställts inför. Samtidigt för uppdraget henne samman med en man som ytterligare komplicerar situationen. Hon inser att hon måste använda sina talanger på ett sätt hon aldrig tvingats göra förut.

Om författaren: Stephenie Meyers framgångsrika Twilight-serie har sålt i mer än 155 miljoner exemplar världen över. 2008 utgav hon The Host, sin första spänningsbok för vuxna, som gick direkt in på New York Times förstaplats liksom Wall Street Journals topplista. The Host filmatiserades 2013.

 

Utdrag ur Kemisten av Stephenie Meyer

Översättning: Manne Svensson

På andra sidan gatan låg Carstons favoritlunchställe. Det var inte mötesplatsen som hon hade föreslagit. Hon var dessutom där fem dagar för tidigt.

Hon kom emot honom bakifrån, på samma väg som han gått några minuter tidigare. Hans mat hade just kommit – parmesankyckling – och han verkade totalt fokuserad på att sluka den. Men hon visste att Carston var bättre än hon på att framstå som något han inte var.

Hon sjönk ner på stolen framför honom utan omsvep. Han hade munnen full av bröd när han tittade upp.

Hon visste att han var en bra skådespelare. Hon förväntade sig att han skulle dölja sin omedelbara reaktion och visa upp den känsla han ville visa upp innan hon hunnit se vad han egentligen kände. Eftersom han inte såg ett dugg förvånad ut antog hon att hon hade överrumplat honom totalt. Om han hade väntat sig att träffa henne skulle han ha agerat som om han blev chockad över att hon plötsligt dök upp. Men detta, den stadiga blicken över bordet, de inte alls uppspärrade ögonen, det metodiska tuggandet – det var han som kontrollerade sin förvåning. Hon var nästan 80 procent säker.

Hon sa ingenting. Hon mötte bara hans uttryckslösa blick medan han avslutade sin tugga på smörgåsen.

”Jag antar att det skulle vara för enkelt att bara mötas som planerat”, sa han.

”För enkelt för din krypskytt, ja absolut.” Hon sa orden lättsamt, i samma tonläge som han hade haft. Om det var någon som råkade höra dem skulle de tro att det var ett skämt. Men de två övriga lunchsällskapen pratade och skrattade högt, och folk som gick förbi på trottoaren lyssnade i hörlurar och telefoner. Ingen brydde sig om vad hon sa förutom Carston.

”Det där var aldrig jag, Juliana. Det måste du förstå.”

Nu var det hennes tur att agera som om hon inte var förvånad. Det var så länge sedan som någon hade tilltalat henne med hennes riktiga namn, så det lät som en främlings. Efter den första chocken kände hon en liten våg av välbehag. Det var bra att hennes namn kändes främmande för henne. Det betydde att hon gjorde det här på rätt sätt. Det betydde att hon inte skulle göra någon tabbe åtminstone på det området.

Hans blick for iväg till hennes uppenbara peruk – den var faktiskt ganska lik hennes riktiga hår, men nu skulle han misstänka att hon dolde något som var helt annorlunda. Sedan tvingade han tillbaka blicken till hennes. Han väntade på svar i ett ögonblick till, men när hon inte sa något fortsatte han. Han valde sina ord med omsorg.

Stephenie Meyer citat 2

”De … eh … parter som beslöt sig för att du skulle … dra dig tillbaka har … fallit i onåd. Det var aldrig något populärt beslut till att börja med, och nu är vi som alltid motsatte oss det inte längre styrda av dessa parter.”

Det kunde vara sant. Men förmodligen inte.

Han besvarade hennes skeptiska blick. ”Har du haft några … obehagliga störningsmoment under de sista nio månaderna?”

”Och jag som trodde att jag bara hade blivit bättre på att leka kurragömma än ni.”

”Det är över nu, Julie. Den goda sidan har vunnit.”

”Jag älskar lyckliga slut.” Tung sarkasm.

Han ryckte till, sårad av sarkasmen. Åtminstone låtsades han bli det.

”Inte riktigt så lyckligt”, sa han långsamt. ”Ett lyckligt slut skulle ha inneburit att jag aldrig hade kontaktat dig. Du skulle ha lämnats ifred resten av livet. Och det skulle ha blivit långt, i den mån vi kunde råda över det.”

Hon nickade som om hon instämde, som om hon trodde honom. På den gamla goda tiden hade hon alltid betraktat Carston som exakt den han verkade vara. Han hade länge varit de godas ansikte. Det var nästan roligt nu på något märkligt vis, som ett spel, att försöka dechiffrera vad vartenda enskilt ord egentligen betydde.

Förutom att en svag röst flikade in: Tänk om det inte är ett spel. Tänk om det är sant … om jag kunde bli fri.

”Du var den bästa, Juliana.”

”Dr Barnaby var bäst.”

”Jag vet att du inte vill höra det, men han hade aldrig din talang.”

”Tack.”

Han höjde ögonbrynen.

”Inte för komplimangen”, förklarade hon. ”Tack för att du inte försöker tala om för mig att hans död var en olyckshändelse.” Alltsammans fortfarande i lättsam ton.

”Det var ett dåligt val motiverat av paranoia och illojalitet. En person som kan tänka sig att förråda sin partner föreställer sig att partnern kan konspirera på exakt samma sätt. Oärliga människor tror inte att ärliga människor existerar.”

Hon behöll sitt stenansikte medan han pratade.

Inte en enda gång under de tre åren i ständig flykt hade hon yttrat en hemlighet hon blivit invigd i. Inte en enda gång hade hon gett sina förföljare någon anledning att tro att hon var en förrädare. Till och med när de försökte döda henne hade hon förblivit lojal. Och det hade inte betytt något för hennes enhet, ingenting alls.

Det var inte mycket som betydde något för dem. Hon distraherades för ett ögonblick av tanken på hur nära hon varit det hon letat efter, platsen som hon skulle ha nått nu i det viktigaste området av hennes forskning och skapande om hon inte blivit avbruten. Det projektet hade tydligen inte heller betytt något för dem.

”Men det är de där illojala personerna som står där som fån nu”, fortsatte Carston. ”För vi hittade aldrig någon som var lika bra som du. Fan, vi hittade aldrig någon som var hälften så bra som Barnaby. Det är helt otroligt att folk kan glömma bort att sann talang är en ändlig resurs.”

Han väntade. Uppenbarligen hoppades han att hon skulle säga något, att hon skulle fråga något, röja någon antydan till nyfikenhet. Hon såg bara på honom artigt, som på en främling som slog in ens varor i kassan.

Han suckade och lutade sig sedan fram, plötsligt spänt uppmärksam. ”Vi har ett problem. Vi behöver den sortens svar som bara du kan ge oss. Vi har ingen annan som kan göra det här jobbet. Och det får inte gå åt helvete den här gången.”

”Ni, inte vi”, sa hon bara.

”Jag känner dig bättre än så, Juliana. Du bryr dig om oskyldiga.”

”Jag gjorde det. Man skulle kunna säga att den delen av mig har blivit mördad.”

Carston ryckte till igen.

”Juliana, jag är ledsen. Jag har alltid varit ledsen. Jag försökte stoppa dem. Jag blev så lättad när du kom undan. Varje gång du kom undan.”

Hon kunde inte låta bli att imponeras av att han erkände alltihop. Inga förnekelser, inga ursäkter. Inte det var bara en beklaglig olyckshändelse i labbet som hon hade väntat sig. Eller det var inte vi, det var landsförrädare. Inga historier, bara ett erkännande.

”Och nu är alla ledsna.” Hans röst sjönk och hon blev tvungen att lyssna uppmärksamt för att urskilja orden. ”För vi har inte dig, och folk kommer att dö, Juliana. Tusentals människor. Hundratusentals.”

Den här gången väntade han medan hon tänkte igenom det.

Hon talade lågmält nu, hon också, men såg till att det inte fanns något engagemang eller några känslor i rösten. ”Ni vet någon som besitter viktig information.”

En suck.

Stephenie Meyer citat 3

Ingenting fick enheten att hetsa upp sig såsom terrorism. Hon hade blivit rekryterad innan det emotionella dammet hade lagt sig helt och hållet runt hålet där tvillingtornen en gång hade stått. Att förhindra terrorism hade alltid varit huvudkomponenten i hennes arbete – det bästa sättet att rättfärdiga det. Hotet om terrorism hade också blivit manipulerat, förvridet och förvanskat tills hon så småningom tappat en stor del av tilltron till tanken att hon faktiskt utförde en patriots arbete.

”Och en stor laddning”, sa hon. Det var ingen fråga. Det var alltid det största spöket – att någon som verkligen hatade USA någon gång skulle lägga vantarna på någonting nukleärt. Det var det mörka moln som dolde hennes yrke från världens ögon, som gjorde henne så oumbärlig, hur gärna gemene man än ville tro att hon inte existerade.

Och det hade hänt – inte bara en gång. Människor som hon hade förhindrat att dessa situationer hade utvecklat sig till enorma mänskliga tragedier. Det var en kompromiss. Ohygglighet i liten skala mot fullkomlig slakt.

Carston skakade på huvudet, och plötsligt såg hans ljusblå ögon plågade ut. Hon kunde inte låta bli att rysa lite inombords när hon insåg att det var dörr nummer två. Det fanns bara två sådana fasor.

Det är biologiskt. Hon sa inte orden rakt ut, utan formade dem bara med läpparna.

Carstons dystra min räckte som svar.

Hon tittade ner för ett ögonblick och sorterade in alla hans svar i två kolumner, två listor över olika möjligheter i hennes huvud. Kolumn ett: Carston var en skicklig lögnare, han sa saker som han trodde skulle motivera henne att besöka en plats där folk kunde göra sig av med Juliana Fortis en gång för alla. Han tänkte snabbt och improviserade, tryckte på de ömmaste punkterna.

Kolumn två: någon hade ett biologiskt massförstörelsevapen, och makthavarna visste inte var det fanns eller när det skulle användas. Men de visste att någon skulle göra det.

Fåfänga vägde också in, och skiftade balansen något. Hon visste att hon var bra. Det var förmodligen sant att de inte hade hittat någon bättre.

Men hon skulle trots allt satsa sina pengar på kolumn ett.

”Jules, jag vill inte att du ska dö”, sa han tyst, då han gissade hennes tankegång. ”I så fall skulle jag inte ha kontaktat dig. Jag skulle inte vilja träffa dig. För jag är säker på att du är utrustad med minst sex sätt att döda mig på just nu, och har varenda orsak i världen att använda ett av dem.”

”Tror du verkligen att jag skulle komma hit med bara sex stycken?” frågade hon.

Han rynkade nervöst pannan för en sekund, sedan bestämde han sig för att skratta. ”Du bekräftar det jag säger. Jag har ingen dödslängtan, Jules. Jag är uppriktig.”

Hon återgick till sin lättsamma röst. ”Jag skulle föredra om du kallade mig dr Fortis. Jag tror att vi har kommit förbi det där med smeknamn.”

Han gjorde en sårad min. ”Jag ber dig inte att förlåta mig. Jag borde ha gjort mer.”

Hon nickade. Men hon höll inte med honom denna gång heller, utan höll bara igång konversationen.

”Jag ber dig att hjälpa mig. Nej, inte mig. Att hjälpa de oskyldiga människor som kommer att dö om du inte gör det.”

”Om de dör är det inte mitt fel.”

”Jag vet, Ju… doktorn. Jag vet. Det kommer att vara mitt fel. Men vem man ska skylla på kommer inte spela någon roll för dem. De kommer att vara döda.”

Hon höll kvar hans blick. Hon skulle inte vara den som blinkade.

Hans ansiktsuttryck mörknade. ”Skulle du vilja höra vad som kommer att hända dem?”

”Nej.”

”Det är kanske lite för magstarkt till och med för dig.”

”Det tvivlar jag på. Men det spelar egentligen ingen roll. Vad som skulle kunna hända är sekundärt.”

”Jag skulle vilja veta vad som kan vara viktigare än hundratusentals amerikanska liv.”

”Det kanske låter väldigt själviskt, men att andas in och andas ut har liksom alltid kommit i första rummet för mig.”

”Du kan inte hjälpa oss om du är död”, sa Carston rakt ut. ”Vi har lärt oss vår läxa. Det här kommer inte att vara sista gången vi behöver dig. Vi kommer inte att begå samma misstag igen.”

Hon avskydde att hon lät sig dras med, men balansen ändrades ännu mer. Det som Carston sa verkade faktiskt logiskt. Och hon var verkligen inte främmande för ändrade direktiv. Tänk om alltsammans var sant. Hon kunde spela kall, men Carston kände henne väl. Det skulle bli svårt för henne att leva med en katastrof i den storleksordningen om hon trodde att det hade kunnat finnas någon chans för henne att göra något. Det var så de hade dragit in henne från första början i världens kanske allra värsta yrke.

Stephenie Meyer med bok