”Amman är som den lojale taxichauffören från vischan”

”Amman är som den lojale taxichauffören från vischan”

23 januari, 2017

av Linus de Faire

Jag ombads skriva max tusen ord om Amman och mitt liv där. Det blev lite drygt tusen, trots att det egentligen hade räckt med ett: beigt. Om staden; inte livet. Samt en lista på fem punkter om varför man bör besöka den. Det blev sju punkter eftersom jag dessutom har auktoritetsproblem, förstått? Den kommer i alla fall i slutet. Förresten blir resten av texten i listform också.

fb_0000s_0002_por_3937

 

  • Amman har mycket av följande: kullar (och därmed trappor, som oftast leder blint); beigea betonghus; solljus; motorvägar; gropar i dito; idisslande getter samt människor (nej, inget syftningsfel); plaststolar; plastpåsar; duvor; köpcentra; Land Rovers, korruption (vilket delvis förklarar föregående); gråfärgade & buckliga koreanska bilar; gula ännu buckligare taxibilar; patriarkala maktstrukturer; fotbollsspelande pojkar på gator; hemliga och icke-hemliga flygplatser, varav en av dem är nybyggd och riktigt – ingen ironi – läcker.
  • Amman har däremot inte mycket av följande: regn; naturlig skönhet; stadskänsla; hela trottoarer (och därav få cyklister); fotbollsspelande flickor; parker; floder; medelklassområden; bacon; stil; arrogans – som tur är.
  • Amman har inte alls: levande historia från romarrikets fall till sent 1800-tal.
  • Vid förra sekelskiftet fanns runt tre tusen invånare. Och lika många getter.
  • Nu: runt fyra miljoner. Förmodligen av båda.
  • Amman kommer man till om man har problem. Förföljelse och/eller krig är vanligast (cirkassier, palestinier, irakier, syrier). Annars medicinska (från Gulfstaterna och Saudiarabien). Staden är största centret i regionen för medicinsk turism. Den arabiska våren blommade även här, om än i mindre omfång; vattenbrist (bara några vattenkanoner) och brist på fertila slagord.
  • Minst två tredjedelar av befolkningen är av palestinsk börd, men efter Svarta september (googla) råder status quo. Typ.
  • Amman är förresten mer by än stad, eller möjligtvis förort, oklart bara till vad. En gigantisk amöba som spridit ut sig 1700 kvadratkilometer över kullar och dalar. Där, någonstans i mitten, lite till väster, bor jag sedan sex år tillsammans med min familj.
  • Amman är inte livlig, åtminstone inte för att vara i Mellanöstern. Om du vill ha puls, åk till Kairo. Vill du ligga på cigarettfimpsstränder, ta chartern till Agadir. Vill du ligga i bakhåll, köp en enkelbiljett till Damaskus. Vill du bara ligga – punkt – dra till Beirut. Eller inte till regionen överhuvudtaget.
  • Amman har bara en antydan till vad man förväntar sig från en typisk mellanösternstad, en uråldrig stadskärna med smala, vindlande gränder och marknadsstånd där man kan få för sig att ha prutat till sig en äkta beduinsk teservis innan man inser att det utsuddade ”Made in China” fortfarande är synligt. Har jag sagt att solen ofta skiner?

fb_0000s_0004_dsc_0201

 

  • I downtown överröstar fruktförsäljare varandra, alla med samma pris, säg, två kilo tomater för tio kronor. Flådda får töms på sina tarmar på gatan bredvid affären som säljer stjärnanis och lagerblad ur stora tunnor. Och ryker gör det ur vagnar med rostande kastanjer och majskolvar. Silkessjalarna, tillverkade i Kina, liksom allt annat, hänger som på tvättlinor över huvudet. Om du kisar kan du få för dig att du är Lawrence av Arabien, åtminstone innan du halkar på en plastpåse.
  • I den västra delen av förorten är det plattare, på alla sätt och vis. Här finns alkoholaffärerna och H&M-butikerna, minkpälsarna och Gucciskorna. Här finns skolorna som det skulle kosta en genomsnittlig statlig ämbetsman fem år att tjäna in årsavgiften till, samt en caffè macchiato för fyrtio kronor.
  • I downtown: två kronor, förvisso med pulvermjölk.
  • Bra saker med Amman: att jag lärt mig använda händerna som blinkers när jag kör bil, som alla andra. Och att idissla och traska genom rondeller utan att titta. Om man överlever sägs det ge karaktär.
  • Dåliga saker: ad infinitum.
  • Men: när någon utomstående dissar Amman – det händer varje dag – då blir jag eld och lågor. Jag säger: gå på valfri gata (se bara upp för bilarna med vevande armar), vid valfri tid på dygnet, säg midnatt, dina två askblonda döttrar slängda över axeln som ett par Kalasjnikovs (de sover, utmattade) och du stöter snart på ett tjuvrökande pojkgäng. Grips inte av panik: döttrarna är ditt bästa vapen, ty de förvandlar killarna till oooande och aaaande tanter, som vill ta foton och nypa ungarna i kinderna. Det händer inte i Stockholm, speciellt inte vid midnatt.

fb_0000s_0007__por7937

 

  • Amman är den lojale taxichauffören från vischan, klädd i beigt/grått, med myggjagare till skor och stelopererad nacke. När han vill imponera på dig så tar han dig till en nattklubb som han lovar är super med stort S.
  • En anekdot som jag borde inlett med eftersom den är otippad, men nu avslutar med eftersom den är sedelärande (samt förklarar metaforen i föregående punkt): hösten 2003, på resa till stan med amerikansk vän av palestinskt ursprung som överskattade sina arabiska språkkunskaper i en taxi på väg till en nattklubb. Vi ville bara ta en öl och kanske prata lite med några tjejer. Istället: skum korridor, massiv ståldörr, vakter, visitering – ah, svartklubb! tänkte vi, naivt – och varsin öl med lupinibönor vid ett konferensbord framför en sammetsdraperad scen. Två minuter senare kom insikten nedstigande därifrån och satte sig i våra knän. Runt tusenlappen senare efter hot och gråt, från vakterna respektive oss, befann vi oss luggslitna på gatan med den halvnakna insikten (nu i mer bokstavlig mening) att Amman inte bara har femtio nyanser av grått. Hur som helst mitt första möte med staden (och en strippklubb).

fb_0000s_0003_dsc_0345

 

Utlovade listan om huruvida du ska besöka Amman, i 5 punkter:

  • Det ska du inte.
  • Du ska besöka Jordanien, landet, i max en vecka.
  • Och då Wadi Rum, den röda öknen, som planeten Mars, fast billigare och lättillgängligare. Ät på Ali’s place, där Ali bestämmer vad du äter. Kan bli fårhjärna, men oftast inte.
  • Och Döda Havet. För solnedgången som du inte får från den andra sidan. Och om du lider av psoriasis. Samt för den obligatoriska jag-läser-tidningen-i-vattnet-bilden. Annars är vattnet mest slemmigt.
  • Samt Petra, förstås, för att du sett Indiana Jones och det sista korståget och trodde det var kulisser. Det är det inte.
  • Och för att en lista på fem punkter måste ha sex, samt för att det är bara en timme till Jerusalem (om du bortser från israelisk gränskontroll, vilket du i och för sig inte bör göra. Så sex timmar, men ändå).
  • Inte sju. Okej, sommaren är lika lång som en norrländsk vinter och vintern som en dito sommar. Besök anbefalls i maj och november, två månader med klassiskt svenskt sommarväder, dvs. 25 grader, spridda skurar, så du inte känner dig för bortkommen.
  • Absolut inte åtta.

FAKTA / LINUS DE FAIRE
Född: 1977.
Familj: Fru och två döttrar.
Bor: Amman, Jordanien, sen sex år. Frun jobbar på UNHCR med syriska flyktingar.
Gör: Skriver på en ny roman.
Aktuell med: Boken om Yousef, en roman som mestadels utspelar sig i Beirut, från krigsåren och framåt.

fb_0000s_0000_por_4146