Johanne Hildebrandts Sagan om Valhalla

Sagan om Valhalla: en värld där hjältar och hjältinnor blir till levande legender

Första trilogin: Följ med till bronsåldern och möt mäktiga drottningar, fruktbarhetsdyrkare och krigare i en magisk och skrämmande era. För 2 700 år sedan möttes två folkslag, vanerna och de invaderande asarna, i ett av historiens största slag. De främsta krigarna – Freja, Oden och Tor – var så mäktiga och kraftfulla att de blev upphöjda till gudar i Valhalla. Ett ändlöst spännande drama som bygger på våra fornnordiska myter.

Andra trilogin:
Under vikingatiden hotas den gamla tron av kristendomen. Sigrid, en hövdingadotter svuren till Freja, kämpar för att bevara Valhalla och frälsa riket från korsdyrkarna. Berättelsen om vikingatidens mest mytomspunna drottning och kung, Sigrid Storråda och Svend Tveskägg, är en episk kärlekshistoria fylld av ödesdigra val och brutna löften som förändrade hela Norden.

>> Läs ett gratis utdrag ur första boken Freja!

Böckerna finns tillgängliga som e-böcker, digitala ljudböcker och i tryckt format. Varken användarkonto eller prenumeration behövs för att köpa dem nedan.


Utdrag ur Sagan om Valhalla : Bok 1

FREJA

Kapitel 1

Det var stilla, alltför stilla. Ingen skällande hund, inga barnskratt, inga röster. Freja rös och svepte manteln runt sig.
En vind drog över gårdsplanen och rev upp ett moln av damm. Grinden till den tomma hagen slog ödsligt. På åkern neg grödan.
Inga människor, inga djur.
Rädslan sipprade in i magen och vred sig runt som en kall orm.
Vad i Gudinnans namn hade drabbat dessa människor?
Långhuset var inte särskilt stort, knappt arton steg långt. Det var byggt på det gamla viset och det tjocka halmtaket nådde nästan ned till marken.
Hon visste att svaret måste finnas där.
En sönderslagen urna låg vid dörren. Mörkröd surgröt täckt med damm bredde ut sig vid hennes fötter.
En pöl av färskt blod blandade sig med gröten. Freja darrade till och tog ett steg tillbaka. Vinden ökade i styrka. Den ryckte i hennes flätor, slet loss en hårslinga som piskade mot hennes kind. Hon märkte det inte.
Två långa spår löpte från blodpölen in under den grovt tillyxade ekdörren. Ett långt skaft pressade mot dörren så att den inte gick att öppna inifrån.
Nu visste hon.
Hon sträckte fram handen och lyfte försiktigt undan skaftet.
Dörren öppnade sig med ett lågt knarrande. Hon tog ett steg in i långhuset. Gråsvart rök kom vällande i tjocka moln. Den rev i lungorna och hon vek sig hostande medan tårarna rann längs kinderna. Hon ville inte se, ville inte veta mer, men något tvingade henne att fortsätta.
Plötsligt hördes ett dån inifrån huset. Det lät som om underjorden öppnat sig. Ljudet från en rasande eld skrämde Freja mer än något annat. Hon snyftade till och såg in i det grå dunklet. En mager man låg på mage bara några steg in i hallen. Han bar en kjortel om höfterna, inget mer. Den brunbrända ryggen var förvandlad till ett köttigt sår. Någon hade huggit honom i besinningslös vrede, om och om igen. Vitt ben skymtade bland blodigt kött. Freja borrade in naglarna i handen, smärtan drev bort vanvettet och hon tvingade sig att lyfta blicken och se mer.
De döda låg överallt: kvinnor, barn, män, tjänare. Det var som om en jätte haft ihjäl dem och sedan kastat ut dem på jordgolvet i besinningslöst raseri.
Vid eldstaden låg en kvinna med kluvet ansikte, hennes vita bröst föll ut ur den sönderslitna klänningen. Vid hennes sida låg tre små barn, nästan jämnstora, och stirrade på Freja med döda ögon.
En av dem, en liten flicka, höll fortfarande en halmhäst i handen. De måste ha blivit skräckslagna när mördarna kom och sprungit mot sin mor för att få skydd. Förgäves.
Röken slingrade sig runt de små kropparna, elden flammade högt från sovbänkarna. Snart skulle hela långhuset slukas av flammorna.
En ljushårig kvinna låg halvvägs under en sovbänk, som om hon försökt gömma sig därunder. I sina armar höll hon ett lindebarn. Hennes hår vällde som månljus över det döda barnet. Lågorna hade redan fått fäste i hennes klänning, de letade sig upp mot ansiktet, slickade hennes kropp.
Elden fanns plötsligt överallt. Den slog upp över de döda, åt dem, förtärde dem.
Frejas mage vändes ut och in och hon kräktes.
– Gudinna, ha förbarmande.
Hon torkade sig om munnen med klänningsärmen och såg in i flammorna. Aldrig hade hon sett något så fasansfullt.
I nästa stund fattade hon själv eld. Lågor slog ut över hennes kropp, slickade den, svedde bort hennes gyllene hår. Hon lyfte ansiktet och skrek, inte av smärta för elden skadade henne inte, utan av sorg och vanmäktig vrede.
Så spred sig elden från Freja ut över Vanaheims åkrar, ut över världen. Lågorna sträckte sig ända upp till himlavalvet och allt var förödelse.

Freja satte sig panikslagen upp och slog med händerna på kroppen. Hon måste släcka elden. Bort! Den måste bort!
– Lugn. Allt är bra.
Den trygga rösten återförde henne en bit närmare verkligheten. Var befann hon sig? Gullveigs silverfärgade hår skymtade plötsligt i mörkret.
Freja stirrade tomt på mostern medan hon kämpade med skräcken. Det var bara en dröm. Hon var i säkerhet.
Hjärtat skenade i bröstet. Hon lyfte händerna och gned dem mot de tårvåta kinderna medan hon förtvivlat försökte återfå sansen.
Hon var alltså hemma.
Freja låg i sin sovbänk i prästinnornas hall. Ena axeln var tryckt mot lerväggen där några halmstrån stack ut och rev hennes arm. I halmtaket skymtade de mörka sjoken av spindelväv. Hennes ränsel hängde fastbunden i en av bjälkarna. Den gungade lätt fram och tillbaka mot den flätade vassväggen som skärmade av hennes bädd från nästa. Särken klibbade mot hennes svettiga kropp.
Ingenstans fanns det eld.
Ett snörvlande från andra sidan gången fick henne att vända på huvudet. Njorunn låg på rygg med armen slappt hängande ut från bädden.
Hade hon inte skrikit? Ingen verkade i varje fall ha vaknat. Freja skakade irriterat på huvudet. Allt var så förvirrat.
Hon la sig försiktigt ned igen och såg in i den gamlas ögon.
– Jag är ledsen att jag väckte dig, moster.
Hon kände inte igen sin egen röst, den var liten och tunn, som en liten flickas. Gullveig svarade inte utan strök henne istället över håret. Freja grep den gamlas hand, klamrade sig fast vid den som om hon var en liten båt i en storm och Vanaheims översteprästinna en lugn vik att söka skydd i.
– Blev du varslad?
Det var ett konstaterande, inte en fråga.
Freja nickade, drömbilderna dansade framför henne, så levande att hon började skaka igen.
– De var döda… och brann. Det har hänt eller det kommer att hända. Vi måste hjälpa dem!
Gullveig la handen på fosterdotterns panna och nynnade tyst. Det hettade till och en välgörande värme spred sig genom Frejas kropp.
Skräck och mardröm krympte ihop.
När Freja åter andades lugnt tog Gullveig tillbaka sin hand, men Freja ville ha mer värme. Hon kröp ihop som ett litet barn med huvudet i den gamlas knä och drog in den trygga lukten av jord och rök.
– Berätta nu, sa Gullveig tyst.
Freja förklarade så noga hon förmådde. Varje ord rev i halsen som om den glupande röken varit verklig och inte en dröm. Gullveig lyssnade utan att säga ett ord. När Freja var färdig satt hon stilla och såg in i dunklet.
– Något värre varsel har jag inte sett, sa Freja med sårig röst.
– Du ska inte oroa dig, svarade Gullveig lugnt.
Den gamla var mer skakad än hon visade. Tecknen på den ofärd som skulle drabba Vanaheim hade funnits där sedan länge. Nornornas väv närmade sig sitt slut. Frejas tid var inne. Hon plockade med en slinga av hennes ljusa hår och suckade.
– Obönhörligt rinner tiden undan.
Freja höjde sitt huvud och såg upp på henne.
– Vad menar du?
– Du var bara fem, sex somrar när du kom till mig. Du var en liten allvarlig flicka och nu är du vuxen och invigd, sa Gullveig.
– Jag minns. Det kändes som att äntligen komma hem.
Gullveig såg den lilla flicka som Freja en gång varit framför sig, drottning Åses dotter.
Flickan hade gråtit och vädjat under de övningar som senare lärt henne att kontrollera sin kraft. Gullveig hade stålsatt sig, varit obeveklig i sin undervisning. Andarna hade manat henne att skynda på. Det fanns så mycket en ung prästinna måste lära sig.
– Tycker du att jag varit för hård mot dig?
Freja skakade på huvudet.
– Nej, jag visste ju att jag måste.
Gullveig log sorgset medan den gamla oron vaknade till liv.
Freja var född till ett storslaget öde, men inte ens hon kunde se vilken framtid som väntade fosterdottern. Nornorna höll flickans livsväv i det fördolda. Kanske var det för att mörker och vanvett hotade att uppsluka stora sierskors sinne innan de nådde sin fulla kraft. Och Freja hade långt kvar tills hon behärskade sin förmåga. Kanske skulle hon dö och därmed inte hinna fullfölja sitt livsverk.
Gullveig suckade. Om hon ändå fick veta. Freja var i början av sitt liv medan hon själv längtade efter att gå till efterlivet. Fuktkalla vintrar hade ätit sig in i hennes kropp. Knäna värkte och var svullna. Hon kunde inte ens se ordentligt längre, dimman framför hennes ögon gjorde allt suddigt och grått. Ändå krävde Gudinnan att hon skulle fortsätta. Kanske skulle hon inte få tecknet att överlämna sin mantel förrän Freja var redo att ta hennes plats. Hon hoppades innerligt att det skulle bli snart.
– Vila dig nu, sa Gullveig med en sista klapp på fosterdotterns huvud.
– Ja, moster. Freja la sig åter ned på bädden.
– I morgon får vi tyda tecknen. Vi ska nog finna på råd, viskade Gullveig och stönade till när smärtan högg henne i höften. Stegen mot bädden var tunga.
Freja låg kvar och kämpade mot sin längtan att springa efter och krypa ned bland Gullveigs fällar, såsom hon gjort när hon var liten. Men hon var vuxen nu och fick vara tacksam över att översteprästinnan tagit sig tid att komma till henne. Det var länge sedan Gullveig visat henne så mycket ömhet.
Det prasslade till i halmen när någon av prästinnorna vände sig i sömnen. Freja låg stilla på fällen och såg upp mot halmtakets skuggor. Hon var klarvaken och skulle inte kunna somna om. Någon hostade i dunklet, torra rivande hostningar slet i sovande lungor.
Plötsligt kände Freja hur nödig hon var. Hon reste sig upp. Det hårda golvet var kallt under hennes bara fötter när hon försiktigt tassade mellan knyten, pallar och annan bråte som låg kastad på jordgolvet.
Dubbeldörrarna gnällde till när hon smet ut på gårdsplanen. Tunga dimslöjor slingrade långsamt över marken. Freja mumlade vördsamt en hälsning till dessa diser som vakade över hallarna.
Det andra långhuset skymtade som en skugga på andra sidan gårdsplanen. Hyddorna bortanför såg hon nästan inte alls.
Men den uråldriga eken på gårdsplanens mitt sträckte sina knotiga grenar mot den försvinnande natten. Flyktiga diser trevade sina fuktvåta fingrar uppför världsträdets grova stam. Allt var stilla.
Freja skyndade mot den lilla skogen bakom dödshuset. Där satte hon sig på huk och kissade på mossan. Hon drog in den trygga lukten. ”Allt är som vanligt”, sa hon till sig själv och såg ut över det oändliga havet som bredde ut sig nedanför kullen. Gryningsljuset var ett svagt löfte i väster. Snart var dagen här, den första efter vårblotet.
Plötsligt kände Freja lukterna från sin kropp, gammal svett blandad med den fräna lukten från föreningen med Vidar. Låren var kladdiga långt ned på knäna.
– Kom du, viskade bäcken Johka som porlande sökte sig fram mellan träd och mossa. Freja drog särken över huvudet medan hon famlade efter minnena från blotet. Nattens varseldröm hade drivit bort allt det underbara som hänt dagen innan. Hur hade hon kunnat glömma?
I går hade hon dansat med Gudinnan. Tillsammans med sina systrar hade hon skänkt marken växtkraft och liv.
Freja blundade och log, återkallade bilderna inom sig. Hon såg hur Gullveig höjde kniven och skar upp hingstens hals. Hur det pulserande blodet forsade ut över offeraltaret.
Den signade kraften hade uppfyllt henne. Hon hade dansat runt stenaltaret, piskad av trummornas hetsande extas, bronslurarnas mörka toner kallade samman makterna. Hingstens mörka blod vällde över stenhällen, dess kraft spred sig över offerkullen i dova stötar och vidare över ön där den gav livskraft till åkrar, djur och människor.
Gudinna och Gud förenades på det blodbestänkta altaret i en kaskad av ljus. Det heliga paret, Gullveig och alvernas överstepräst Frej, välsignade Vanaheim.
Vidar hade funnits vid hennes sida, men ändå inte. Tvillingguden hade tagit över hans kropp. Gudinnan sjöng i Frejas blod, signad kraft tog över hennes sinne.
Till slut hade hon flutit ned på marken med sin gud över sig och Vidar hade släppt sin säd ned i den heliga marken.
Så hade blotet fullbordats.
Freja log när hon försiktigt klev ned bland bäckens hala stenar. Vattnet slöt sig runt henne och stack små kalla nålar i skinnet. Hon rös och kände hur huden knottrades. Efter några djupa andetag vande hon sig och musklerna slappnade av.
Var fanns Vidar nu? Sov han tillsammans med sina bröder? Hon behövde inte ens blunda för att se hans ansikte framför sig. Han var så vacker, kroppen så smidig och len men ändå stark.
De talade nästan aldrig med varandra och träffades bara under ritualerna. Kanske var det bara bra. Kanske skulle hon bli besviken om hon lärde känna honom närmare.
Freja grep en näve grus från bäckens botten.
Det var nog bäst att saker och ting förblev som de var med Vidar. Med några raska rörelser gned hon bort de sista spåren från vårblotet från insidan av låren. Det sved till när de glimrande gruskornen rev i det mjuka skinnet.
Så smög sig varseldrömmen objuden in i hennes medvetande igen.
– Men nog är det väl konstigt att jag drömmer så ondsint natten efter blotet? sa hon till Johka.
– Akta dig, håll drömmen borta tills dagen är här, varnade bäcken.
Freja nickade. I skiftet mellan natt och dag var det viktigt att inte öppna sig för tungsinta tankar. Nattens mörkermakter kunde dröja sig kvar och nästla sig in i hennes inre. Det hade hänt förr.
Hon ville inte bli som den vettlösa Orga som hittats omkringirrande i skogen efter att ha smitit ut i mörkret. Nu satt hon i sin bädd med tom blick och ibland skrek hon så att blodet isade i dem alla. Vem visste i vilken värld Orga levde?
Freja steg huttrande upp och drog på sig särken. Den stramade runt kroppen när hon skyndade tillbaka mot hallen. Men istället för att gå in till sina sovande systrar gick hon bakom långhuset och kurade ihop sig mot dess vägg. Hon behövde vara ensam en stund med sina tankar. Freja fick precis plats mellan halmtaket och marken. Hon såg disernas morgondans på det ändlösa havet.
Freja log sorgset och smekte de svarta ormarna som var tatuerade på hennes armar. Hon var vigd till självaste Mångudinnan. Om ofärd skulle drabba hennes folk måste hon stå fast och tyda tecknen så att Vanaheim bestod. Det var hennes plikt och det gav henne styrka.
Gryningen var nära nu, fåglarna hälsade den nya dagen. Det hade ljusnat så mycket att hon kunde tolka sin dröm. Freja slöt ögonen och tömde huvudet på tankar.
Drömmen var ett förebud, men inte som de vanliga om någon närståendes död. Varsel, som när hon var flicka fått henne att vakna skrikande på nätterna och fått prästinnorna att skynda till hennes bädd för att hjälpa och tolka. Dem hade hon lärt sig att leva med.
Nej, det här var något mycket värre. Bilderna av de brinnande kropparna dansade framför hennes ögon. Lukten av rök och bränt människokött stack i näsan.
Svaret kom omedelbart. Hon behövde ingen hjälp att tolka budet, inga sjungande sierskor som kastade sina magiska ben för att få svar från flyktiga diser.
Freja visste vad drömmen betydde.
Det var början på hennes folks undergång. Skakad slog hon armarna om knäna och kröp ihop. Kunde det verkligen vara möjligt?
När skulle det ske? Och varför? Hon suckade och la pannan mot sina knän.
Om hon bara hade fått se mer. Då hade hon kanske kunnat hjälpa dessa arma människor. Men de förbannade drömmarna med mörka skärvor ur framtiden gav aldrig de svar hon behövde. Allt hon fick var tysta viskningar om skräck och död. Alltid död. Som hon önskade att hon sluppit dessa syner. Tänk att få vara fri som de andra unga kvinnorna i Vanaheim. De som kunde gå till blotmarknaden och höra berättarnas historier, skratta och leva sina liv utan att veta någonting. Tänk att få leva så fritt.
Det rasslade till i kokhuset. Tjänarna hade kommit från hyddorna nedanför kullen för att koka prästinnornas morgongröt. Det trygga ljudet från löparens flykt över malstenen hördes svagt över gårdsplanen. Det rosa och blå himlavalvet förebådade det ögonblick när Solgudinnan sprängde fram med sin vagn dragen av gyllene hästar.
Borta vid lunden hördes en spröd sång. Prästinnorna hälsade den nya dagen. Freja lutade sig tillbaka och mumlade tyst med i den ljusa besvärjelsen. Vanaheims halmtak började glöda nere i dalen. Den gudomliga reste sig från sin helgedom.
Mörkret gav vika för ljus och lugn. Solgudinnan hade anlänt med den nya dagen. Freja tackade för välsignelsen.
Så blandade sig något annat med prästinnornas och fåglarnas sång. En hälsningssignal. Freja såg ut över vattnet. Två små skepp skymtade i den bortflyende morgondimman. Årorna piskade mot vattenytan som om de hade bråttom.
Ljudet från deras horn rullade frågande över vattnet, en lång signal svarade dem och båtarna var därmed välkomna in i Vanaheims vik.
Föraningen drabbade Freja som ett slag i magen. Hon kröp snyftande ihop och bad om styrka och hjälp. Men det hade redan börjat.

Trygve, hövding i Hallunda, sänkte sitt horn och grep tag i masten. De fyra roddarna ökade omedvetet takten, de var dödströtta och längtade efter vilan i hamnen.
Trygve kastade en blick bakåt, båten med varor fanns fortfarande kvar bakom dem.
– Bara några tag kvar nu, ropade han och såg bekymrat på Vanaheims gårdar som bredde ut sig på stranden. Bakom husen fanns tre kullar och på den högsta, den i mitten, tronade ett enormt långhus. Drottning Åses hall.
Viken var fylld av främmade båtar, handlare som kommit för blotet. De gled förbi ett saltskepp söderifrån och så slog äntligen den lätta snipan i sandbotten. Männen sänkte trötta sina åror.
Med ett språng var Trygve i land. Han rättade till yxan som var nedstucken i bältet och gav sig iväg med bestämda steg.
Nyfikna ansikten tittade ut från hyddorna på stranden för att ta reda på vad som stod på. Handlarna såg yrvaket upp från sina fällar och knyten. Ljusa ansikten från östhavet, mörka män norrifrån med sina broscher i ben, trolltrummor och fällar från okända bestar, alla stirrade de nyfiket. Men ingen sa ett ord.
Bara den gamling som hälsat dem välkomna med hornet vågade ställa sig i Trygves väg.
– Kommer det Hallundabor så här sent? Blotet är ju över, sa han och plirade nyfiket. Hans bruna kolt var fläckig av smuts och han hade inte många tänder kvar i munnen.
– Jag har brådskande ärende till drottning Åse.
– Jaha, vad har då hänt?
– Det är inte för dina öron, sa Trygve och fortsatte raskt på stigen som slingrade sig uppför kullen.
På vägen låg flera långhus med sina gärdesgårdar och inhägnader med grisar, kor och får. En liten, mager pojke manade snabbt undan sin getflock från stigen när han fick syn på Trygve som kom gående med raska steg. Kvinnorna och männen som redan gett sig ut på åkrarna för att bli färdiga med arbetet innan eftermiddagshettan tog vid ropade efter honom:
– Vad har hänt, Hallundabo?
– Kommer du med ofärd?
Trygve svarade inte utan körde ned huvudet mellan axlarna och gick vidare med manteln fladdrande efter sig som en svart korpvinge.
Snart var han framme vid drottningens gård, sägenomspunnen för sin skönhet. Öns främsta ristare hade smyckat de mörkgula lerväggarna med bilder av vårblot, begravningar, skepp, gudinnor och gudar. De glödde dovt i morgonsolen.
Trygve klev fram till den stängda dubbeldörren och såg bistert på drottningens märke i det tjocka träet, två ormar som slingrade sig runt ett vildsvinshuvud.
Han hämtade andan, strök sedan med handen över skäggets flätor, rättade till yxan i bältet och bankade på.
Två hjärtslag senare öppnade en rundlagd äldre kvinna och såg på honom med irriterad nyfikenhet.
– Vilket ärende kommer du med så här tidigt? fräste hon utan att ens lägga märke till att Trygve faktiskt var en hövding och därmed krävde aktning och respekt.
– För mig till drottningen omedelbart, sa han med en röst som lät sturskare än han kände sig.
– Hon är inte färdig till att ta emot besök.
– Flytta på dig kvinna, mitt ärende kan inte vänta! röt Trygve. Kvinnan synade honom misstänksamt och ryckte sedan på axlarna.
– Jaha. Kom med då, sa hon trumpet.
Han följde henne in i det jättelika rummet, säkert mer än femtio steg långt, fyllt av överdådig skönhet och prakt. På lerväggarna hängde den bonad som berättade om hur Gudinnan varnat vanerna för den stora katastrofen och hur hon visat deras skepp vägen till Vanaheim. Den lystes upp av två facklor vars hållare bestod av slingrande solspiraler som fästs på väggen.
Bredvid hängde praktsköldarna i brons dekorerade med Solgudinnans och evighetens spiralmönster. Sköldarna fångade ljuset från facklorna och sände trådar av spunnet guld över rummet.
På golvet låg skinn från både vildsvin, varg och björn. Enorma älghorn hängde på bjälkarna. Där fanns till och med ett säte snidat i trä med bronsfötter formade som solhjul.
Trygve stannade och såg sig storögt omkring. Det var första gången han besökte drottningen och han hade ingen aning om att hennes rikedom var så stor. Där var drottningens tron borta vid kortväggen. Drakar, ormar, gudinnor och slingrande bladmönster hade snidats ur träet och målats i skimrande färger. På det höga ryggstödet fanns Vanaheims märke högt över Åses huvud. Han hade hört berättarna sjunga sånger om högsätet och inte ett ord var överdrivet. Det var sannerligen det vackraste han någonsin sett.
– Sluta glo och följ med.
Trygve ryckte till och följde efter kärringen som gick fram till härden framför högsätet.
Där satt drottning Åse på en pall och åt sin morgongröt ur ett trätråg.
Håret var utsläppt och hon bar en enkel gul klänning, vilket fick henne att se både ung och oskyldig ut. Hon såg frågande på Trygve och tjänstekvinnan.
– Vad är detta, Beilja?
Så fort hon talade försvann det mjuka och hon förvandlades till den drottning hon var.
– Enträgen var han. Sa det var bråttom, sa den buttra tjänstekvinnan.
Åse såg forskande på Trygve och vände sig sedan till Beilja.
– Ställ fram det bästa huset har och se till att hans folk blir väl omhändertaget.
Beilja nickade och försvann nedåt rummet med gungande steg. Trygve stod kvar, osäker på vad han skulle ta sig till.
– Välkommen till min hall, Trygve från Hallunda. Du kommer med ofärdsbud, konstaterade Åse och stoppade in en nypa gröt i munnen med fingrarna.
Han nickade och strök sig nervöst över skägget.
– Så fram med det, sa Åse, ställde ned tråget och lutade sig fram för att lyssna.
Trygve framförde sitt ärende med låg röst. När han var färdig skickade Åse genast iväg honom. Därefter satt hon länge tyst och sammanbiten och såg på svärdet Sigil som hängde ovanför högsätet. Det sirliga svärdet hade gått i arv mellan åtta drottningar. Det var format ur elden i ett enda syfte, att skydda Vanaheim.
– Snart får du ta ned ditt arv från väggen, sa Gondul, kvänernas drottning, medan hon ställde sig med korslagda armar och såg upp mot svärdet. Hon var klädd i en särk av mjukt sälskinn och hade havsgudinnan Rans märke tatuerat i pannan. Runt halsen hängde ett praktfullt halsband av tänder från både varg och björn. Trots att Gondul var både liten och senig var hon fylld av styrka och kraft.
– Det ter sig så, svarade Åse och kände sig plötsligt mycket gammal och trött. Som om budet tagit all hennes styrka.
– Du vet vad Gullveig säger. Den sjunde tidsåldern når snart sitt slut och med den dör vår värld, sa Gondul bistert och spände sin rovdjursblick i Åse.
– Så vad är ditt beslut?
Åse reste sig och sträckte på ryggen som om allting redan var oåterkalleligt avgjort.
– Jag tänker slåss, fränka.
– Väl talat, sa kvänernas drottning och satte sig ned på huk medan hon smålog för sig själv.
– Man ska aldrig ge sig utan strid.
Åse vinkade till sig de tjänstekvinnor som stod längre ned i hallen och väntade. Hon sa exakt vad var och en skulle göra och säga. De lyssnade storögt och gav sig sedan av, några till häst, men de flesta till fots.
Bud gick ut över hela Vanaheim, till de äldstas råd, prästinnornas hallar och till alla de uppburna besökare som dröjt sig kvar på ön efter blotet. Alla skulle de samlas hos Åse för att hålla ting.
Gullveig hämtade henne strax efter morgongröten. Den gamla gick tyst förbi tjänarnas hyddor, kokgropen och högen av spruckna kokstenar. Först när mostern började följa stigen mot kullens högsta topp förstod Freja att de var på väg till helgalunden.
De äldsta prästinnorna var redan där när Freja steg in bland de heliga träden. De satt på de tretton stenar som omgav helgastenen i lundens mitt. Bara en sten var tom och där satte sig Gullveig.
Freja steg bävande in och berättade om sin dröm. Snotra, Eir och de andra äldre lyssnade och teg.
Först när Freja berättade om det varsel hon fått i gryningen såg de på varandra och började viska sinsemellan.
– Jag vill inte att du talar om detta med någon. Kan du lova mig det? Gullveig spände blicken i henne på ett sådant sätt att hon bara kunde nicka.
De skickade iväg henne och Freja gick bort till gårdsplanen. Njorunn och Siv satt hopkurade i skuggan under halmtaket och skvallrade om vårblotet, om vilka som legat samman och vilka som hade slagits. Freja slog sig ned vid deras sida, hennes huvud höll på att sprängas av oro. Vad skulle nu hända? Vad skulle de äldre komma fram till? Hon lutade sitt värkande huvud mot väggen.
Tjänsteflickorna hastade fram och tillbaka med händerna fulla av ämbar och knyten. Frejas mage rörde oroligt på sig. Innan blotet hade hon fastat i nio dagar och nu var hon hungrig jämt. Freja bestämde sig ändå för att vänta, om hon åt för mycket skulle hon kunna bli sjuk. Hon torkade svetten från ansiktet. Trots att dagen var ny var det redan hett.
De äldre prästinnorna kom ned från lunden och satte sig under vårdträdets skugga. De talade med huvudena tätt samman. Freja såg oroligt på dem. Några av de yngre flickorna höll på att tvätta den vagn som Gullveig färdats i till ceremonin. När de var färdiga började de putsa de höga hjulens ekrar med varsin handfull grått fårull.
– Är ni inte klara ännu? Kör tillbaka vagnen!
Freja såg upp när Snotras gälla röst skar genom dammet. Prästinnan kom gående med ett ilsket uttryck i ansiktet. Snotra var tunn som en martall, den vida kjolen slängde runt hennes ben. Hon var Gullveigs närmaste och ingen av de yngre kunde förstå varför översteprästinnan hade valt henne när det fanns så många andra dugliga prästinnor.
– Se, nu ska hon köra med flickorna igen, viskade Siv.
– Att hon alltid ska vara så elak, sa Njorunn.
Freja teg och såg hur Snotra stannade och sa något till flickorna. Dessa började genast knuffa vagnen mot lidret. Trävagnen var stor och tung, de höga läderklädda hjulen ovilliga. Svetten rann över flickornas bara överkroppar när de försökte få vagnen dit Snotra pekade. Till slut lyckades de knuffa in den i den del av långhuset där verktyg och vagnar förvarades.
– Det duger. Ta nu bort blommorna, sa Snotra och pekade på de slokande blad som smyckat vagnen och nu låg utspridda i dammet.
– Stackars flickor, sa Njorunn.
– Säg inget, då sätter hon oss i arbete och det orkar jag inte, i dag är vilodag, viskade Siv.
De såg lättade hur Snotra försvann in i kokhuset. Flickorna sopade gårdsplanen med risknippen och rev upp ett dammoln som fick dem att hostande resa sig upp.
I samma ögonblick kom en budbärare inridande genom den öppna grinden. Kvinnan hoppade av sin svettiga lilla bruna häst och såg sig omkring. Snotra var först fram, Gullveig kom snart över gårdsplanen, som om hon visste att någon väntade.
Freja sträckte nyfiket på halsen. Budbäraren viskade något i Gullveigs öra. Skulle hon våga gå fram? Men innan hon hann bestämma sig hade flickan återigen hoppat upp på hästen och galopperade ut från gården. Gullveig stod kvar och talade med Snotra. Freja gick fram mot dem med bultande hjärta. Hade detta något med budet att göra? Så såg Gullveig upp och kastade en kort blick på hennes ansikte.
– Byt om Freja. Du ska med till Åses hall.
– Vad har hänt?
– Allt det du redan sett. Sätt fart. Fråga inte mer.
Freja skyndade mot långhuset med bultande hjärta medan Snotras elakaste blickar skar i hennes rygg. Hon har ingen betydelse, tänkte hon medan hon sprang in i den svala hallens dunkel. Bara jag får veta.

Det verkade som om hela Vanaheim samlats på drottning Åses gårdsplan för att ta reda på vad som stod på. Freja såg förvånat på trängseln. Hon kände igen de flesta. Även om hon som ung prästinna sällan fick lämna hallarna kom folket ofta till dem för att söka hjälp för sjukdomar och bekymmer. Freja nickade åt en ung kvinna som haft febern i vintras och väntade tills folk flyttade sig för att artigt släppa fram dem.
Två av Åses krigare stod vid den öppna dörren. Allvarliga och stela, med armarna i kors och dolkar nedstuckna i bältet på magen. Båda hade långt blont hår, höftkläden och korta svarta mantlar. Slingrande tatueringar täckte deras armar och bröst. När Gullveig gick in böjde de sina huvuden i respekt för Vanaheims översteprästinna.
Den gamla gick med bestämda steg med ormstaven i hand. Ingen som såg henne kunde ana hennes smärtor i höften. Hon var värdig. Som översteprästinna och syster till drottningen hade Gullveig en viktig plats att fylla. Utan Gudinnans välsignelse kunde inga beslut tas på tinget.
Bredvid Freja gick Snotra, tyst och spänd. Hon kunde inte för sitt liv begripa varför Gullveig skulle släpa med sig Freja. Det var inte nyttigt för någon som var så ung. Det kunde stiga henne åt huvudet. Freja var knappt fullvärdig prästinna, hon visste inget om världen utanför. Det hade varit bättre för alla om hon stannat hemma och arbetat, då skulle hon med tiden få lära sig att vara ödmjuk.
Freja kände Snotras illvilja, den stack som små nålar i huden, men hon brydde sig inte ett dugg om den. Upphetsningen över att få följa med överskuggade allt. Äntligen behövde Gullveig hennes hjälp, äntligen var hon värdig att få delta i de högstas råd.
Hallen var redan full av gäster som stod samlade runt Åses högsäte. Deras sorl dämpades när de tre prästinnorna närmade sig. Man drog sig ödmjukt åt sidan och lämnade plats för Gudinnans utvalda.
I nästa stund stod Freja på knä inför Vanaheims drottning.
– Gudinnans nåd över dig vår drottning, lyckades hon få fram och vidrörde sin panna, sitt hjärta och sitt sköte innan hon såg upp på sin mor.
Åse lyste av makt och rikedom. Hon bar en röd klänning och ett tungt guldhalsband runt halsen, det största Freja någonsin sett. På båda hennes armar slingrade sig bronsspiraler. Manteln var full av gnistrande stenar och på magen bar Åse en spetsig praktbuckla, stor som fyra knytnävar. Freja sänkte huvudet och såg på drottningens skinnskor, dekorerade med vackra broderier.
Hon kände sig liten och dum inför sin mors storhet. Åse gav henne en kort blick och lutade sig sedan tillbaka på vargskinnsfällen som låg över högsätet. Hennes gröna ögon utstrålade sträng styrka.
Freja bugade en sista gång och drog sig undan medan hon kände det välkända suget i maggropen efter något ömhetstecken från den kvinna som var hennes mor. Men hos Åse fanns ingen medkänsla att hämta. Hon var drottningarnas drottning.
Det var Åse som Gudinnan gett makt att härska över vanernas riken, hon var domaren som skipade rättvisa, folkets beskyddarinna. Inte hade hon tid med sina döttrar. Det fick andra sköta, det var ju därför hon gett Freja till Gullveig.
Freja tog sin mosters arm och hjälpte henne att sätta sig ned på en av de vackert snidade bänkar som ställts i en vid halvcirkel runt Åses högsäte. Därefter tog hon plats bakom översteprästinnans rygg tillsammans med Snotra. Där stod de sida vid sida såsom tjänarinnor.
De övriga gästerna började ta plats. Det pirrade i hela kroppen av spänning när Freja såg på dem. De var vanernas främsta, berömda kämpar, hövdingar och drottningar vars namn sjöngs runt eldarna under de långa vinterkvällarna.
Där var den sägenomspunna Gondul, hon satt bara ett par armslängder bort. Det var som att se en uråldrig sagodrottning ta form i denna verklighet. Gondul behärskade stridsmagi bättre än någon av Vanaheims prästinnor. Många stammar hade förgäves försökt inta hennes ö men Gondul hade plöjt ned deras blod i jorden.
Frejas syster, Gefjyn, stod och talade med kvänernas drottning. Gefjyn såg liten ut vid hennes sida, det svarta håret hängde oflätat på hennes rygg. Hon gestikulerade och skrattade.
Avunden högg till i Freja när hon såg systerns glädje. Hon var två vintrar yngre än Freja och hade uppfostrats av Gonduls stam, nu ansåg hon sig vara en av dem. Men Gefjyn liknade mest en ivrig hundvalp där hon svansade runt och tiggde ömhetsbetygelser av både drottningen och de skräckinjagande krigarkvinnor som stod bakom Gonduls rygg.
– Vad flinar du åt? väste Snotra i hennes öra.
– Inget, sa Freja och försökte se uttryckslös ut medan hon såg hur Gondul började tala med den dystra Alvarin, kung över Alfheim. Han var så gammal att han nästan gått i barndom. Skägget var grånat, blicken skum. Han klamrade sig fast vid sin dotter med en hand som liknade en rynkig klo. Dottern, den vackra Alfhild, var däremot i sin krafts dagar. Hon hade tränats till prästinna i Vanaheim i sin ungdom innan hon återvände för att överta sin faders plats den dag han dog. Ett stort lugn vilade över hennes finlemmade ansikte. Det mörka håret var konstfärdigt uppsatt med bronsnålar. Munnen var fyllig, ögonen klarblå och hon bar en fotsid mörkröd klänning. Även om Alfhild var hyllad för sin skönhet hedrades hon också för sin rättrådighet. Redan nu styrde hon över det mesta i Alfheim.
Hon lutade sig över sin far och växlade några ord med Gondul. De skrattade tyst som åt ett hemligt skämt. Ändå kunde skillnaden mellan de båda kvinnorna inte vara större. Gondul såg råbarkad ut vid hennes sida. De var som om de kom från olika tidsåldrar. Ändå fanns där vänskap mellan dem, det var tydligt för alla och envar.
Alfheim var en stor halvö västerut och det var där tvillinggudens präster hade sin största helgedom. Deras överstepräst, Frej, satt vid Alfhilds sida. Han var den vackraste mannen bland vanerna, blond och mildögd såg han nyfiket ut över tingsgästerna.
Frejs ansikte lyste upp när han mötte Gullveigs blick. Med två raska steg var han framme vid översteprästinnan. I går hade han varit besatt av tvillingguden och lagt ned Gullveig på det blodiga altaret och hedrat Gudinnan med sin mannakraft. I dag fanns bara oro i hans ögon.
– Moder, sa han och sjönk ned på knä framför översteprästinnan.
– Överstepräst?
– Vad säger du om allt detta?
Frejs röst var lågmäld och allvarlig.
– Vanaheims ödestimma är inne. Vi visste att detta skulle ske, svarade Gullveig.
Freja spetsade förvånat öronen. Vad talade de om? Vilka tecken? Visste de redan vad som skulle ske? Ingen hade sagt något till henne. Freja gav Snotra en elak blick. Det var säkert hon som höll henne borta från de äldstas råd.
– Freja fick en drömsyn där hon såg en gård bli plundrad.
Frej gav Freja en hastig blick och lutade sig närmare Gullveig.
– Då måste det ha börjat, viskade han så lågt att Freja bara anade orden.
– Hur ställer sig Alfheim?
– Vi följer dig, översteprästinna.
Gullveig nickade belåtet.
– Gott. Gudinnan kommer att pröva oss. Vad som än händer får inte Vanaheim bli splittrat. Då kommer allt att falla. Jag vill att du svär vid Gudinnan att alltid skydda Vanaheim.
Frej grep den gamlas hand och såg allvarligt in i hennes ögon.
– Den eden svor jag för länge sedan. Jag svär den med lätthet igen.
Han rynkade sin panna och gav Gullveig en orolig blick.
– Har du sett något annat i dina syner?
Banden mellan Gullveig och Frej var starka. De var mycket mer än kvinna och man, de var Gudinnans mäktigaste tjänare, ett heligt par. Frej var beroende av Gullveigs makt och styrka. Att förlora henne kunde innebära hans egen undergång. Hans oro var förståelig. Men Gullveig bara skrattade och klappade hans släta hand.
– Det som finns i väven kan ingen ändra på.
– I går tog Solgudinnan emot vårt offer. Varför skickar hon olyckor på vårt folk redan nästa dag? Jag förstår det inte, sa Frej.
– Det är inte din sak att fundera över Gudinnans vägar. Gå tillbaka till din plats. Vi talar mer sedan, sa Gullveig.
Hennes röst var nu avvisande och kylig. Frej nickade och skyndade tillbaka till sin plats bredvid Alfhild.
Freja såg forskande på prästens ansikte, så likt hennes eget. Hade de blodsband?
Hon skakade på huvudet. Det var för mycket att fundera på i dag.
Vanaheims äldsta, kloka kvinnor och män från gårdarna satt och talade allvarligt med varandra.
Så tog Åses berättare, en rundlagd man med en enkel brun mantel plats vid drottningens fötter. Det var han som skulle föra vidare vad som sades under tinget.
Åse reste sig och såg ut över de som samlats.
– Trygve från Hallunda har kommit med ofärdsbud. Lyssna på vad han har att säga.
Hon satte sig ned. Nu var det så tyst i salen att man kunde höra sina egna hjärtslag.
Trygve reste sig från bänken och ställde sig mitt i ringen. Han såg ned i marken som om han kunde dra kraft ur jorden för att framföra sin sak.
Freja väntade andäktigt.
– Tala, uppmanade Sigvard Vittfarne otåligt.
Freja kvävde ett leende åt sin mors berömda kämpe som otåligt korsade sina armar på bröstet. Han som reste med sitt skepp till världens ände och åter, borde ha tillräckligt med lugn inom sig för att låta en man samla sig.
Men uppmaningen hjälpte.
– En främmande stam sveper genom skogarna i väst. De dödar mitt folk och bränner våra hem, sa Trygve.
Ett lågmält mummel bröt ut i salen. Freja slöt ögonen och såg de döda människorna framför sig. Hennes varsel hade varit tydligt och rätt.
– Främlingarna kommer som skuggor om natten. De kan ta björnhamn. De som lyckats fly berättar alla samma sak. Hur de pälsbeklädda fienderna flytt mot skogen.
Trygve vred sig så att alla i ringen kunde se hans ansikte.
– Jag säger er alla. Denna stam skyddas av onda makter. De dyrkar krigsguden Tiwatz och han har gett dem magiska svärd som inte kan brytas. De få som sett dem och överlevt säger att svärden ser ut som stillastående vatten.
Trygve såg på åhörarna med en blick som nästan var triumferande. Han hade presenterat de värsta nyheterna som kommit till Vanaheim under deras livstid.
Freja kippade efter andan och såg ned på Gullveig. Hon var den enda som inte rörde en min. Drottning Åse satt framåtlutad i sitt högsäte och studerade åhörarnas ansikten som om hon letade efter något hos dem.
– Det säger jag er, tre gårdar har de bränt och plundrat. Snart är vanerna vid Hallunda döda om ni inte kommer till vår hjälp. Därför ber jag er, ädla fränkor och fränder. Hjälp oss, sa Trygve och böjde sitt huvud inför rådet. Hans grå flätor dolde hans nedslagna blick.
Församlingen började diskutera sinsemellan med höga röster.
Vad skulle Vanaheim göra? De måste hämnas på främlingarna, men hur? Tre gårdar var en fruktansvärd förlust i djur och människoliv.
– Varför har ni inte anfallit dem? Varför söka stöd hos Vanaheim, har ni inga egna kämpar? frågade Gondul och lutade sig framåt, själv hade hon aldrig sökt hjälp utifrån när hennes ö hotats.
Gonduls ord fick Trygve att rodna under skägget.
– Det här är inte bara några båtar med kämpar, det är en hel stam som brutit mark och byggt gårdar i de stora skogarna i väst. Vi är inte många som bor runt Hallunda. Våra bästa kämpar har dött när de försökt försvara sin jord.
Gondul fnyste och lutade sig tillbaka. Trygves ansikte blev rött av skam.
Frej bröt in.
– Vet ni varifrån de kommer?
Trygve vände sig tacksamt mot alvernas överstepräst.
– De kommer långväga från öst.
Drottning Åse lyssnade tyst i sitt snidade högsäte. Det svaga skenet från facklorna dansade över hennes fårade ansikte.
– Är detta samma folk som vi hört om av handlarna? De som spridit förödelse hos så många?
Hon lutade sig irriterat tillbaka i högsätet.
– I så fall har de vandrat långt för att bosätta sig vid Vanaheims stränder. Förbannat att detta skulle drabba oss.
Trots att Freja lämnats bort till Gullveig redan som liten och därför inte kände sin mor särskilt väl visste hon ändå vad Åse tänkte. Ett härtåg mot denna stam skulle bli kostsamt både i guld och i människoliv.
Vanerna var inget krigarfolk, de dyrkade inga krigsgudar utan Gudinnan som fick säden att växa på åkrarna och som gav dem rikedom i gyllene brons och guld. De strider som de trots allt utkämpat var mestadels mot främmande som anföll deras skepp. Det var sällan som deras grannar hotat Vanaheims gårdar. Det var inte ens säkert att Åse kunde samla ihop tillräckligt många dugliga kämpar. Gondul hade visserligen många tappra krigare bland sina kvinnor, men hon skulle kräva mycket guld för att delta i strid och det var drottning Åse som skulle få betala.
– Vad kan prästinnorna göra? Kan ni sejda sjukdom över dessa främlingar eller är de för långt bort?
Gullveig skakade på huvudet.
– Vi måste ha något från dem vi skjuter trollskott på, ett hårstrå, en nagel, en bit kläde, annars går det inte. Krafterna måste ledas mot sitt mål.
– Men om ni hade ett hårstrå från deras drottning så hade ni kunnat sända olyckor över henne?
– Ja, naturligtvis. Även om hon skyddar sig är vi många och kraftfulla. Det kan dröja ett tag, men förr eller senare bryter vi ned hennes skydd, sa Gullveig sanningsenligt.
Freja nickade bakom hennes rygg, trots att hon visste att ingen såg. Trollskott var något hon behärskade till fulländning. En gång hade hon hjälp en bondkvinna genom att sända pissjuka över en karl som behandlat henne skändligt. Freja smålog åt minnet. Det var egentligen inget som prästinnorna borde syssla med, men Gullveig brukade se genom fingrarna.
Att skjuta trollskott var inte särskilt svårt. Det var bara att galdra rätt formler, blanda samman blod från en sjukling med något som tagits från den som skulle drabbas. Allt fästes vid en brinnande pil som sköts i väg mot fullmånen. Med den mörkas hjälp fördes sjukdomen vidare till offret som brukade falla samman efter en dag eller två.
Det var som att sejda fram liv i jorden fast tvärtom. Nästan alla prästinnor klarade av det. Själv kämpade Freja med mäktigare krafter, som att styra vädret, en konst som Gudinnan förunnade få prästinnor.
– Vi vet inget om dessa främlingar förutom att det sägs att de är starka som björnar. Hur många är de? Skyddas de av någon okänd kraft? sa Åse.
– Vi borde besöka dem. Kanske kan vi tala med främlingarnas drottning och kräva gäld i guld eller brons. Om de förstår vanernas fulla styrka är de kanske villiga att sluta fred, föreslog Gullveig.
Åse såg tankfullt på sin syster som smålog bistert.
– Och om vi besöker dem så kan vi hitta de ting som trollskotten kräver, fortsatte Gullveig.
– Men vem ska tala med odjur som förvandlar sig till bestar och dödar våra barn? frågade Trygve upprört.
– Jag, svarade Gullveig.
Freja spärrade upp ögonen. Skulle Gullveig bege sig ut på en sådan lång resa? Hon som var så gammal och trött. Till och med Frej såg orolig ut när Gullveig mödosamt reste sig stödd på ormstaven. De gula stenar som utgjorde ormens ögon gnistrade till som om de levde.
– Jag reser. Om de inte vill sluta fred och betala gäld så återvänder jag och då vet vi åtminstone mer om hur vi ska besegra dessa märkliga främlingar, sa hon lugnt.
Drottning Åse betraktade tankfullt sin äldre syster. Hon hade sannerligen åldrats rejält det senaste året.
– Är du säker?
Vanaheims översteprästinna skrattade till.
– Inte ens en främling har mod att bära hand på en prästinna.
– De har mördat kvinnor, mödrar med barn! De föraktar Gudinnan. Tänk om de tar dig ifrån oss moder, utbrast Trygve upprört och reste sig.
Orden fick Freja att dra efter andan. Hur vågade han avbryta två kvinnor när de talade?
Gullveigs styrka växte som en mörk skugga när hon såg på Hallundas hövding.
Vem var Trygve att angripa Gudinnans mäktigaste bundsförvant på jorden?
Trygve, som uppenbarligen talat innan han tänkt, insåg genast sitt misstag och kröp ihop av skam.
– Förlåt mig moder. Mina ord var förflugna, sa han undergivet.
Gullveig vände sig mot sin yngre syster utan att säga ett ord och väntade på att hon skulle fundera färdigt.
Drottning Åse hyste inga förhoppningar om att främlingarna skulle betala någon gäld, men den kunskap som Gullveig kunde samla på sin resa kunde bli avgörande när hennes kämpar anföll. Om de kunde skyddas av prästinnornas trollskott skulle segern bli lättare och vaners liv skulle sparas.
Det var viktigt att vara beredd på allt. Det hade hon lärt sig av sin egen mor. Om det fanns någon ond makt som beskyddade främlingarna så skulle hennes syster ta reda på det.
Men det måste ske snart. Kämparna måste vara åter till skörden. Om hon skickade bud efter krigare redan nu så kunde de samlas i Hallunda.
Åse smålog för sig själv medan hon smekte den mjuka vargfällen. Det var inte mer än rätt att Trygve höll kämparna med mat. Hallundas skickliga smeder hade gjort hans buk rund och välgödd. Han kunde gott föda kämparna medan de väntade på Gullveigs återkomst. Så fort översteprästinnan kom till Hallunda kunde de anfalla.
Åse nickade förnöjt åt sin plan och svepte med blicken över rådets allvarliga ansikten. Det var en utmärkt plan hon tänkt ut.
– När kan ni skicka era kämpar?
– Så fort du betalar oss, svarade Gondul omedelbart.
Hennes krigare gapskrattade bakom hennes rygg och kvänernas drottning såg själv riktigt upplivad ut inför utsikten att dra ut i strid.
Åse nickade nöjd.
– Och du Sigvard?
Den vittfarne handelsmannen steg stolt fram.
– Mina skepp är alltid redo. Jag har tjugo stridsvana kämpar, fler kan jag skaffa om det behövs.
Alfhild reste sig plötsligt och växlade en utmanande blick med Sigvard.
– Alfheim kan skicka fyra båtar, sa hon värdigt.
Nu kände även de andra att de var tvungna att avge sina löften. En efter en reste de sig. Åse räknade tyst för sig själv. Det blev till slut en ansenlig här, betydligt fler kämpar än hon räknat med. När den sista hövdingen sagt sitt och salen stillnat reste sig Åse värdigt och slog fast:
– Det är beslutat.
Med två ljudliga handklappningar befäste hon de löften som givits. Sorlet steg mellan väggarna och alla reste sig från sina platser. Tjänare lösgjorde sig från hallens bakre del och kom rusande med glänsande fat fulla med söta bär och platta nybakta bröd. De utsirade hornen fylldes med honungsmjöd och delades ut till de mest framträdande gästerna.
Freja tog ett bröd, åt det mekaniskt. Ett besynnerligt lugn låg över henne, som om varken moderns eller mosterns beslut var en överraskning, som om hon alltid vetat vad som skulle ske. Inte heller Gullveig förvånade henne när hon torrt konstaterade:
– Du följer med.
Freja nickade belåtet. Med alla sina krafter skulle hon lära känna dessa fiender och därefter använda sin makt för att krossa dem. Hon log ett tunt leende. Det här var det enda som betydde något. När allt var över skulle främlingarna ligga döda i sitt eget blod.
Öga för öga, tand för tand. Så var lagen.
Freja tog en tugga från brödet och såg sig omkring. Det fanns så många människor i hallen att det var svårt att andas. Larmet skar i öronen. Under en kort stund längtade hon tillbaka till lugnet i prästinnornas hallar, men så besinnade hon sig.
Istället hejdade hon en tjänsteflicka som gick runt med rödbär på ett fat och tog en näve som hon njutningsfullt stoppade i munnen medan hon började gå omkring i salen på jakt efter något mer att äta.
Freja stannade till vid Trygve som var omringad av kvänerkrigarna. De långa skinnklädda kvinnorna såg likadana ut som sin drottning, de bar samma tatueringar, deras hår var insmort i lera så att deras flätor var styva och grå.
Vassa dolkar glänste i deras bälten. Trygve såg nervös ut när de lutade sig ned och överöste honom med frågor om främlingarna.
– Ser svärden verkligen ut som stillastående vatten?
– Har de inga andra vapen alls?
– Kan vi tala med någon som har sett främlingarna?
Trygve försökte svara så gott han förmådde. Freja flinade åt hans tafatthet. Hon hade själv många frågor till kvänerkvinnorna, men förstod att hon inte skulle avbryta.
Istället trängde hon sig bakom ryggen på en hövding från småöarna och ett par av hans kämpar som stod och talade med en av gamlingarna från rådet.
Sigvard stod borta vid väggen och drack ur ett svartfläckigt kohorn med snirkliga beslag. Han tjänade Åse och kom hem med många vackra ting till sin drottning, därför hölls han högt i Vanaheim. Han var ståtlig men också skräckinjagande, lång och bister, mycket olik den ljuse Frej. Det sades att han rest längre bort i världen än någon annan av vanerna och att han var en obesegrad kämpe som skaffat sig stora rikedomar. Freja försökte nå fram till honom, hon ville höra honom berätta något från världen utanför, men när Alfhild svepte förbi i sin röda fladdrande klänning tändes något i hans ögon och han skyndade fram till Alfheims blivande drottning.
– Var hälsad Alfhild manbetvingare. Din skönhet blir allt mer bedövande för var dag.
Alfhild stannade till och gav Sigvard en road blick.
– Och du blir allt mer fräck, min vän.
Sigvards ansikte mjuknade, det fick honom nästan att bli vacker.
– Jag har rest över hela världen, sett de vackraste kvinnorna som finns, men ingen mäter sig med din skönhet. Alfhild, lyssna till mig. Snart har jag samlat en förmögenhet som kan mäta sig med Åses, jag ber dig ta mig till din make.
Alfhild skrattade till.
– Det säger du varje gång jag träffar dig. Men jag undrar, har du inte tillräckligt många kvinnor och barn Sigvard?
Hennes glänsande armband rasslade när hon lekfullt smekte kämpens kind.
– För det är väl inte så att din håg står efter Alfheims högsäte och inte efter mig? viskade hon leende och gick vidare mot drottning Åse.
Sigvard stod svarslös kvar och såg efter henne medan han knöt sina nävar så att knogarna vitnade.
Freja stod handfallen, något så spännande hade hon aldrig väntat sig. Sigvard trånade efter Alfhild. Ofattbart. Kanske skulle han bli kung en dag, det sades att han ville ha allt han kunde få. Men Alfhild verkade inte så dum att hon föll för hans uppvaktning.
Hon skymtade ett ensamt bröd som låg kvar på en stor bronstallrik. Hon skyndade dit och lyckades få tag i brödbiten innan någon annan tog den.
I samma ögonblick väste någon i hennes öra.
– Stå inte här och bli märkvärdig nu.
Det var Snotra.
Freja ryckte till. Illviljan stod som en sky runt den äldre prästinnan.
– Varför är du så arg? sa Freja förvånat.
– Du ska hålla dig på din plats. Mer än så är det inte, svarade Snotra och gick sin väg.
Freja svor muttrande en ed. Vad hade hon nu gjort? Ända sedan hon var liten hade hon tigit och lyssnat på de äldre prästinnorna. Alltid gjort sitt bästa vad som än krävts. Hon hade krafter mäktigare än de flesta prästinnor i de trettons råd, det visste alla. Ändå höll de henne därifrån, höll henne borta från alla viktiga beslut. Och hon var tvungen att stå ut med Snotras illvilja dag som natt.
Frejas humör förbättrades knappast av den skugga som nu gled upp vid hennes sida. Hon suckade djupt åt Gefjyn som stod hånleende intill henne.
Plötsligt tedde sig Snotras avoghet som en mild sunnanvind.
– Allra käraste syster, sa Freja med en röst som dröp av avsky.
– Jaså, du ska tala med främlingarna. Vilken tur att du slipper släppa Gullveigs kjortel, annars hade väl allt blivit för hemskt för dig. Hur många gånger har du lämnat prästinnornas hallar? Visst ja, de släpper ju ut dig ibland så att du kan bola med någon alvapräst.
Gefjyn började gapskratta, ett gällt och obehagligt skratt. Hon stod så nära och bröstade sig så att Freja var tvungen att ta ett steg bakåt.
– Jag ser att det svider i skinnet av avund. Det är nog bäst att du stannar vid vår mors kjortel, lilla syster. Där kan du nära ditt hat till alla och envar och slipper verkliga faror, fräste Freja.
Gefjyn fnyste och slängde med huvudet så att det mörka håret dansande. Hennes ansikte var hårt och spänt, de ljusblå ögonen lyste av avoghet.
– Och vem är du? Inget kan du göra förutom att sjunga, bjuda ut din kropp och låtsas drömma mardrömmar som får hela ön att hoppa högt.
Freja tog ett steg framåt, pressade sin kropp mot Gefjyn och höll sitt ansikte så nära att hon kände lukten från hennes mun. De två systrarna blängde ilsket på varandra.
– Jag kan också förbanna dig så att du aldrig mer kan lyfta din båge. Så försvinn, syster, innan jag lägger en stridsboja på dig!
Gefjyn backade osäkert undan och med en ilsken blick försvann hon bort till Åses högsäte där Gondul redan stod och förhandlade.
Freja såg irriterat efter sin syster, hon förstod inte hennes hat men hon borde inte tillåta sig att bli så arg. Det var fel att hota om man inte var beredd att verkligen lägga handling bakom orden. Men hon var trött på sin syster, att de båda legat i Åses mage var något som varken Freja eller någon annan kunde förstå. Det var inte bara deras sinnen som var så olika, deras utseende skiljde sig lika mycket från varandra. Frejas hår var gult som halm, ögonen var mörkt gröna och hon var högväxt och stark. En dag skulle hon ta sin mosters plats som den främsta bland prästinnorna. Gefjyn var istället den som fötts till att axla drottningens mantel.
Två systrar som styrde ön, balans mellan guld och gudinna. Så hade det varit hos vanerna sedan tidernas gryning.
Men hur detta skulle gå till kunde de inte begripa för sällan hade två systrar varit så främmande inför varandra.
Den kortväxta Gefjyn var så mörk att hon kunde ha haft en svartalf till far. Hennes ansikte var grovt, kroppen smidig och stark som en jägares.
Hennes håg stod till jakt och strid, ständigt var hon ute i markerna för att fälla byten med sin båge. Gefjyn hade uppfostrats hos kvänerna på gammalt vis och lärt sig deras seder. De bodde i hyddor och samlade inte på brons och guld. Istället jagade de säl i sina kanoter och björn och vildsvin uppe på land.
Kvänerna levde inte tillsammans med sina män, de träffade dem bara ett månvarv om sommaren. Denna tid var det enda Gefjyn avskydde hos sin fostermor och hennes folk. När männen lämnade ön tog de med sig de söner som fyllt sju och uppfostrade dem hos sig. Då la friden sig åter över kvänernas rike.
När Gefjyn återvände till Vanaheim var det tydligt för alla och envar att hon föraktade sederna i sin mors hall och såg ned på sitt mjukkindade folk.
Gefjyn hånade Freja men hon hade ingen aning om den träning som Freja underkastat sig. Freja hade redan som barn lärt sig att kunna sitta orörlig vid en helig sten under dagar och nätter för att lära känna dess kraft. Hon hade lärt sin ande att ta fågelhamn och flyga över världen.
Hon hade lärt sig leva med sierskeförmågan som ständigt gav henne bilder av sorg och död. Under ändlösa solvarv hade Freja studerat olika växter och lärt hur de lindrar sjukdomar. Hon hade lärt sig hur man hjälper barn till världen och hur ritualerna måste utföras.
Hon hade satt förbannelser på fiender och lärt sig hur man undviker den onda motkraften. Framför allt hade hon vandrat genom det plågsamma dödsriket och överlevt initieringen till prästinna. Hon var en utvald.
Hon behövde inte lyssna på sin okunniga systers gnäll.


Läs mer om boken här
Läs mer om författaren Johanne Hildebrandt här