Första kapitlet ur Anaïs Nins Henry & June

06 mars, 2017

Omslaget till Anaïs Nins bok Henry & June

Ur Anaïs Nins ocensurerade dagbok
Översättning Britt Arenander

Första utgivning 1990
Bokförlaget Forum

Paris. Oktober 1931

Min kusin Eduardo kom till Louveciennes igår. Vi samtalade i sex timmar. Han kom fram till samma slutsats som jag: att jag behöver ett äldre sinnelag, en far, en man som är starkare än jag, en älskare som kan vägleda mig i kärleken, därför att allt det andra är en alltför självskapad sak. Min häftiga längtan efter att växa och leva intensivt är så stark inom mig att jag inte kan stå emot den. Jag ska arbeta, jag ska älska min man, men jag ska förverkliga mig själv.
Medan vi talade började Eduardo plötsligt darra, och han tog min hand. Han sa att jag tillhörde honom ända från början; att ett hinder stod mellan oss: hans fruktan för impotens därför att jag först hade väckt den ideala kärleken hos honom. Han har lidit av insikten om att vi båda söker en upplevelse som vi kunde ha skänkt varandra. Det har förefallit mig egendomligt också. De män jag har velat ha kunde jag inte få. Men jag är fast besluten att ha en upplevelse när den kommer i min väg.
”Sensualiteten är en hemlig kraft i min kropp”, sa jag till Eduardo. ”En dag kommer den att visa sig, frisk och överflödande. Vänta ett tag.”
Eller är detta inte hemligheten med hindret mellan oss? – att hans typ är den stora, frodiga kvinnan, tung på jorden, medan jag alltid kommer att vara jungfru-horan, den perversa ängeln, den olycksbådande och heliga kvinnan med två ansikten.

En hel vecka har Hugo kommit hem mycket sent, och jag fortsatte att vara på gott humör och sorglös, som jag hade lovat mig själv. Sedan blev han orolig i fredags och sa: ”Inser du att klockan är tjugo i åtta, att jag är mycket sen? Säg någonting om det.” Och vi började skratta båda två. Han tyckte inte om min likgiltighet.
Å andra sidan verkar våra gräl, när de kommer, hårdare och mer känsloladdade. Är alla våra känslor starkare nu när vi ger utlopp för dem? Det finns en desperation i våra försoningar, en ny våldsamhet både i vrede och i kärlek. Bara problemet med svartsjuka finns kvar. Det är det enda hindret för vår fullständiga frihet. Jag kan inte ens tala om min önskan att gå till en kabaré där vi kunde dansa med professionella dansare.
Jag kallar nu Hugo för min ”lille magnat’’. Han har ett nytt kontorsrum som är stort som en ateljé. Hela bankbyggnaden är storslagen och inspirerande. Jag väntar ofta på honom i konferensrummet, där det finns väggmålningar av New York sett från ett flygplan, och jag känner hur New Yorks kraft når ända hit. Jag kritiserar inte hans arbete längre därför att en sådan konflikt tillintetgör honom. Vi har båda accepterat den geniale bankmannen som ett faktum, och konstnären som en mycket vag möjlighet. Psykologin, som ju är vetenskapligt tänkande, har emellertid blivit en utmärkt bro mellan hans bankarbete och mitt skrivande. En sådan bro kan han gå över utan att skaka alltför mycket.
Det är sant, som Hugo säger, att jag tänker och spekulerar i min dagbok och att han bara är medveten om den smärta jag kan åsamka honom när någon incident inträffar. Men jag är i alla fall hans dagbok. Han kan bara tänka högt med eller genom mig. På söndagsmorgonen började han alltså tänka högt om samma saker som jag hade skrivit om i min dagbok, behovet av orgier, eller förverkliganden i andra riktningar. Hans behov kom till honom mitt i hans eget prat. Han önskade att han kunde gå till Quatz konstnärsbal. Han blev lika överväldigad av förvåning över sig själv som jag blev av den plötsliga förändringen i hans uttryck, av hur han började tala lättare, av hur instinkter trängde fram som han aldrig tidigare helt låtit komma upp till ytan.
Intellektuellt väntade jag mig detta, men jag föll i bitar. Jag kände en akut konflikt mellan att hjälpa honom att acceptera sin egen natur och att bevara vår kärlek. Medan jag bad honom förlåta mig min svaghet snyftade jag. Han var öm och förtvivlat ledsen – gav vilda löften som jag inte godtog. När jag hade uttömt min smärta gick vi ut i trädgården.

Jag erbjöd honom alla möjliga lösningar: en var att låta mig resa till Zürich för att studera och ge honom tillfällig frihet. Vi insåg helt att vi inte stod ut med att göra våra nya erfarenheter inför ögonen på varandra. En annan var att låta honom bo en tid i Paris, och jag skulle stanna i Louveciennes och säga till mor att han var ute och reste. Allt jag bad om var tid och avstånd mellan oss för att jag skulle få hjälp med att möta det liv vi kastade oss in i.
Han vägrade. Han sa att han inte skulle stå ut med min frånvaro just nu. Vi hade helt enkelt begått ett misstag; vi hade gått fram för snabbt. Vi hade väckt problem som vi inte kunde möta fysiskt. Han var utmattad, nästan sjuk, och det var jag också.
Vi vill njuta av vår nya närhet en tid, leva helt och fullt i nuet, skjuta upp de andra problemen. Vi ber bara varandra om tid att bli förnuftiga igen, att acceptera oss själva och de nya förhållandena.
Jag frågade Eduardo: ”Är längtan efter orgier en av de erfarenheter man måste uppleva? Och som när man väl har upplevt dem försvinner, utan att samma längtan kommer tillbaka?”
”Nej”, sa han. ”Befriade instinkters liv består av lager. Det första lagret leder till det andra, det andra till det tredje och så vidare. Ytterst leder det till abnorma njutningar.” Hur Hugo och jag kunde bevara vår kärlek samtidigt som vi befriade instinkterna förstod han inte. Fysiska erfarenheter, som saknar kärlekens glädje, är beroende av vanställningar och perversioner för njutningens skull. Abnorma njutningar dödar smaken för normala njutningar.
Allt detta visste Hugo och jag. Igår kväll när vi talade med varandra svor han på att han inte åtrådde någon annan än mig. Jag är kär i honom också, och därför lät vi problemet ligga i bakgrunden. Ändå finns hotet från dessa nyckfulla instinkter där, inne i själva vår kärlek.

Läs om fler böcker av Anaïs Nin
Prenumerera på Klassikerbrevet