Första kapitlet ur Elsi Rydsjös Karolinas Poltava

06 mars, 2017

Omslaget till Elsi Rydsjös Karolinernas kvinnor

Första utgivning 1992
Del 1 i serien Karolinernas kvinnor
Albert Bonniers förlag

I

Om det bara hade varit alldeles tyst. Om det bara hade varit stilla, så som det skulle vara när allt var fullbordat. När döden kommit och gått, när människan låg slagen. När inga vapen längre höjdes, när kampen var slut. Då skulle den stora stillheten råda.
Men döden hade inte gått; han fanns kvar ibland dem. Han gick över fälten där striden stått och han gjorde sig ingen brådska. Med släpande steg gick han där och såg på dem som han skulle hämta med sig in i sitt rike. Han skyndade inte. Det hade varit barmhärtigt om han gjort det.
Slaget var förlorat nu, segern var vunnen. Men krigaren som förlorat slaget och betalat segern, han hade ännu inte hunnit fram till den svala, slutliga stillheten. Han var kvar i hetta och plåga. Han levde ännu och han klagade.
Det var som om marken levde och klagade med honom. De höga träden fäste sig inte vid det som hände vid deras rötter, men det blodvåta gräset och de sträva tuvorna gjorde det. De var nära krigaren vars liv rann bort.
Han låg där, krossad, och lyssnade till dödens långsamma steg som kom allt närmare. Och gräset och tuvorna lyssnade med honom.
Av jord är du kommen – jorden mötte honom nu, tog honom i sin famn. Jordens barmhärtighet var den enda barmhärtighet som visades honom. Jorden lade sin mun mot hans öra och viskade: kom. Du är hos mig. Du blir ett med mig. Kom.
Krigaren värjde sig inte för den låga rösten; han kämpade inte emot. Han ville inget annat än just det: komma.
Men för honom och för många av hans bröder blev vägen till svalka och stillhet lång.

*

De kom tillbaka mot Pusjkarjovka, där trossen stod. De kom under en sol som börjat sjunka men som ännu bländade och brände. De var svarta av krutrök, svullna av hetta, flämtande och utmattade. De nalkades den tross, där också kvinnorna och barnen var, deras hustrur, deras ungar. De såg dem inte.
Karolina och flickan Johanna stod tillsammans på en liten kulle vid sidan av vägen. De stod båda orörligt stilla. Karolina höll händerna knutna framför bröstet.
– Moster … viskade Johanna.
Karolina svarade inte. Hon skakade bara på huvudet, som en ryckning var det, inte mera. Rör mig inte, sa hennes gest. Tala inte till mig, stör mig inte. Jag måste få se honom. Jag måste få se Sven komma tillbaka till mig.
De skånska ståndsdragonerna var det som kom nu; Svens vapenbröder drog förbi. Hon stirrade in i deras ansikten, de mötte inte hennes ögon. Hon såg blodet som fläckade vapenrockar och byxor, hon såg trasorna de försökt använda till förband. Några hängde över hästarnas mankar, de få hästar som fanns kvar. Andra linkade bredvid djuren, klamrade sig fast vid stigbyglar och tyglar – en vän ännu att hålla sig till, en känd och älskad.
– Sven!
Skriket pressades ur henne, men den ljushårige karlen vände på huvudet och det var inte Sven.
Kallsvetten bröt fram över hela hennes kropp, den grova blaggarnssärken kliade och stack över axlarna och runt halsen. Kjolen var tung som en kjol av bly.
– Gal du, käringsatan. Det blir fler än du som får gala. Den främmande talade sluddrande och otydligt; hon brydde sig inte om honom. Hon lyssnade inte. Han var inte Sven.
En kortväxt, knytt karl lyfte huvudet. Karolina kände honom; det var en av de andra korpralerna. Han hette Anton Svärd.
– Sven? sa hon igen, men det var bara en viskning nu.
– Jag vet inte, Karolina. Jag vet inte. Så många blev på marken – om du inte ser honom …
– Nej. Nej.
Hans huvud sjönk ner mot hästens man igen, han sa inget mera.
– Moster, viskade Johanna. Om de inte kommer …
Karolina lyssnade inte, men hon hörde ändå. De? Vad menade tösen? Hon hade väl ingen annan att vänta på, ingen mer än Sven, hennes mosterman. Karolinas syster var död sen vintern i Ukraina, ihjälfrusen i sin tältvagn i den obarmhärtiga kölden. Det var fler än hon som frusit sig in i den eviga vilan den vintern – Karolina sköt undan tanken. Den var ännu för bitter att bära. Och Johannas far, Konrad, han hade stupat kort innan. Om det var för den skull som Stina, hans hustru och Karolinas syster, inte brytt sig om att försöka kämpa mot köld och svält? Kanske hade hon inte ens orkat tänka på sitt barn Johanna, kanske blev det så när den yttersta förtvivlan nådde sin människa? Karolina visste det inte. Hon förmådde inte grubbla över det heller.
Främmande män släpade sig förbi, främmande standar hängde tunga i deras händer. Här och var kom en vacklande eftersläntrare – fänriken Ripa kände hon. Han hörde till dem som höll sig uppe bara genom ett grepp i remtyget. Över hästens rygg hängde i stället en annan krigare, en tung kropp med armar och ben slappa som trasor. Ett svart hår, blodigt och stripigt. Det var inte Sven.
– Fänrik …
Han såg på henne med svullna, inflammerade ögon.
– Bäckens hustru, är det inte? Bäckens Karolina.
Hon nickade. Ångesten hade tvättat färgen ur hennes blå ögon, hennes ansikte var grått och spänt. Hon frågade ingenting. Han begrep ändå.
– Jag vet inte, min snälla. Jag såg honom i striden. Sen såg jag honom inte mera.
– Om han är sårad …
– Han är bättre död, Karolina.
– Bättre död?
Han orkade inte förklara. Han kunde inte tala om det för henne: människor, skjutna och huggna, goda kamrater, tappra soldater som störtade över och omkring varandra, under stövlarna på dem som ännu levde, under hovarna på hästar som ännu drevs framåt. Han kunde inte tala om för henne vad han sett: ryssar som i plundringslusta högg och stack i massan av döda och sårade svenskar. Deras blanka vapen förblev inte blanka länge, de blev klibbiga och fläckiga, dröp av blod – kanske också av korpralen Sven Bäcks blod. Fänriken Ripa visste det inte. Och om så skulle vara, då var sannerligen Bäcken inte den ende på vägen mot dödsskuggans dal. Men inte heller det kunde han säga. För Karolina var han det ju. Den ende.
– Vi stod ytterst på flanken, sa han bara, hest mellan spruckna läppar. De kom över oss och omringade oss. Det blev en närstrid – man mot man …
Sen sa han inte mer. Han stapplade förbi korpralen Bäcks hustru och lämnade henne där hon stod.
– Det kommer ingen mer av de våra, sa Johanna lågt efter en stund. Det är östgötarna nu och smålänningarna.
Karolina såg på karlarna. Flickan hade rätt; det var främlingar som kom, främmande ansikten, främmande tal. Svens vapenbröder var det ändå.
– Johanna, sa hon. Stanna här vid trossen och sök. Sök överallt, fråga alla. Det kan vara att vi ändå inte har sett honom.
– Men moster själv?
Johanna grep henne ängsligt om armen, men Karolina strök av sig flickans hand.
– Jag går tillbaka, sa hon. Han kan vara svårt sårad; han kan leva ändå. Jag måste gå, men du ska stanna här. Jag kommer igen.
– Moster, låt mig få följa med. Det kan vara farligt. Karolinas grå läppar skildes åt i ett svagt leende.
– Ja, sa hon. Det kan vara farligt. Det är för den skull som du inte ska bli med. Du är ung och grann, men en gammal käring som jag frågar ingen efter.
Johanna stod tyst.
Det där tror du inte själv, tänkte hon. Du vet lika bra som jag att när segern är vunnen, då flödar brännvinet. Och för fyllehundar och bestar är ett fruntimmer bara en kropp och ett hål – sen får hon se ut som hon kan för resten.
Men jag vet varför du inte vill låta mig följa med. Om du finner Sven, då vill du vara ensam med honom. Då vill du inte ha nån annan tillsammans med er två. Jag begriper det väl. Jag skulle själv vilja ha det så.
– Om moster hellre går ensam, då stannar jag här, sa hon bara.
Karolina nickade. Hon började gå och hon såg sig inte om. Hon visste inte att flickan tänkte: ja, jag ska söka efter min mosterman Sven och fråga efter honom. Men det finns en till som jag ska fråga efter. En till, som jag ska försöka finna.

*

Solen sjönk sakta, men värmen förminskades inte. Det var kvavt och tungt, det var som väntan inför ett åskväder. Men åskan hade tystnat, kanonerna teg. Bara gläfsandet från spridda gevärssalvor hördes ännu.
Karolina hörde dem inte. Hon höll sig ur vägen för de soldater hon såg på håll, om svenskar eller ryssar visste hon inte. Hon kröp samman bakom buskar, gömde sig i sänkor, hon ville inte ta risken att hejdas på sin väg. Hon sökte sig tillbaka dit där de skånska ståndsdragonerna stått, längst ut på vänstra flygeln. Det var där som Sven och hans kamrater kämpat.
Dammet och svetten strimmade hennes ansikte och gjorde hennes steg tunga. Hon hade bara lintyg och kjol på sig och kjolen var inte ens vadmal, den var vävd av samma grova blaggarn som särken. Det var kläder som var menade att kunna bäras i sommarhettan och som inte skulle tynga sin människa mer än nödvändigt var. De tyngde henne nu. Hon strök sig med avigsidan av handen över pannan och handryggen blev klibbig och grå. Svetten porlade mellan hennes bröst och rann nerför insidan av hennes ben. Träskorna hade hon lämnat i vagnen vid trossen – hon såg ner på sina smutsiga fötter. De var hårda som horn, de skulle bära henne så långt hon ville gå. Och det var till Sven hon ville.
Hon hade den sjunkande solen snett till vänster om sig och strålarna sved i hennes ögon. Hon gjorde solhylla med vänster hand, men mattigheten var över henne och hon orkade inte hålla upp armen. Hon blundade mot det skarpa ljuset i stället de gånger hon kröp samman och sökte skydd. Blaggarnet i hennes kläder var grått som jorden och det förbrända gräset; hon blev ett med fältet där hon gömde sig.
Om det funnits en sjö! En bäck, en å – vad som helst med kylande, strömmande vatten. Plötsligt såg hon framför sig en flod hon mindes, en flod som forsade och brusade, där stranden var kantad av tvätterskornas klappstenar och där lut och skum följde med vågorna nedströms. En flod, där hennes enda barn, hennes lille son, så när hade mött sin död. Men en av Svens kamrater, dragon som han själv men ännu bara pojke, menig soldat – Christian Benedict var hans namn – han hade kastat sig i vattnet och räddat barnet Per. Räddat honom till ett liv, som ändå skulle bli så kort … Hon härdade inte ut med minnet. Hon vandrade vidare och hennes ansikte var stelt av sorg.
Hon hade gått länge, när det först nådde hennes öron, det egendomliga ljudet, på samma gång dovt och gällt. Det var klagolåten som steg och sjönk och som inte tystnade, inte ens för ett ögonblick. Hon hejdade sig för att lyssna, men hennes fot slant på något mjukt och hon flämtade till av förfäran. Det var en människa! Hon hade trampat på en människas hand. En stupad soldat låg framför henne i gräset och hon hade inte sett honom. Hon hade stannat för att lyssna och hon hade inte sett den döde på marken. Han låg med utsträckta armar, men han låg inte som om han ville famna jorden; han låg på rygg och hans bröstkorg och mage var krossade till massa. Det fanns heller inget som dolde hans elände; någon hade rövat kläderna från hans kropp, när han inte längre kunde försvara sig. Karolina stirrade på det förfärliga som varit människa. Det hade redan börjat jäsa i värmen. Gallan steg sur upp i hennes strupe.
Hon fortsatte snubblande sin väg framåt. Hon böjde sig ner och såg in i förvridna ansikten, gråa av damm, där ångestsvetten stelnat i tunga droppar. Några stirrade tillbaka på henne utan att se. De flesta såg inte längre någonting. Men som från ett sorgstämt instrument steg och sjönk hela tiden klagan och gråten omkring henne.
Hoparna av fallna tätnade. Hon måste vakta på sina steg för att undvika att trampa på någon, hon kände ännu under sin fot beröringen av den dödes hand. Kväljningarna skakade henne. Hon gick ändå från den ene till den andre och såg på dem, lutade sig ner för att spana in i deras ansikten. Hon sökte efter en man med tunga drag under ett strävt ljust hår, där de tidiga grå strimmorna knappast syntes. Hon hade varit väl förtrogen med det ansiktet i så gott som hela sitt liv.
Plötsligt stannade hon, stod stilla. De döda ansiktena – så lika de var. Kanske skulle hon se honom och ändå inte känna igen honom? Kanske skulle han inte gå att skilja från de andra? Hennes man, hennes egen. Korpralen och mästerskytten Sven Bäck.
Ett våldsamt raseri grep henne; hela hennes kropp började darra. Hon stod på fältet mitt ibland döda och döende och hon knöt nävarna och lyfte dem i ursinne. Karlar som hennes Sven – pojkar som Christian Benedict – döda och på flykt – i elände och blod och trasor – och varför? För en krigsgalen dåres skull, för en härsklysten enväldig, en som inte aktade människors liv för mer än smutsen under sina skor – kungen!
– Ditt kräk! skrek hon gällt, rakt ut över de fallna omkring henne. För din skull bara – för din envisa enfalds skull – måtte djävulen ta dig! Hör du vad jag säger? Måtte djävulen ta dig – ta dig – ta dig …
Tårarna strömmade över hennes ansikte, men det var inte tårar av sorg. Det var tårar av hat och förtvivlan och revolt. Hon strök inte undan dem, hon lät dem rinna.
– Vad larmar käringen om?
En hes röst kom från en av de fallna omkring henne. Någon reste sig mödosamt på armbågen och såg på henne. Ett blodlöst, finnigt ansikte med flyende haka – ett ansikte som hon kände igen. Det var fänriken Crona.
– Dig ska man hitta, snäste hon bitskt. Såna som du ska leva förstås. Men Sven? Var är Sven?
– Käringen ska vakta sin tunga. Hon talar till sin mans överordnade.
Karolina lyfte kjolfållen och snöt sig i den.
– Håll du bara käften med överordnade. Inför vår Herre är vi alla lika. Inför den andre också och hos honom hamnar väl du – om du kommer dit du ska.
– Hon ska hålla sin trut. Hon ska …
En hes hosta tystade honom. Blodblandat skum och slem trängde fram över hans läppar. Han försökte spotta men kunde inte. Tungt sjönk han ner på marken igen. Karolina såg på honom utan medlidande.
– Där kan du ligga, sa hon bara. Du som skulle haft din lust i att se Christian Benedict dingla i galgen för det att han la dig på käften – du ska inte ha det bättre än du förtjänar.
Inte för det skulle han ha fått hänga, tänkte hon sen. Du sparkade hans döende häst och han slog dig rakt i ansiktet – det hade blivit gatlopp för det. Därför flydde han. Han simmade över floden och ingen kunde följa efter honom; han deserterade från det han inte kunde bära. Det var för den flykten som han skulle ha fått pryda galgen. Men patrullen hann aldrig ifatt honom, han slapp att släpas tillbaka till nesa och död. Men vad som blev av honom sen, ensam i fiendeland, det vet bara vår Herre. Och det var du, din olycka, som var skuld till alltsammans. Och det var du som drog min Sven in i det – mästerskytten skulle vara med i patrullen, skulle tvingas att jaga den som räddat hans eget enda barn. Det var så du räknade ut det – ditt ondskefulla fä!
Det väste och bubblade i skummet, då Crona fick fram:
– Det var fler än Benedict som borde fått dingla. Hennes egen karl, till exempel. Han som skyllde bomskottet på att en fågel flög upp i ansiktet på honom. Den stackaren.
– Och det skulle du begripa? Du har väl aldrig skjutit annat än bom i hela ditt liv.
– Mästerskytt kallade de honom. Jo, det var den rätte.
– Håll inne med sånt. Mästerskytt har han varit i hela sitt liv. Och detta med fågeln, det såg alla som var där.
Fänrik Crona svarade inte; den hätska rösten tystnade. Han försökte dra sig upp på armbågen igen men förmådde inte göra det. Hans huvud föll slappt åt sidan. Kanske han dog? Karolina brydde sig inte om det.
Hon gick några steg vidare in bland de fallna. Vredestårarna hade torkat på hennes kinder nu, skinnet stramade strävt över ansiktet. Hon andades kort och flämtande. Att hon skulle hitta just Crona, ett kräk och en stackare var han och aldrig hade han gjort nån människa nånting gott, såvitt hon visste om det. Och detta som han nu sa om Sven – att det var för fågelns skull som han skjutit bom – ja, det förstås, just då det hände gjorde man bäst i att hålla fast vid den historien, det var nog sant. Annat hade varit för farligt att säga rent ut. Men aldrig att Sven skulle ha kunnat döda den pojke som räddat hans enda barn från att drunkna. Å nej, visst hade han blivit kommenderad att skjuta och skjutit hade han också gjort. Att vägra lyda order, det kunde ha kostat hans eget liv. Men att han missat sitt mål, det hade skett med vett och vilja, det var en säker sak. Att sen en fågel flugit ur sitt bo i busken, yrvaken och skrämd av rösterna och skriken och att den farit Sven rakt i ansiktet – det var bara en evinnerlig tur och blev som en förklaring till allt. Det var riktigt som om vår Herre själv haft sitt finger med i spelet.
Sen hade de stått där allesammans, efter skottet, och stirrat ut över Weichsels vatten. Så hade Sven berättat för henne. Det mörka huvudet därute, det var försvunnet då. Men det alla visste och det alla teg med, det var att Christian Benedict simmade som en fisk och dök som en säl. Och det alla unnade honom, så desertör han var, det var friheten långt borta från eländiga kräk som Crona.
Karolina tittade sig om över axeln, bort mot fänrikens hopsjunkna kropp.
Ditt skrå du är, tänkte hon. Ja, du får säga vad du vill, snart har du väl ändå sagt dina sista ord. Om du inte redan har gjort det, det frågar jag inte efter. Och min Sven kommer du inte åt ändå, för allt försmädligt du än vräker ur dig. Mästerskytt var han och en god soldat var han också. Men du ville göra honom till mördare och det blev han aldrig, det kunde du inte få honom till, hur du än gormade och kommenderade. Ah nä, inte min Sven.
Hon stannade. Hon kunde inte komma längre, inte utan att trampa sin väg fram över de stupades kroppar. Hon stirrade ut över slagfältet och såg massan av fallna. Missmod och förtvivlan grep henne. Hon insåg sanningen: aldrig att hon skulle kunna vända alla dessa ansikten upp mot kvällssolen, aldrig att hon skulle kunna finna Sven bland dessa tusen och åter tusen.
Död eller döende, han var för alltid borta ifrån henne.
Hjälplösheten förlamade henne. Plötsligt gömde hon ansiktet i händerna och började gunga sakta av och an. Det var gråterskornas rörelse sen urminnes tider, den stumma, hopplösa klagan. Hon stod länge så och vajade som en gren för vinden. Men inte ett ljud kom över hennes läppar nu.
Slut, bara slut, tänkte hon. Befriaren, döden, den mörka floden. Om jag kunde bära dem dit, en efter en, låta dem sjunka ner i det svarta vattnet. Men jag kan inte. Jag hittar ju inte vägen till floden, jag som inte ens kan finna vägen fram till Sven.
Hon vände sig om och började långsamt gå tillbaka. Hon såg ryttare på långt håll. De sprängde fram över fälten, det var som om de hoppades att de stupade döda skulle resa sig igen och formera linjerna på nytt. Det var officerare utan manskap, utan män att mana till strid, desperata och rådlösa. De red över fälten, de sökte dem som ännu för nån timme sedan lytt deras order och dragit vapen på deras befallning. Nu lydde de inte längre; ingen levande fanns, fälten tillhörde de fallna och de döda. Och en efter en drog sig ryttarna söderut och försvann.
Kungen, tänkte Karolina. Kungen är väl där. I säkerhet på sin bår, den som ska skyddas av livgardets drabanter. Runt omkring honom ska de stå vakt och ta de kulor som borde ha träffat honom för längesen. En enda kula nådde sitt mål och den sårade hans fot! – gugive den hade träffat som den skulle i stället.
De säger att han är hård mot skott. De säger att han ofta har visat sig mitt i striden, där det har gått hetast till. Som om han ville utmana. Jag vet inte och jag bryr mig inte om det heller. Jag vet bara hur många andra han har dragit med sig i eländet.
En hand grep om hennes kjolfåll, en hes röst tiggde: vatten … Karolina dröjde i steget. Hon såg ner i det krutstänkta ansiktet.
Vatten, tänkte hon. Vem längtar inte efter vatten? Men det finns inget. Inget vatten, ingen barmhärtighet. Det finns bara brännande hetta och törst.
Skynda dig att dö, du, tänkte hon trött och tungt. Skynda dig bort härifrån, den enda väg du kan gå. Du som ligger här och som inte heller är Sven.
Greppet om hennes kjol hade redan lossnat, fållen gled ur den fallnes hand. Hon såg på honom. Han såg inte längre henne.
Sen fortsatte hon att gå vägen tillbaka. Hon gick samma väg som hon kommit, men hon lutade sig inte längre ner över de stupade. Det fåfänga hoppet hade slocknat. Hon skulle inte kunna finna Sven.
Tätt intill sig hörde hon plötsligt ett svagt läte, en tunn, bedjande röst:
– Mor …
Hon stannade och såg sig förfärad omkring. Det var som om hon hört sitt barn, sin Per, kalla på henne. Men Per var en av dem som frusit ihjäl i Ukraina; hon hade själv lagt honom till vila bredvid de andra i en raserad husgrund. Att gräva gravar i den järnfrusna jorden var inte att tänka på. Hennes Per var död och borta, han var inte här, han kunde inte ropa. Det var inte hans röst hon hörde.
Sen bröt vreden fram.
– Nej – nej! Inte du … Bara inte du …
Fänrik Crona stirrade upp på henne från marken. Hans bleka ögon var glasartade och stela, de kände henne inte längre. Läpparna rörde sig, spotten rann ner över hans haka.
– Mor …
Äcklet steg upp inom henne i en kväljande våg. En stank kom från honom som från en redan död; hans ansikte var slappt och fläckat av dregel och blod. Hon ville bort.
Hon ville ha svurit och förbannat honom, så som hon förut gjort. Hon visste att om han inte sårats skulle han ha förblivit sådan han alltid varit, en usel officer, ett kräk till karl. En varelse mer än en människa. En som hon avskytt, föraktat och hatat så länge hon känt honom. Nu stod hon här och såg på honom och hon kunde inte svära och förbanna.
Motvilligt satte hon sig ner bredvid honom. Han släpade sig närmare intill henne, hans ansikte arbetade och sökte, munnen skälvde som munnen hos ett hungrigt barn.
Hon drog djupt efter andan.
– Så – så … mumlade hon.
Hon kunde inte lyfta honom, men hon makade sig tillrätta så att hon fick hans huvud i sitt knä. Hon höll om honom och kände hur blodet från den genomskjutna lungan sakta sipprade ner i hennes hand. Hon började vagga honom långsamt, av och an.
– Så – så … viskade hon. Det är inte farligt. Du har bara drömt. Du ska sova nu. Så – så …
Ute över slagfältet föll mörkret. Långt, långt borta hördes segerfröjden från tsarens praktfulla tält som redan hunnit resas på den blodiga jorden. Golven i tälten täcktes av dyrbara mattor; segrarens skor skulle inte behöva fläckas.
I tältkyrkan sjöng man Te Deum laudamus – Herre, vi prisa Dig.
Snart skulle bankettens brännvin börja flöda och stekarna skäras för och de tillfångatagna svenska generalerna skulle äta och dricka med sina besegrare.
Men ute på marken satt Karolina Bäck stilla och vaggade fänriken Evert Crona in i den ensamma döden.

Läs mer om serien Karolinernas kvinnor.
Prenumerera på Klassikerbrevet