Första kapitlet ur Kri Bohms Öppet brev om lesbisk kärlek

06 mars, 2017

 Omslaget till Kri Bohms bok Öppet brev om lesbisk kärlek

Första utgivning 1977
Bokförlaget Forum

Förord

Lisa är 20 år och arbetar med barn.
Lisa är 20 år och hon är lesbisk.
Det är två sätt att beskriva samma människa. Det ena neutralt och det andra negativt.
Ändå utesluter inte de två varandra. Lisa har precis samma egenskaper som tidigare. Och hon är lesbisk.
Men att vara lesbisk skjuter allt annat i bakgrunden.
Lisa är lesbisk. Hon fungerar bättre med en kvinna än med en man.
Är inte det hennes ensak?
Jo. Men ordet lesbisk har för allt för många en negativ klang. Det antyder att någon är annorlunda, dvs har ett fel.
En riktig kvinna – enligt gängse moralbegrepp och samhällsnormer – ska hålla sig till män.
Varför är det så självklart?
I alla tider har det funnits heterosexuella, homosexuella och bisexuella människor.
Vi har alla olika utseenden, begåvningar, humör, tycken och smak.
Varför skulle vi då inte ha olika sexuella profiler?
Att vara lesbisk innebär som det nu är att känna sig i underläge gentemot andra, icke-lesbiska. Att ständigt leva med känslan av att man måste försvara sig och sitt liv.
Om en man och en kvinna bråkar så är det samlevnadssvårigheter.
Om två lesbiska kvinnor bråkar, så beror det på att de är homosexuella. I själva verket skulle de ha mycket större rätt än andra att bråka, eftersom de lever under ett mycket hårdare tryck från omgivningen.
Familj, släkt, vänner, arbetsplats kastar sin mörka slagskugga. Vad skulle hon, han, de, chefen säga om de visste; det outsägliga.

Jag har träffat många lesbiska kvinnor. En del har rakryggat stått för sin lesbiskhet, men det har kostat på. Erkänner man att man är lesbisk, blir man för evigt inklassad i det facket. Att man också är professor i fornnordiska språk blir av sekundärt intresse.
Varför ska det vara så svårt att se på sin omgivning och betrakta alla runt omkring som människor?
Många lesbiska kvinnor håller sig med två identiteter. En utåt och en privat. Det nöter, men är ofta en nödvändighet. Lärare t ex vet vad som skulle hända, om det spreds på arbetsplatsen att de är homosexuella. Då tas det inte längre någon hänsyn till deras pedagogiska skicklighet eller antalet tjänsteår. Då flammar skräcken upp.

Att vara lesbisk är att hitta en människa av samma kön som man tycker om. Men det innebär också att leva med känslan av att aldrig vara riktigt accepterad. Av de andra.
Eller snarare att känna att de andra inte tar den typen av kärlek på allvar. Inte tror att det förhållandet har lika mycket värde som ett förhållande mellan man och kvinna.
Etiketten ”lesbisk” används för att förnedra. Den borde vara neutral.
Att tala om att man är lesbisk innebär att känna hur andra personer projicerar sin nyfikenhet, sin avsky, sina fantasier, sina hemliga drömmar och sina hågkomster från dålig porrlitteratur på ens person.
Och så det återkommande: inte kan väl två kvinnor tycka lika mycket om varandra som en man och en kvinna …
Det är klart att de kan. Har alla vuxna glömt barndomens bästis?
Några av alla de kvinnor jag talat med har suckat och sagt: Slå hål på den vanligaste myten. Tala om att lesbiska tjejer inte är fula, sexfixerade eller hatar killar.
Andra säger: Vi måste sluta med självföraktet som omgivningen eldar under. Vi måste resa oss och vara stolta.
Det är enligt den parollen som föreningen Lesbisk Front (Lesbisk Front är en kamporganisation som arbetar för den lesbiska kvinnans ställning i samhället.) har bildats.
Det är klart att det finns en massa fördomar och okunnighet att slå hål på när det gäller lesbiska kvinnor.
Känner man sig utsatt håller man ihop i grupp och släpper inte in några andra.
Så vad vet ”vanliga” om skräcken, ångesten och de fina ögonblicken.
Jag är ute efter tolerans. Om homosexuella tolererar heterosexuella ska det också fungera åt det andra hållet. Jag är ute efter att alla människor ska respektera varandra som individer – oavsett kärleksliv.

Kapitel ett

Ångesten ligger hela tiden på lur men den är störst i början.
Det är inte svårt att räkna ut vad man ger sig in på. Man tar steget över till DOM.
Avvikarna, de onormala, de konstiga, de föraktade.
Man blir en andra klassens medborgare. En flata, en lotus, en truckis för att använda tre slanguttryck för lesbisk kvinna.
Varför ta steget överhuvudtaget?
Därför att min känsla säger att det är rätt. Jag vill få leva mitt eget liv på mitt eget sätt.
Jag har pratat med många lesbiska kvinnor mellan tjugo och sextio år. De har varit korta och långa. Tjocka och smala. Vackra och fula. Sympatiska och osympatiska.
Alla har olika bakgrund och olika intressen och olika yrken och olika umgängeskretsar och olika politisk inställning. Men på en punkt är alla överens: det sociala trycket känns svårt för en lesbisk kvinna.
En kvinna ska gifta sig och föda barn. Även i det moderna Sverige med sin ”befria-mannen” inställning genomsyrar det samhället.
Två kvinnor som älskar varandra kan inte prestera något synligt resultat: ett barn. Det är en form av kärlek som inte passar samhället.
Däremot kan de lägga ner en massa kärlek i sitt yrke och på så vis ge sin tribut till samhället. De ger mer än nog av sin tid och sitt kunnande i sina arbeten.
De kvinnorna borde kunna känna sig tillfreds med sin insats i tillvaron.
Det gör de inte. De oroar sig och känner golvet gunga när det drar ihop sig till kafferast. Tänk om DET kommer fram. Hemligheten – det farliga. Att de valt att leva ihop med en kvinna i stället för en man.
Vad finns väl att ställa upp mot kollegernas prat om småbarn och dagis och gubben och sommarkåken som ska rustas upp.
Själv börjar man närma sig de fyrtio och inte minsta lilla snopp i sikte. Bara en väninna som man ska åka till Gotland med.
Det börjar verka tjatigt det här, säger den ständigt närvarande inre rösten.
En väninna. Kanske till och med samma väninna som förra året. Och året dessförinnan. Ve och fasa. Tänk om kollegerna börjar fatta misstankar.
En god vän säger:
”Här har jag arbetat flera år tillsammans med personer som har fördomar mot homosexuella. Fast de vet inte om att jag är lesbisk. En vacker dag spricker bubblan och de får reda på att även jag hör till den kategorin.
Då måste de börja tänka om. Mig har de gillat och umgåtts med på fritiden. Då kan de inte bara skjuta bort mig när den lesbiska biten i min personlighet kommer fram. De fördomsfulla måste ändra inställning och grunden till tolerans är lagd.”
Resonemanget låter i och för sig bestickande. Men bakom den tjusiga slutklämmen ligger flera år när min goda vän mått dåligt.
När hon inte vågat hävda sin mening då diskussionen vänt sig mot homosexualitet.
När hon skrattat ihåligt åt något billigt skämt om homo i stället för att berätta om vad en sådan förbindelse skänkt henne i fråga om värme och ömhet.
Siv arbetar inom sjukvården. Hon sväljer sin stolthet och förnekar vem hon är – på arbetsplatsen. Inför alla som tafsar på och baktalar dem som de inte vet något om: lesbiska kvinnor.
Siv vågar inte avslöja sig för sina arbetskamrater. Hon har knappt fyllt tjugo. Självföraktet sitter som en stor präktig ryggsäck mellan hennes skulderblad.
Ett vanligt sätt att angripa homosexuella människor är att förlöjliga deras känslor.
Varför? Kanske för att skrattet stoppar upp alla ”förbjudna” tankar, och sedan sitter alla nöjda med sin Sture och den inrutade vardagen.
Vad jag vill åt är intoleransen mot homosexuella så att de slipper smussla med sina liv. Att vara lesbisk innebär ofta att se omvärlden som en enda stor fiende, och det är en hemsk tillvaro.

Jag låter 40-åriga Aina berätta:
”Jag trodde aldrig jag skulle få leva tillsammans med en kvinna.
Jag läste en massa litteratur om homosexualitet då jag satt hemma om kvällarna. Sedan grät jag av självömkan.
Först grät jag därför att jag aldrig skulle få leva i den livsform jag ville. Sedan grät jag när jag tänkte på vad föräldrar och vänner skulle säga om de visste hur jag var.
Slutligen skärpte jag mig därför att ångesten blev för stor. Jag ringde till RFSL – Riksförbundet för Sexuellt Likaberättigande – och fick tala med en kvinna i min egen ålder. Jag var medelålders och tyckte att jag slängt bort halva mitt liv.
Hon var själv lesbisk och förstod mina problem. För första gången hade jag någon som jag kunde prata ut med, och hon blev ett stort stöd för mig.
Jag upptäckte att jag inte var ensam i min situation. Att det finns en massa kvinnor som tycker om kvinnor. OCH ATT DE INTE SKÄMS FÖR DET. Det var fantastiskt.
Jag hade grubblat i så många år att jag fått för mig att lesbiskhet var ett lyte. Något otäckt som syntes utanpå. Det är mycket man kan inbilla sig när man inte har någon att prata med.
Nu har jag accepterat att jag är lesbisk. Men jag har ännu inte vågat tala med mina föräldrar. Jag är så rädd att de ska tycka att de misslyckats, eftersom deras dotter blivit SÅDAN.
Jag har blivit besviken många gånger när jag berättat för mina närmaste väninnor att jag är lesbisk.
För mig kändes det som en stor befrielse att kunna och våga tala om det.
Men deras reaktion var löjlig: De satt och såg ut som om de trodde att jag skulle hoppa på dem.”

Vad är det egentligen samhället fruktar? Kan det vara det samlevnadsalternativ lesbiska kvinnor pekar på.
Så länge de sitter inne på sin kammare och läser Karin Boye och gråter är allt bra. Men att öppet gå ut och säga: ”Jag är lesbisk och det är jag glad för” det passar sig inte.
Hur skulle det då gå med kärnfamiljen och blöjkonsumtionen och de anpassade värderingarna?
Inte händer det så mycket, skulle jag tro. Det är nämligen så att många kvinnor vill leva med män och få barn. Men de kvinnor som inte vill leva med män ska kunna forma sitt liv öppet. Utan att placeras in i en fålla och betraktas som mindervärdiga.

Prenumerera på Klassikerbrevet