Första kapitlet ur Fogelströms Mina drömmars stad

04 april, 2017

Omslag till Per Anders Fogelström Mina drömmars stad
Första utgivningen 1960
Del 1 av 5 i Per Anders Fogelströms serie Mina drömmars stad

Mina drömmars stad

I begynnelsen fick staden sitt sigill och märke: murar och torn intill vatten.
Skyddande sten restes mot allt som fanns utanför, mot fienden och vinden, mot kölden och mörkret. En gång hade staden legat hoprullad som en igelkott i en bergsskreva.
Murarna både skyddade och skymde. I grändernas skumrask smög skvallret och farsoterna. De som skyddades av murens styrka kunde dödas av dess stenkyla. Solen och vinden kom sällan åt att skura rent, stanken steg kvävande från strändernas jäsande sophögar och rännstenarnas slemmiga avfall. Alkoholister, brottslingar och självmördare fanns det fler av i staden än på någon annan plats.
Människorna utanför kunde frukta och hata staden, tala om pesthålan och varbölden, om jätten som slukade människoliv. Men ändå sökte sig många av dem dit, gav sitt blodsoffer.
Några av dessa som kom skulle sedan alltid längta ut, bort från staden, tillbaka till livet utanför stenmurarna. Ändå stannade de, fanns alltid något som hindrade. Och deras barn och barnbarn blev stadens och älskade stenarna, när de sa att sommaren nalkades hade de känt stenens värme och inte blommans doft.
Staden var beroende av alla som drogs till den över vägar och vatten, utan denna ständiga blodgivning skulle den dö. Människorna som föddes i staden var färre än de som dog där.
Den väntade på honom, staden som så länge funnits i hans drömmar.
Kvällssolen slickade tak och torn glänsande blanka, slängde glitter i vattenflikarna som smög in mellan gyttret av hus. Grå berg reste kala klippor över trädgårdarnas och tobaksfältens frodiga grönska.
Stad serverad på silverbricka, framsträckt som gåva. Som om palatsen med gröna koppartak, kyrkorna med svarta spiror, hamnarnas fartyg och bergens träkåkar – som om allt var leksaker. Redo att gripas av ivriga händer, lockande nära, lättillgängligt.
Grå rökpelare steg från mälarsträndernas industrier, vittnande om möjligheterna.
Staden väntade. På den femtonårige pojken som ännu inte sett något av dess härlighet – och på alla andra som sökte sig till den.
Den fanns i deras drömmar och bjöd alla möjligheter.
Men en ung pojke varken kunde eller ville se att de flesta var mörka, att glädjens och livets möjligheter var mycket färre än sorgens och dödens.
Pojken drömde. Staden väntade

Bron till verkligheten

 
Sensommarkväll, i ångans år 1860.
Under sommaren som gått hade stadens vatten erövrats av de många nya små ångsluparna. Och snart väntade den stora revolutionen, när isens välde skulle brytas för alltid och den långa vinterisoleringens tid vara slut. Järnvägen höll på att byggas, sprängskotten dånade från Nybodatunneln.
Som om han kom tillsammans med den nya tiden, just i det rätta ögonblicket.
Henning Nilsson hade varit på väg snart en vecka. Försökt dämpa sin iver, undvika att bli uttröttad. Emellanåt hade han frågat mötande om avståndet, senaste milen hade beskeden blivit allt mer precisa. Nyss hade en gumma pekat och sagt: när man passerat gården där borta ser man bron och tullen.
Pojken gled ner på slänten mot åkern och plockade fram en brödbit ur fickan. Tuggade sakta medan han funderade. Tidigare hade han haft en känsla av att staden skulle välkomna honom, alla svårigheter vika undan när han väl kom fram. Nu började han tvivla, känna en svag oro över att ha lämnat det välbekanta och säkra. Det som nyss varit outhärdligt kunde han nästan sakna nu.
Drog av jackan och borstade bort vägdammet. Slet några maskrosblad och försökte putsa stövlarna. De var för stora och gav skavsår, därför hade han gått barfota större delen av vägen. Hans magra ansikte spändes när han gnodde med bladen, stövlarna var gamla, väl använda redan innan han fått dem.
Allt väntade. Ingen väntade. I staden fanns ingen som han kände, ingen han kunde be om hjälp. Bakom sig hade han skurit av banden, ingen väg ledde tillbaka.
Kvällssolen stack honom i ansiktet och han knep ihop ögonen, strök svetten ur pannan. Såg oroligt på skjortan, den enda han hade. Den måste hållas ren så länge som möjligt.
Bortom gården kunde han se tullen. Där skulle drömmen vara slut och över bron skulle han vandra in i verkligheten. Till framtiden som väntade på att bli erövrad.
Kunde känna hur musklerna stelnade till – av oro eller arbetslust? Han var arbetsvillig och arbetsduglig, även om han ju visste att han inte hörde till de storvuxna och starka. Men i staden måste det finnas många sorters arbete, också sådana där andra egenskaper än styrkan kunde vara värdefulla. När han slitit med mjölsäckarna hade han drömt om att sitta vid en skrivpulpet eller stå bakom en disk. Och någon gång, fast alltid med ödmjuk känsla av egen ofullkomlighet, sett sig stå vid en maskin. Kanske tyglande ångan, stoltare än någon kusk?
Nej, nu när den nya verkligheten fanns så nära fick han inte dröja kvar i diket. Han borstade bort några smulor och reste sig. Tittade på stövlarna och undrade m han skulle sätta dem på sig, beslöt vänta tills han kom fram till bron. Men när han gick in i staden, då skulle han gå med stövlarna på.
Först en besvikelse: staden fanns där inte! En lång och skranglig flottbro av trä ledde över vattnet mot några låga hus som skymtade intill träden på andra sidan. Mellan husen med sina svarta tak och skorstenar fanns en glugg, tullporten. Men bortom tullhusen inte någon stad utan bara nya tobaksland och grå berg. Och moln av svartvita skator över flacka fält.
Fast bakom mälarsidans berg steg några skorstenars arbetsrök. Och på andra sidan hade han den nya järnvägsbanken över Årstaviken.
Henning blev ivrig, halvsprang nerför sluttningen mot bron.
Som så ofta så här års var vattenståndet lågt och bron hade sjunkit ner, fått brant stupande tillfarter. Broläggningens plank var fortfarande hala efter förmiddagens regn och vägens modd och nu när Henning fått stövlarna på åkte han kana ner. Långt framför honom drogs en lastvagn fylld med ved sakta framåt.
Pojken hade bråttom nu, glömde alla sina självpålagda regler om lugnt uppträdande och värdigt intåg. Han halvsprang över bron, hela tiden med sneda ögonkast mot järnvägsbanken: om ett tåg ändå skulle komma – trots att rälsen ännu inte var lagd.
Vid landfästet på stadssidan hade han hunnit ifatt vagnen som drogs av en kraftig bondhäst. Den hade tvingats att stanna där. Flottbrons bräder sköt brant uppåt, hästen hade tagit några steg framåt – men glidit tillbaka igen.
Körsvennen piskade och skrek, ville få den att försöka på nytt. Men förgäves. Det föreföll omöjligt att hästen skulle orka dra vagnen uppför.
Trasiga barnungar, några trötta åldringar från gubbhuset – det blev en liten skara som samlades. Och pojken flöt in i den, sökte gemenskap och här kunde han finna den.
Att varken piska eller böner hjälpte var snart tydligt, hästen förmådde inte. Diskussionen böljade, en tullman kom från vaktstugan.
Det dröjde en stund innan Henning vågade göra sig hörd. Han var främling – men kände igen situationen. När bönderna kom till kvarnen med sina kärror lastade med säd hade de ofta svårt att klara sista biten upp. Då fick man palla under hjulen, ta stycke för stycke. Män och djur hade tillsammans klarat det.
Till slut vågade han föreslå den alltmer rödbrusige körsvennen att de skulle lägga under vedträn och samtidigt skjuta på. Gubbar och barnungar högg tag i kärran medan Henning placerade ut trän och kusken piskade på den drypvåta, frustande hästen. Skriande av rädsla och smärta lyckades djuret till sist ta sig upp på vägens fasta grund, med några ryck kom kärran efter.
Och körsvennen nickade bifall när pojken klättrade upp och placerade sig bredvid honom på veden.
Så fick Henning Nilsson rulla in i staden.