Läs ett utdrag ur Jan Mårtensons Helgeandsmordet

27 juni, 2017

Kan man vakna en morgon och få brev från sin pappa som dog för tio år sedan? Kan man om natten se sig själv ligga död med en pistol i handen på en tavla?

Helgandsmordet är den första av de över 40 deckarna om Johan Kristian Homan. Från juni 2017 till december 2018 ger Bonnier Audio ut minst en Jan Mårtenson-ljudbok varje månad. I december 2018 kommer samtliga 45 Homandeckare och ytterligare fem romaner av Jan Mårtenson att finnas tillgängliga som digitala ljudböcker.

Läs ett utdrag ur Jan Mårtensons Helgeandsmordet

Omslaget till Jan Mårtensons bok Helgeandsmordet

I

Jag glömmer aldrig den där dagen. Det var i början av juni. Regnet hällde ner. Smattrade ur stuprännan mittemot. Slog i gatstenen så att vattendropparna drev bort i en vit rök. Sköljde bort dammet i en brungul fors som ljusnade till nästan klar ju renare gatan blev. Mitt stora skyltfönster mot Köpmangatan såg ut som ett fönster i charkuteriaffärerna förr i världen. Ett sånt där med rinnande vatten på insidan. Jag kommer ihåg att när jag var liten grabb så brukade jag stå alldeles fascinerad utanför dom där affärerna och titta in genom den vajande, böljande vattenridån. Samma tidsbild som dom där gamla burkarna förresten. Eller askarna med tomteskur eller vad det nu hette. En liten rund etikett med en röd tomte som höll i en burk med en etikett med en röd tomte som höll i en burk och så vidare. Jag undrade alltid om tomten försvann in i nån sorts oändlighet. Om det fanns en annan värld någonstans på andra sidan, där den sista tomten slutade. Om han hoppade ner från etiketten, kastade burken och gjorde nånting annat. Men jag kommer bort från ämnet.
Det var alltså en sån där vanlig försommardag med ett kraftigt åskregn. Åskan dundrade över de svartblanka takplåtarna. Vindryttarna vred sina stormhattar runt de långa, smala skorstenspiporna och duvorna flaxade in i skydd, uppburrade av slagregnet. Det mullrade hotfullt bortåt slottet. Blänkte till i ett vitt magnesiumsken, vitare än dagsljuset så att det gick liksom en skälvning genom den vita dagern mellan husväggarna. Small till över Stortorget och drog bort över taken mot Tyska kyrkan i några långsamma tag. Ungefär som när man river itu ett tjockt, hårt papper.
Jag hade just öppnat för dagen. Plockade litet grand bland mina grejor. Klockan kunde väl vara framåt halvtio. Turisterna hade inte börjat komma riktigt på allvar för säsongen än. Förresten var det inte mycket bevänt med dom nuförtiden. Inga pengar, inget utrymme. Ja, jag menar hemma i deras bostäder och i bilarna, för litet större och dyrare saker alltså. Dom petade ett tag bland småsakerna. Sen tyckte dom att det var för dyrt och gick. Det var faktiskt bättre på höst och vinter och när uppköparna kom. Dom utländska speciellt. Därför brukar jag alltid försöka plocka till mig på auktionskammaren och stadsauktionerna saker med utländsk anknytning, som inte går hem så bra hos en större allmänhet. Dom vill ha gustavianskt eller rokoko, men i första hand gustavianskt. Ger litet stämning av herrgårdssalong förstås. Helst små eleganta, lättplacerade ting som toalettbord, spelbord och mindre byråar. Litet dunkla porträtt av obestämd extraktion, italienska renässansmöbler, tysk barock och annat i den vägen brukar därför gå till ganska hyggliga priser. Det är ju så med antikviteter att varje grupp av föremål, varje familj så att säga, ger dom rätta priserna först i sin egen omgivning. Åtminstone i allra flesta fall. Jämför till exempel med Liljefors. Jag är säker på att en utbjuden vinterräv skulle locka betydligt färre fransmän och holländare i Paris eller Amsterdam än svenskar om den såldes i Stockholm, liksom en italiensk renässansstol har ett annat pris i Florens än här hemma.
Jag kanske skulle ha sagt det tidigare slår det mig nu, men jag är alltså i antikvitetsbranschen. Johan Kristian Homan, antikhandlare, fyrtiofem år gammal. Efter en lika intensiv som, åtminstone ytligt sett, improduktiv tid i Uppsala, avvek jag från Alma Mater utan några synbara bevis på mina mödor i form av examina. Som filosofie studerande av Södermanlands-Nerikes nation. Jag har alltid hyllat tesen att den själsliga utvecklingen bör ha sin tid, få sin inriktning utan att styras i materialistiska fåror som syftar till den trista lunken i branta karriärtrappor. Konsthistoria var i alla fall mitt huvudsakliga område. Ja, och sen fortsatte det. Jag fick en befattning i en av våra större antikaffärer och så skulle jag naturligtvis som alla andra blåögda optimister öppna eget, och nu sitter jag alltså här vid Köpmangatan. Och drar mig fram. Så gick det med mig och mitt liv. Gift var jag en gång. Inte särskilt länge och inte särskilt lyckligt, men gift trots allt. Det är jag inte längre. Glasögon har jag när jag läser. Annars är jag inte särskilt tjock eller kraftig. Ganska ordinärt växt. Har börjat få litet gråa hår i det mörka. Och så har jag blå ögon och ser väl på det hela taget trevlig ut och är inte oangenäm att ha att göra med. Hoppas jag.
Ja, nu har jag gått in alldeles för mycket på mig själv. Det är varken särskilt passande eller väluppfostrat att sätta sig själv i centrum men jag har måst göra det i alla fall, eftersom jag kom att spela en viss roll i den här egendomliga och tragiska historien.
Fast nu glömde jag förstås Cléo. Cléo de Mérode. En ung, slank och mycket vacker dam som jag delar våning med sen ett par år tillbaka. Hon har intensivt violblå ögon. Kroppen är milt crèmefärgad och ben, öron och svans går i gråblått. Det är min siames alltså. Min blåmaskade siameskatt Cléo. Uppkallad efter en på sin tid mycket elegant och vacker kvinna på kontinenten.
Cléo är ett mycket klokt djur, avsevärt förståndigare än till exempel hundar. Hon kommer när jag ropar på henne. Förstår vad jag säger, åtminstone när jag talar om mat, och kan öppna dörrarna. Hoppar upp på handtaget och hänger sig på det så att dörren svänger upp. Särskilt tycker jag om att se på henne när hon hoppar upp på sin favoritplats: det stora holländska skåpet som jag inte har lyckats bli av med. Däruppe ligger hon och håller situationen under full kontroll. När hon hoppar så ser man ingen ansträngning. Hon liksom lyfter sig upp genom luften. Det är ganska fantastiskt vilken kraft och koncentration det finns i ett så litet djur. Ja, jag har berättat ganska utförligt om henne men det beror på att det var hon som egentligen löste gåtan. Som hittade den felande länken.
Jag höll alltså på och stökade den där regniga åskmorgonen. Plockade fram ett par eftergjorda Tånghästar som jag hade kommit över på puces, loppmarknaden i Paris. Den vid Porte Clignancourt. Inga märkvärdigheter men mycket dekorativa. Mitt emellan dem hade jag en ganska bra ikon från tidigt fjortonhundratal. Och så det vanliga. Några famille rose-tallrikar. Ett tennfat. Lindberg, Örebro, 1828. Litet silverskedar och en rätt stor rörstrandsterrin. Med Fahlströms signum. Synd att den var spräckt i locket, men annars mycket vacker.
Så pinglade det plötsligt i dörren och en dam i regnrock och plasthuva om håret kom in. I en sky av vatten. Hon stampade av sig regnet från de genomblöta fötterna ungefär som när man klampar av sig snö på förstubron en februaridag. Tog av sig plasthuvan och slog den vårdslöst mot karmen på en av mina gustavianska länstolar och krängde av sig regnkappan.
– Goddag, sa hon och log. Hon såg inte alls illa ut. Kunde vara omkring fyrtio. Litet mer eller litet mindre. Det är alltid svårt att säga. Hon var klädd i nånting grönt. Blont hår och eleganta smycken. Särskilt en briljantring på ringfingret. Minst en karat. Under armen höll hon med viss möda ett stort paket, inslaget i brunt omslagspapper.
– Goddag. Är det möjligen herr Homan?
Det kunde jag ju inte neka till, men jag var litet förargad över att hon var så vårdslös med vattnet. Det var visserligen regnvatten, men det blir fläckar av det på siden och fåtöljen var just omklädd.
– Jag skulle vilja ha hjälp med en sak. En ganska egendomlig sak egentligen.
– Jaha. Vad gäller det? Var så god och sitt förresten. Jag ville inte att hon skulle flaxa omkring i affären med sina våta kläder utan drog fram en liten pall framför disken.
– Det låter nog väldigt konstigt förstås. Hon log litet hjälplöst och började dra bort omslagspapperet från paketet. Men det är så att jag har ett mycket stort hem, ja en stor våning alltså, fylld av gamla vackra saker som jag har ärvt av mina föräldrar. Det vill säga, min mamma dog när jag föddes och pappa gifte om sig. Tillsammans med sin nya fru fick han två barn. En pojke och en flicka. Och så har jag en äldre syster. En helsyster så att säga.
– Jaha, sa jag artigt och undrade vart hon ville komma.
– Och sen ärvde min syster och jag pappa. Både han och hans nya fru omkom i en bilolycka. Och eftersom dom hade äktenskapsförord och allting egentligen kom från vår mamma så fick min syster och jag nästan allting.
– Jaha, sa jag en gång till och kände mig ännu mer förvirrad. Vad ville människan och vad talade hon om?
– Nu tycker ni att det här inte angår er och det har ni ju rätt i förstås. Hon skrattade ett nervöst litet skratt och rättade till en slinga av det blonda håret som fallit ner i pannan.
– Jag heter Berger förresten. Viveka Berger. Och hon sträckte fram sin hand, fortfarande fuktig efter regnet eller kanske av det blöta omslagspapperet.
– Homan, mumlade jag och tryckte hennes hand. Johan Homan.
– Ja, det är en förklaring alltså till att jag har så mycket saker. Och här är den, sa hon lågt och drog papperet av något som visade sig vara en tavla. En duk på ungefär 50 gånger 60 centimeter i förgylld ram. Den föreställde ett landskap, dominerat av ett stort träd, tydligen en al, som sträckte sina grenar ut över en glänta. I fonden syntes en sjö och vid stranden skymtade en kyrka. Över bilden sken en dekorativ måne ner genom revor i molnen. Färgerna var litet spruckna, men inte så att det störde. Hela tavlan var krackelerad, översållad av ett fint linjenät av tunna sprickor. Jag såg fundersamt på månen och deklamerade:
Från templens mörkgrå torn hör midnattstimman slår!
Bland brutna silvermoln den kyska månan går.
Du tysta, djupa natt! Jag i ditt sköt mig sänker.
Mitt väsend hänryckt, stumt i känslors hav sig dränker.

– Lidner har alltid tillhört mina favoriter, förklarade jag för min våta besökare, men jag har alltid känt en viss dragning till dom udda, dom som står litet utanför. Det är ganska typiskt för Lidner det där om att han dränker sig i känslornas hav. Hursomhelst så är det här samma andas barn. Tavlan menar jag, ja, konstnären alltså. För det kan vara en Fahlcrantz, undervisade jag och tog på mig glasögonen. Som fru Berger vet …
– Fröken Berger, avbröt hon mig.
– Ja, som fröken Berger vet så var ju Fahlcrantz den svenska romantikens fader. Måleriets fader alltså. Och det här motivet är typiskt för honom liksom krackeleringen, dom små sprickorna i färgen. Dom beror på att han blandade asfalt i färgerna för att nå vissa effekter. Om det nu är riktigt att det är en Fahlcrantz, så kan den vara värd kanske bortåt en femtusen kronor. Det är möjligt att man kan få mer för den till och med. Titta förresten så detaljrikt han har utformat den här stora alen i förgrunden.
– Al? Vi har alltid trott att det var en ek.
– Nej, ser man noga efter så märker man skillnaden.
Jag var ganska stolt över min examinationsförmåga. Å andra sidan så var Fahlcrantz min favorit bland svenska artonhundratalsmålare och jag hade skrivit eller åtminstone tänkt skriva en tvåbetygsuppsats om honom i Uppsala.
Fröken Berger såg ut som om hon inte hade lyssnat. Jag lade tavlan på diskens glasskiva och såg på henne. Hon bet sig i underläppen och trummade nervöst med fingrarna mot glaset.
– Förresten, vet jag att det är en Fahlcrantz och jag vet hur mycket den är värd, sa hon kort.
– Jaså. Jaha. Jag måste medge att jag var en smula stött över det sätt på vilket hon viftade bort mina under åratal förvärvade specialkunskaper. Men hon kanske ville sälja den och var litet nervös och osäker. Tyckte att det var obehagligt att konfronteras med en hård och krass verklighet som gjorde att hon måste sälja sina ärvda klenoder. Det var nog det som låg bakom hennes redogörelse för föräldrar och annat. Man möter ofta den attityden hos kunderna faktiskt. Det verkar som om det var nånting skamligt att sälja. Den som bäst behöver pengarna gör ofta ett intryck av att inte alls behöva sälja. Det är som om man gör dom en tjänst med att ta emot ett tennstop eller nånting annat bara för att dom inte har plats för allt. Fröken Berger kanske var likadan. Tyckte att det var pinsamt att behöva stå och bjuda ut sina tillhörigheter.
– Jag vill inte sälja den heller. Det var som om hon hade förstått vad jag tänkte.
– Nehej. Inte det. Ja, då vet jag inte vad jag kan hjälpa till med, sa jag sanningsenligt. Åskan hade varit borta en stund över Södra bergen, men återvände nu med friska krafter. Lade sin hand över Gamla stan och fördunklade dagern. Nu hade den nästan kommit mitt över oss. Och plötsligt small det till. Som om blixten hade slagit ner i min affär eller åtminstone i huset. Det klirrade till bland kristallglasen på hyllan bakom mig och jag såg hur fröken Berger bleknade.
– Jag vill inte sälja den, upprepade hon tonlöst när åskmullret kanade ner mot Helgeandsholmen och Gamla riksdagshuset. Det är bara det att …
– Ja? sa jag vänligt och försökte hjälpa henne på traven.
– Det är bara det att ibland, ibland när jag ser på den här tavlan så ser jag någon ligga under det stora trädet. I gläntan framför sjön. Död.
– Död?
– En kvinna. I vitt. Och i handen har hon en liten pistol. En liten förgylld pistol.
– Förlåt mig, men drömmer ni det här? Kommer det på något sätt i sömnen. Den här bilden alltså?
– Inte alls. Det har hänt mig tre gånger. När jag har kommit hem sent på kvällen. Någon har målat en kvinna. I en lång vit klänning och hon ligger där under trädet. Ligger utsträckt med en pistol i handen. Och sen på morgonen så är målningen borta, ja kvinnan alltså. Tavlan ser ut som vanligt igen. Och jag är så rädd, herr Homan. Så fruktansvärt rädd. För kvinnan på tavlan är jag själv.

Prenumerera på Klassikerbrevet