Böcker om Karin Boye

10 augusti, 2017

Läs ett utdrag ur Johan Svedjedals Den nya dagen gryr

Omslaget till Johan Svedjedals Den nya dagen gryr : Karin Boyes författarliv

Förutsättningar

Spräng ängeln! Somliga tyckte att det var farligt att känna henne, andra såg henne som en prästinna i diktens tempel. Men hon var också en modern ung kvinna, en som älskade att bada, spelade tennis, åkte skidor, suddade bort nätter på nattklubbar. Hon var påfallande kortvuxen. Ibland nådde hennes ben inte ned till golvet när hon satt på en stol.

Hon var dottern i en övre medelklassfamilj, blev buddhist, sedan kristen, socialist och till sist politiskt desillusionerad. Eftervärlden har gjort henne till staty i strikt vardagsklänning – själv gladdes hon åt de klänningar och underkläder som hon hade köpt utomlands. Som ung student i Uppsala liknade hon mest en akademisk tant i stram hårknut. Tio år senare var hon en modeklippt och prisbelönt författare som sökte efter unga kvinnor på Berlins dambarer. Sådant gillade hon att berätta om för de allra närmaste vännerna. Kanske var det en befrielse från den offentliga bilden av henne som förandligad och städad, ett sätt att spränga andras uppfattning av henne som en poesins ängel och ett privatlivets helgon.

Som många andra författare hade hon förmågan att lämpa sin personlighet efter det sociala sammanhang hon vistades i. Tydligast syns det i de olika namn hon gick under: Misse, Pull, Teo, Emanuel, Barbara, fru Björk.

Hon var författare, lärare, feminist, politisk aktivist. I slutet av april 1941, mitt i andra världskrigets bistraste mörker, tog hon sitt liv. Men detta slut var inte hennes livs mål. Väsentligare är hur hon levde. För döden är inte hennes facit. Lika litet som man måste förstå en cancerdöd manlig författares liv utifrån hans rökande och alkoholmissbruk, ska man tolka hennes liv baklänges utifrån hennes självmord.

Hon bländade omgivningen med sitt leende, men lät sig nästan enbart fotograferas med allvarlig uppsyn. Hon skrev intensivt, men tröttnade snart på varje ny dikt och sökte efter nästa. Hon älskade myter och förvandlades i det närmaste själv till en. Döden löpte som en kylig underström i hennes diktning, men helst återkom hon till födelsen, livets motsträviga mirakel, de växande träden. Alla som har läst hennes verk vet att det inte var natten som lockade mest, utan den gryende nya dagen.

Att brista var i hennes värld inte att gå sönder, utan att födas.
Förrådet. Bilden av Karin Boye har skiftat mycket genom åren. Tidigt sågs hon som en innerlig poet, uppfordrande och sträng i sina krav på ärlighet och rättrådighet. Hon har framstått som en livsvalens skald, kanske mest läst av unga kvinnor. Inte utan skäl beskrev Göran Hägg en gång hennes samlade dikter som ”en sorts profan psalmbok”.

Med åren har andra aspekter på henne lyfts fram: den självmordsbenägna, kärlekslängtande unga kvinnan, den djärva litterära modernisten, vänsterradikalen, den orädda bisexuella pionjären. Så har Karin Boye bytt skepnad, från konfirmationspoet till Clartétjej och sedan till queer¬ikon. Allt ingår i ett växande förråd av bilder av henne.

Källmaterial och tidigare forskning presenteras utförligare mot slutet av denna biografi. Här ska bara några huvudpunkter beröras.

Hittills har bara en biografi över Karin Boye utgivits, Margit Abenius Drabbad av renhet (1950). Abenius litteraturhistoriska väderkorn lät henne säga mycket om Boyes litterära förebilder, och hennes intresse för Boyes liv lät henne uppdaga reflexer av Boyes privatliv och inre konflikter i hennes litterära verk. Dessutom räddade Abenius många förstahandsuppgifter om Boye genom intervjuer och korrespondens.

Samtidigt hade Drabbad av renhet brister som gradvis har blivit tydligare. Olika former av hänsyn till då levande personer innebar bland annat att Boyes kärleksliv bara blev skissartat beskrivet, vilket medförde att mycket av den psykologiska dynamiken i hennes liv gick förlorad. Också många andra aspekter på Boyes tillvaro berördes mest i förbigående, något som orsakade debatt när biografin kom ut (även om mottagandet annars var nästan översvallande). I praktiken kom stora delar av Boyes privatliv och yrkesliv i skymundan, vilket innebar att hon berövades mycket av sin vardag. Abenius hade också en besvärande vag känsla för kronologi och geografi, biografins bjälklag. (”Hädanefter är det svårt att följa hennes livsväg i alla dess kurvor”, heter det typiskt nog om Boyes vuxenliv efter hennes magisterexamen 1928.) Dessutom hade Abenius en förkärlek för att välja prosalyriska utflykter framför verifierbara detaljer. Allt detta är svagheter i en levnadsteckning som (det måste upprepas) också rymmer värdefulla och lysande partier. Utgiven i många upplagor har Abenius biografi präglat bilden av Boye för generationer av läsare. När Victor Svanberg i sina memoarer, utgivna tjugo år efter Abenius bok, gav en annorlunda bild – som innefattade att Boye hade ett aktivt sexualliv – betraktade många den närmast som ett attentat.

Det dröjde förvånansvärt länge innan den akademiska forskningen om Karin Boye kom igång. Kerstin Pharmanson försvarade 1965 en licentiatavhandling om Boyes ungdomsdiktning, men publicerade aldrig något ur den. Följden är att hennes innehållsrika undersökning sorgligt nog har förblivit nästan okänd. Den första doktorsavhandlingen lades fram först 1986. I den lyfte Gunilla Domellöf fram Boye som prosamodernist och radikal essäist och litteraturkritiker under 1930-talet – och inledde därmed den korrigering av Abenius bild som har fortsatts av and¬ra forskare. Ännu har dock bara ett fåtal personer disputerat på Boye.

Viktiga insatser för kunskapen om Boye har också gjorts i flera and¬ra sammanhang. Främst bör nämnas Paulina Helgeson, utgivaren av ett brett urval av Boyes brev, och Pia-Kristina Garde, författaren till tre böcker om Boye bestående av brev, minnesberättelser, fotografier och dokument. Viktiga smärre bidrag av det slaget finns också i den skrift¬serie om Boyes liv och diktning som utges av Karin Boye Sällskapet sedan 1985 (hittills tolv volymer).

Genom Helgesons och Gardes biografiska grundforskning har flertalet av Boyes brev publicerats, men opublicerade brev från och till henne finns också i olika offentliga arkiv. Hennes eget arkiv finns sedan början av 1970-talet i Uppsala universitetsbibliotek: av litterärt material rymmer det främst ungdomsdiktning och manuskript och utkast från hennes sista år. Manuskripten till hennes publicerade böcker finns i Bonniers förlags arkiv.

Ett viktigt material är de intervjuer som har gjorts med efterlevande släktingar och vänner. Anteckningar från sådana finns bevarade i Margit Abenius arkiv (också det i Uppsala universitetsbibliotek). Uppgifter från flera andra intervjuer anförs i Abenius biografi, liksom i en doktorsavhandling av Barbro Gustafsson Rosenqvist och i Pia-Kristina Gardes redan nämnda böcker. Dessutom finns väsentliga biografiska upplysningar i memoarer, artiklar och publicerade intervjuer, liksom i de självbiografiska anteckningar av Karin Boye som först mycket sent blev tillgängliga för forskningen. (Margit Abenius hade tillgång till dessa anteckningar, men fick gå förbi åtskilliga uppgifter i dem av diskretionsskäl.) Med åren har också annat nytt material kommit fram, på senare tid exempelvis Bengt Nirjes intervjuer med kretsen kring Spektrum och Pia-Kristina Gardes långa intervju med Gunnel Bergström (Gunnar Ekelöfs första hust¬ru, som lämnade honom för Boye). Rikedomen i detta samlade förråd av uppgifter är ännu ett skäl att försöka ge en ny helhetsbild av Karin Boyes liv och diktning.

Materialet ger bilden av en litterär yrkeskvinna med stor integritet – men också av en levande person, ibland självkritisk och desperat, ibland öm, fräck och rolig. Redan hennes publicerade brev visar en person helt olik den livskrisare, den blida konfirmationspoet eller den sexualpolitiska symbol som hon annars ofta reduceras till. Samtidigt förblir hon delvis gåtfull och gäckande. Hon var en människa av det slag som lockar fram den biografiska impulsen.


Läs ett utdrag ur Jessica Kolterjahns Den bästa dagen är en dag av törst

Bokomslag till Jessica Kolterjahns Den bästa dagen är en dag av törst

I slutet av januari reser jag till Berlin. Det lilla rökiga caféet på Lehrter Bahnhof blir mitt för en stund. Fortfarande med kappa, basker och handskar på beställer jag in kaffe och smörgås. Lederna ömma och tunga efter ryckig sömn. Kvinnan på britsen ovanför min sov oroligt och varje gång hon rörde sig, vände sin tunga kropp, knakade och gnisslade britsen som om den hade ont. Hela tiden detta ljud, med kvinnans ansträngda andhämtning som entonigt ackompanjemang.
Jag slår mjölk i kaffet, alltjämt med handskarna på. Häller sedan i socker och rör om. Stirrar på den lilla virvel som skeden skapar. Jag sörplar det heta kaffet och äter min smörgås. Resenärernas steg ekar i samma takt som mitt hjärta – oregelbundet och hastigt. Den stora klockan i vänthallen närmar sig halv sju och mina ögon följer minutvisaren tills den landar där. Jag rör i kaffet trots att det kallnat. Tänker att jag bara ska ta en påtår, och sedan ta en bil till pensionatet där jag ska bo tills jag har hittat ett rum. Först när klockan närmar sig åtta reser jag mig från stolen och lägger några mynt på bordet. Jag har inte gjort något annat än suttit på den här pinnstolen med röd lädersits och stirrat ut i väntsalen. Jag är dränerad på liv. I en tunn, skör tråd som sitter fast någonstans i mitt inre hänger Dödsmakterna och dinglar. Rädslan. Tröttheten. Det är det som har drivit mig hit. Jag har tappat bort mig själv men jag har kommit hit för att kunna leva. Eller för att kunna dö.

Det är så kallt att passagerardörren på taxin har fryst fast. Chauffören har att göra en bra stund innan han kan öppna den. Under tiden trampar jag på stället för att hålla kroppsvärmen och min andedräkt blir till tjocka moln.
Utanför bilfönstret far en kal och smutsig stad förbi. Träden spretar längtande mot en tvär och skygg himmel och ljuset från gatlyktorna faller handlöst mot gatstenen. I mina tankar vandrar en skugga av ett outhärdligt Stockholm jag nyss lämnat. Skuggbilder av Victor. Av Leif. Och Josef. Outhärdligt.
Jag hade bett Victor att följa med mig. Samma gift som flyter i mig, flyter i honom. Jag blundar. Ser hans ansikte framför mig. Jag tycker så mycket om hans mun. Han ville inte komma med mig, ville inte samma sak som jag. Strävsamt försöker jag tvinga honom ut ur mitt medvetande. Han har förrått mig och sveket når så djupt in i mig att min hud känns alldeles genomskinlig. Ett tag höll jag krampaktigt fast vid tanken på ett normalt liv tillsammans med honom. När jag trodde att ett liv växte i mig upplevde jag att jag var nära ett slags mänsklig frälsning. Att det skulle hända även mig – det vanliga livet. Nu sitter jag här utan Victor i en bil mitt i Berlin. Uppluckrad i kanterna av känslor som håller på att förgöra mig.

Chauffören är vänlig mot mig. Han ser snäll ut och bär in väskorna åt mig. Sedan nickar han adjö och beger sig ut i kylan igen.
Pensionatet är väldigt enkelt. Mjuka mattor på hårda trägolv. Överallt ser jag grå damer med pärlhalsband gå hit och dit, fram och tillbaka. Mitt rum har röda medaljongtapeter och luktar skurmedel. Jag orkar inte ens ta av mig kappan och krypa ner under täcket utan lägger mig ovanpå överkastet och somnar.

Det är sen eftermiddag när jag vaknar och jag får genast brått. Redan nu på kvällen är jag bortbjuden på middag hos min vän Vilhelm Scharp. Egentligen är vi väl snarare bekanta eftersom han är Leifs vän och oftast har befunnit sig i min utkant. Men just nu är han och hans syster Ulla de enda jag känner i Berlin.
Jag tvättar av mig med en tvättlapp. Åtminstone hjälpligt. Packar sedan ur väskan, hänger in klänningar i garderoben och lägger resten av kläderna i byrån. Borstar med hårda tag håret och tar fram den himmelsblå klänningen. Tittar hastigt i spegeln. Jag vet hur jag ska se på mig själv i en spegel. Vet hur jag ska undvika att möta det fula. Det räcker med att vinkla ansiktet några få grader till höger så försvinner det. Jag gör det alltid innan jag möter min spegelbild. Men ibland glömmer jag det. Ibland kan jag råka få se en skymt av det i ett skyltfönster jag passerar och då vänder jag bort ansiktet i avsmak.
I dag ser jag inte det fula. Ser bara min släta hy som är blek i vinterljuset. Mitt mörka hår borde egentligen tvättas men jag hinner inte nu. Det är blankt och slätt. Jag målar läpparna röda. Gnider och smackar dem mot varandra.

Kostar på mig att återigen ta en bil. En extravagans jag aldrig skulle ha unnat mig i Stockholm. Jag lutar mig fram och säger Scharps adress till chauffören. Det är inte särskilt långt och jag skulle säkerligen kunna ta en spårvagn eller till och med gå dit, men min kropp är fortfarande fylld av trötthet. Det är samma trötthet som har belägrat mig sedan några månader. Samma desperata trötthet som fört mig till Berlin. Till psykoanalytikern doktor Walter Schindler. Scharp, som är den som rekommenderat honom, säger att doktor Schindler ser ut som en råtthund, en mongoloid pudel, men att han är mycket skicklig. Jag bryr mig inte om hur han ser ut. Jag är här för att rena min kropp från det som förgiftar mitt blod och mitt sinne. Det gift som har funnits i mig så länge nu.

När chauffören tilltalar mig inser jag att vi har stått stilla en stund och han redan måste ha sagt något till mig som jag inte hört. Jag känner mig förvirrad och trött men betalar och går ur bilen.
Det har gått en tid sedan jag träffade Scharp. Han har mest befunnit sig här i Berlin alltsedan han fick ett lektorat vid Unter den Linden-universitetet. Men när han öppnar dörren ser jag att han är sig lik. Han kysser mig på kinden och omfamnar mig.
”Gick resan bra, Karin?” Han håller mig på armlängds avstånd och betraktar mig.
”Den gick bra, men jag sov dåligt på tåget.”
”Jaså, själv sover jag alltid som en stock. Vaggad till sömns.” Han skrattar. ”Men det är härligt att du äntligen är här och utökar vår lilla nordiska klan.”
Ulla kommer också fram och kramar om mig. Det slår mig att jag inte har sett henne sedan våra samkväm i Atlaskvarteren och vår tid i Clarté. Jag brukar le åt att Ulla kallade Leif för salongskommunist. Han tål henne inte för det, men ibland tror jag att hon har rätt. Hon för mig in i den lilla matsalen. Middagen var bestämd redan innan jag åkte. Scharp och Ulla vill väl att jag inte ska känna mig ensam nu när jag precis har kommit till Berlin, men jag hade inte förväntat mig så många människor. Scharp lägger en arm om min rygg, föser mig runt och presenterar mig.

Det blir en ganska stillsam kväll och samtalet kretsar främst kring politik. Flera av gästerna är styva beundrare av Sovjetunionen. En kvinna som jag inte talar med men som är kvällens mittpunkt i sin blodröda klänning håller ett brandtal för den sovjetiska modellen. Jag håller inne med vad jag tycker, att jag blev förfärad och beklämd av det förtryck jag såg när jag besökte landet. Jag vet att Scharp inte är kommunist men han befinner sig precis vid sidan av och många av hans vänner är mycket röda. Samtidigt umgås han flitigt med en del nazister i höga befattningar. Till och med Göring själv. Han simmar genom de politiska strömmarna som en hal ål. Men jag har bara kommit för att äta i sällskap med dessa människor. Inget mer. Vinet har gjort mig än tröttare och en huvudvärk har tagit plats bakom högra ögat.

Vid kaffet kommer jag i samspråk med en frau doktor Lachmann. Hon är en lång, gänglig kvinna med stora, vänliga ögon. Det måste se lustigt ut när vi står bredvid varandra. Hon så lång och jag så kort. Hon ställer ner kaffekoppen på fatet och böjer sig ner mot mig.
”Ni måste vara trött efter resan från Sverige, frau Boye.”
Jag tar en mun kaffe och tittar på henne. Min tyska är fortfarande i otakt. Ibland flödar orden, ibland hackar de fram.
”Mycket.”
”Hur känner ni Vilhelm?”
”Åh, det är egentligen genom min man, Leif Björk. Min före detta man, vi är inte gifta längre …”, säger jag klumpigt. Ovant. När frau Lachmann inte ser ut att reagera fortsätter jag: ”Han hyrde ett rum hos Vilhelm och hans systrar. Och ni själv? Hur känner ni Vilhelm?”
Hon nickar mot en äldre, fetlagd man med tunn mustasch.
”Det är också genom min man. De arbetar tillsammans på universitetet.”
”Jag förstår.”
”Det har varit mycket prat om Sovjetunionen i kväll.” Hon sänker rösten till en viskning: ”Jag tror att damen i rött vill värva oss alla, inte sant?” Hon blinkar långsamt och fixerar mig med sina stora ögon. Det känns som om hon prövar mig på något sätt som jag inte förstår. Jag tar en mun kaffe till. Känner mig ännu mindre nu bredvid denna kvinna.
”Och jag som klär så illa i rött.” Hon släpper fram ett leende på sina läppar.
Jag kan inte annat än skratta. Vi tittar båda bort på damen i blodröd klänning som strålar i mitten av sällskapet.
”Vad ska ni göra här i Berlin, frau Boye? Vilhelm nämnde att ni är författare. Ska ni skriva?”
En lätt obehagskänsla far genom mig. Jag vill inte bli för förtrolig och dessutom har jag upptäckt att många blir besvärade om man berättar att man ska gå i psykoanalys. Jag inser att jag inte behöver säga så mycket. Inget alls egentligen. Jag bara nickar. En nickning som blir kort och tvär och inte alls som jag tänkt mig.
Jag har inte hunnit tala med Scharp på hela kvällen och jag ursäktar mig och går och sätter mig vid honom. Han sträcker sig över bordet och klappar mig på handen.
”Hur känns det att vara här nu?”
Jag söker efter rätt ord.
”Förväntansfullt, antar jag”, säger jag och ler.
”När är din första session hos Schindler?”
”I morgon.”
”Jag hoppas verkligen att han ska kunna hjälpa dig.” Han knackar omsorgsfullt ur pipan och under tiden han stoppar den på nytt frågar han ut mig om de där hemma.
”Och Kajsa? Vet du om hon fick det där lånet så att hon kan göra oss sällskap här?”
”Jag träffade henne precis innan jag åkte, men vi pratade inte om hennes affärer då. Bara om att hon skulle försöka komma hit hon också.”
”Det skulle vara roligt om hon gjorde det. Då skulle vi bli en liten ö av svenska clartéister här i Berlin. Försök övertala henne, är du snäll.”
Jag bestämmer mig för att skriva till Kajsa redan nästa dag. Livet skulle te sig bra mycket roligare om hon var här.

Jag lämnar middagen först av alla. Ulla kramar om mig i dörren.
”Vi ses snart igen, Karin. Välkommen till Berlin.”


Läs ett utdrag ur Johanna Nilssons Det grönare djupet

 

Omslag till Johanna Nilssons Det grönare djupet

Jag har beslutat mig för att nedteckna historien om Ökenstaden och dess människor, helt enkelt därför att jag tror att eventuella framtida generationer kan ha nytta av mina erfarenheter och funderingar. Jag skriver ”eventuella” eftersom det rådande läget är så krisartat att jag varje afton vid läggdags inte på långa vägar är säker på att det finns en morgondag. Världsstatens härskare är enligt uppgift mer galen än någonsin. Somliga rykten säger att hon sover i en vagga, andra att hon går runt iklädd en specialsydd uniform med syrgasinsläpp hela dagarna, ytterligare andra att hon sover med den röda knappen bredvid sig på nattduksbordet, och att den ligger som ett litet hjärta på ett silverfat under en serveringskupa av glas, eller om det möjligtvis var av silver. Man kan dock ifrågasätta dessa ryktens sanningshalt, då det bara är ett fåtal som ens har vistats i samma byggnad som hon, än mindre i samma rum eller i hennes sängkammare. Det skulle inte förvåna mig om källan till dessa rykten är hon själv, av skäl som jag bara kan gissa mig till.
Hon kallar sig för Damen. Ingen vet hennes riktiga namn, ålder eller ursprung. Det enda hon visar av sitt ansikte är ögonen, som lär vara som flytande metall. Hon försöker göra sig till en gud i ett rike som förbjuder religion. Men de som når toppen är sällan konsekventa och tillåter sig att lyda under andra lagar än folket.
Hur är det då här i Ökenstaden?
Jag ska berätta, men först vill jag presentera mig för de läsare jag kan tänkas få någon gång framöver.
Jag heter Linda Kall och är i skrivande stund femtionio år gammal, varav jag har tillbringat de senaste fjorton och ett halvt åren i Ökenstaden. Jag är fortfarande gift med Leo, som jag varken har träffat eller hört av sedan jag flydde från Kemistaden n:r 4. Jag vet ingenting om hans öde, och fastän det har gått så lång tid har jag ännu inte förlikat mig med tanken på att kanske aldrig mer få återse honom. Vårt äktenskap var inte perfekt, vilket inte minst uppdagades sedan han injicerat kallocainet i mig medan jag sov, men vi var åtminstone överens om att vi höll av – ja, rentav älskade – varandra, vilket med tanke på den kärleksförtryckande tillvaro vi levde i var ett gott betyg.
Tillsammans fick vi tre barn: Ossu, som nu är trettio år gammal (om han alls lever – han tillhör, så vitt jag vet, ett av elitförbanden i Världsstatens armé), Maryl, som är tjugoåtta och har försvunnit in i drogdimmorna, och Laila, som är tjugosex och bor med mig.
Laila är gravid i åttonde månaden. Jag vet inte hur jag kan veta, men jag är säker på att det är en flicka. Den lilla ska heta Nova Aurora, jag och Laila är överens. Namnet betyder ny morgonrodnad, ty sådant är flickebarnet som ska komma. Hon ska kallas för Nova, och jag älskar henne redan – hennes blod är kommet ur mitt blod och inget band är starkare, hur mycket Damen och hennes svansande hov än tjatar om att Ditt barn är Allas barn och Allas barn är Ditt, och så vidare.
Det finns ingenting så vackert som ett eget nyfött barn. När jag själv blev mor och de små låg vid mitt bröst och kikade upp mot mig, genomfors jag av en sådan väldig varm våg – på samma gång smärtsam och ljuvlig – att jag först blev rädd, för jag förstod ju inte vad det var. Nog visste jag att en mor älskar sina barn, men det var ju en plikt, och det jag kände var så långtifrån plikt man kan komma. Om detta yppade jag inte ett ord till någon – inte ens till Leo, då jag var rädd att han skulle tycka att det var konstigt och få för sig att rapportera det till Staten.
Själv föddes jag i Kemistaden n:r 7, där jag växte upp tillsammans med mina föräldrar Tior och Ada och min fyra år äldre bror Arle. Vi bodde i två rum och kök, precis som alla andra. Far hade jobb som sanerare medan mor var näst högsta chef för de som diskade instrumenten som kemisterna använde i sina experiment. Ibland fick hon lov att ta hem någon glasflaska eller pipett som fått en liten skada. Jag tyckte om att sitta och titta på dem, och ibland spelade jag försiktigt på dem genom att knacka med en penna. Jag ville göra musik. Jag älskade musik. Det gjorde även mor. Hon hade en förbjuden grammofonspelare och en skiva, som för det mesta låg gömda under några lösa plankor i skafferiet, men som hon tog fram ibland när hon och jag var ensamma hemma. Hon spelade på så låg volym att det knappt gick att höra, för vi ville inte riskera att någon granne blev misstänksam.
– Stråkar, sa mor. Det heter stråkar. Visst är det vackert?
Jo, det var vackert, men också farligt. Jag försökte övertala henne att lämna in både grammofonspelaren och skivan varje gång den stora amnestin utlystes. Den varade alltid i en vecka och inföll en gång vardera under vinter- och sommarhalvåret. Amnestibyråerna fick ta emot en häpnadsväckande mängd förbjudna ting, som sedan redovisades i form av listor uppsatta på särskilda anslagstavlor. Själv lämnade jag en gång in en poesibok som jag hittat i en papperskorg och sedan av någon anledning inte velat göra mig av med. Jag hade till och med läst dikterna och funnit dem vackra, rentav rörande. De ställde frågor om mening och mål och här och var nämndes också en gud. Nu i efterhand tycker jag inte att de var så märkvärdiga, men då hade jag aldrig läst någonting liknande. Jag kunde inte heller låta bli att imponeras av den okända poet (inget författarnamn var utskrivet på den tunna lilla skriften) som vågat skriva just det förbjudna ordet gud.
Jag hade, som ni förstår, ovanligt många brister för att vara någon som dag och natt drillades till att bli en god medsoldat. Det jag visade utåt skar sig mot den jag uppfattade mig vara inåt.
Jag var full av skräck varje gång jag skickades iväg till barnlägret, där jag fick lära mig att hantera olika vapen samt ägna mig åt disciplinövningar och läsning av Världsstatens guide till Gemenskapen. Alla barn skulle kunna Sanningarna som ett rinnande vatten.
Jag minns dem ännu, de sitter som cementerade djupt inom mig, hur gärna jag än vill glömma:
1.Du ska älska Världsstaten av hela ditt hjärta.
2.Det allmänna behovet är också det enskilda.
3.Vi är alla precis likadana.
4.Du finns inte. Vi finns.
5.Ditt barn är inte ditt utan Statens.
6.Gemenskap är ordet framför andra.
7.Inget offer kan vara för stort för att hjälpa Staten.
8.Vakta andras ord som andra vaktar dina.
9.Att glädjas åt det egna livet är bara meningsfullt om det tjänar Staten.
10.Angiveri är en hedervärd sak som belönas rikligt med ära! Om det så är din mor eller din far, din bror eller din syster, din make eller din maka, din son eller din dotter, som har vanhedrat Staten, så ska du med glädje avslöja deras brott. Det kommer, tids nog, att glädja även dem att de i sin familj har en sådan renlärig soldat.

Det var förstås ingen slump att den sista Sanningen också var den mest utförligt beskrivna. Otaliga var de föreläsningar vi fick åhöra, där olika angivare trädde fram och berättade hur de gått till väga, hur obevekliga de varit inför såväl hot som böner, och hur de i efterhand fått ta emot utmärkelser i form av diplom och medaljer och ibland också ett smärre avancemang inom det egna yrket. Det fanns förstås de som gärna hade velat belönas med exempelvis en något större bostad eller kanske en extraranson av något speciellt livsmedel, men sådan lyx var inte bara osolidarisk med övriga medsoldater, utan också moraliskt förkastlig. Vi fick veta att även de med propagandaministeriets högsta befattningar levde precis som vi andra. Om vi hade hört ryktas om någonting annat så kunde vi vara säkra på att den som spred ryktet var en fiende till Staten.
Under en av dessa föreläsningar räckte en pojke som jag kände ganska väl och visste hette Pyjodor upp handen och frågade den aktuella angivaren (en kvinnlig medsoldat i fyrtioårsåldern – hänryckningen i hennes röst stämde inte överens med den slocknade blicken) om hon visste vad som hade hänt hennes son, som var den hon hade angivit. Om jag minns rätt var orsaken olovlig nattlig aktivitet – av okänt slag – på annan plats än i hemmet.
– Han har blivit bortförd och straffad på erforderligt sätt, sa hon med samma nästan muntra röst som förut.
– Hur då straffad? sa Pyjodor.
– På erforderligt sätt. Mer än så vet jag inte. Jag är inte heller nyfiken. Jag litar på att Staten gör det som är bäst för oss alla.
Pyjodor såg ut att vilja fråga något mer, men en kamrathand drog i honom och han satte sig ner. Det hade blivit oroligt i leden. Flera lärare gick runt och försökte tala lugnande. Jag såg aldrig skymten av Pyjodor mer.
Jag förvånades över att jag inte kände mig gladare över detta – han hade ju varit både oförskämd och misstänkt ifrågasättande. Efter att ha funderat en stund över saken kom jag fram till att jag låtit honom komma mig alltför nära. Vi hade träffats många gånger under militärövningarna, och han hade då tydligt visat att han hyst visst intresse för mig. En gång, när jag skulle ta mig över en hög hindervägg med hjälp av ett rep, men var försvagad av feber, klättrade han bredvid mig, samtidigt som han med ena handen gav mig det stöd jag behövde för att komma upp. En annan gång, under en av de återkommande fester som hölls för att ta avsked av de som skulle lämna oss eller välkomna de som var nya, hade vi stått och pratat ganska länge och av någon anledning blivit gråtmilda och båda erkänt att vi saknade våra föräldrar – och det fast vi alltid fick komma hem under veckosluten! Jag var elva år, han tolv. Vi borde förstås skämmas som inte enbart gladdes över att få vara i Statens tjänst. Gråt och längtan var på sin höjd acceptabelt när det gällde nyanlända åttaåringar.
Men nu var han alltså försvunnen och jag förmådde inte vara glad och nöjd.
Det tog sin lilla tid, men till slut stod jag inför en förfärande insikt: Jag avskydde Staten för att den tagit honom på grund av några små frågor som säkert många av oss tänkte ibland.
Strax därefter angreps jag av ytterligare en insikt, som i ännu högre grad skulle komma att komplicera mitt liv som medsoldat: Jag ville inte vara som alla andra, och jag ville något mer med mitt liv än att tjäna Världsstaten. Riktigt vad jag ville visste jag inte, men bara att tänka tanken gjorde mig lycklig på ett helt annat sätt än när jag exempelvis klarat av en särskilt svår övning under militärträningen, eller fick beröm för att jag kunde recitera långa stycken ur Världsstatens guide till Gemenskapen utan att så mycket som snegla i boken eller använda stödord.
Jag var svårt chockad över dessa insikter. Det var inte bara fruktansvärt, utan också livsfarligt. Jag lovade mig själv att aldrig yppa ett endaste ord om detta till någon. Jag försökte också glömma att jag överhuvudtaget hade känslor. Samtidigt växte jag och blev kvinna. Jag bedömdes lämplig för jobb på en livsmedelsfabrik. Jag uttryckte min förnöjsamhet och glädje, precis som sig bör. Arbetet på fabriken var mig dock helt likgiltigt, även om jag var fullt duglig till mina sysslor och efterhand anförtroddes alltmer avancerade uppgifter. Desto mer utbyte fick jag av en av mina arbetskamrater: Edo Rissen.

Redan från första stund hade jag och Edo kommit mycket bra överens – något som Leo uppmärksammat och stört sig på. Edo hade varit min överordnade, men aldrig egentligen uppträtt som sådan, utan snarare – till skillnad från alla andra chefer jag någonsin haft – hela tiden försökt få mig att känna att vi var jämbördiga. Om hans privatliv visste jag mycket lite. Han var dryga femton år äldre än jag och gift, men äktenskapet verkade inte särskilt lyckligt och han sa aldrig något om sin fru om jag inte ställde en direkt fråga om henne, vilket jag ganska snart upphörde med, då jag märkte att det besvärade honom. Några barn hade de inte och jag tror att han sörjde detta faktum, även om vi inte talade om det heller. Han, om någon, skulle ha blivit en underbar far. Han visade stort intresse för Ossu, Maryl och Laila, frågade ofta om dem och skickade alltid med mig någon liten gåva till deras respektive födelsedagar, som han höll noga reda på.
Han var, liksom Leo, utbildad kemist och kom så småningom att bli Leos chef på laboratoriet i Kemistaden 4. Leo, som ju hade fått för sig att jag och Edo hade mer än en vänskaplig relation, blev uppenbart mycket störd av att tvingas underordna sig honom. Tillsammans – även om det främst var Leos uppfinning så bidrog också Edo med sitt kunnande – utvecklade, testade (människoförsöken gjordes till en början på medlemmar ur den så kallade ”frivilliga offerkåren”) och färdigställde de drogen kallocain, ivrigt påhejade av framför allt polisminister Tuareg, men även Kalippo Lavris, chef på sjunde byrån – den högsta etiska instansen i Världsstaten.
Kallocainet kom senare att användas på Edo själv när han ställdes inför rätta för statsförräderi – han hade blivit angiven av Leo, som senare ångrade sitt handlande, men inte kunde dra tillbaka sina anklagelser utan att själv bli misstänkt.
Straffet som utdömdes var döden.


Prenumerera på Klassikerbrevet