Läs första kapitlet i nobelpristagarens bok!

05 oktober, 2017

Återstoden av dagen

Utdrag ur Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Prolog: juli 1956

Darlington Hall

Det verkar alltmer sannolikt att jag verkligen kommer att ge mig ut på den expedition som har upptagit mina tankar i några dagar nu. En expedition som jag bör säga att jag har tänkt företa ensam, i mr Farradys bekväma Ford, och en expedition som, enligt mina planer, kommer att föra mig genom en stor del av Englands vackraste landsbygd fram till West Country och kanske håller mig borta från Darlington Hall i så mycket som fem eller sex dagar. Jag borde påpeka att tanken på en sådan resa väcktes av ett mycket vänligt förslag från mr Farraday själv en eftermiddag för nästan fjorton dagar sedan när jag hade dammat av porträtten i biblioteket. Om jag minns rätt stod jag på stegen och dammade av porträttet av viscount Wetherby när min arbetsgivare kom in med några volymer som han uppenbarligen ville ha återställda på hyllorna. När han uppmärksammade undertecknad tog han tillfället i akt att informera mig om att han i just det ögonblicket hade avslutat sina förberedelser för att åka hem till Förenta staterna i fem veckor från mitten av augusti till i mitten av september. När min arbetsgivare hade meddelat detta lade han ifrån sig böckerna på bordet, satte sig i schäslongen och sträckte på benen. Det var i det ögonblicket han såg upp på mig och sade:

”Jag förväntar mig inte att ni ska sitta instängd här hela tiden jag är borta, Stevens. Varför tar ni inte bilen och kör iväg någonstans för ett par dagar? Ni ser ut som om ni kunde behöva lite omväxling.”

Jag visste inte vad jag skulle svara på ett sådant förslag, som kom helt ur det blå. Jag minns att jag tackade honom för omtanken, men jag sade förmodligen ingenting mer definitivt, för min arbetsgivare fortsatte:

”Jag menar allvar, Stevens. Jag tycker faktiskt att ni skulle ta lite semester. Jag står för soppan. Hur får ni tjänsteandar som alltid är instängda i stora hus någonsin en chans att se er omkring i ert vackra land?”

Det var inte första gången min arbetsgivare hade kommit med en sådan fråga och det verkar vara någonting som på allvar bekymrar honom. Vid det här tillfället kom jag faktiskt på ett slags svar där jag stod på stegen, ett svar som innebar att vi inom vår yrkeskår kanske inte såg så mycket av landet i den bemärkelsen att vi reste omkring och besökte pittoreska platser, men att vi ändå ”såg” mer av England än de flesta eftersom vi var placerade i hushåll där de förnämsta herrarna och damerna i landet samlades. Jag kunde naturligtvis inte ha uttryckt denna åsikt inför mr Farraday utan att ge mig in på någonting som kunde ha låtit som ett förmätet högtidstal. Så jag nöjde mig med att helt enkelt säga:

”Det har varit ett privilegium att se det bästa av England inom dessa väggar under åren, sir.”

Mr Farraday verkade inte förstå denna kommentar, för han fortsatte bara: ”Jag menar allvar, Stevens. Det är inte rätt att en människa inte ska ha möjlighet att se sig omkring i sitt eget land. Lyd mitt råd och ge er iväg från huset några dagar.”

Som ni förstår tog jag inte alls mr Farradays förslag på allvar den eftermiddagen, eftersom jag betraktade det som ännu ett utslag av en amerikansk herres oförmåga att förstå vad som var och vad som inte var brukligt i England. Skälet till att min inställning till förslaget – att tanken på en resa till West Country i själva verket började uppta mig allt mer – är utan tvekan starkt beroende av – varför skulle jag förneka det? – brevet från miss Kenton, det första på sju år, om man inte räknar julkorten. Men låt mig genast klargöra vad jag menar med detta. Det jag försöker säga är att miss Kentons brev satte igång en speciell tankekedja som är förknippad med yrkesmässiga problem här på Darlington Hall och att det var min oro för just dessa yrkesmässiga problem som fick mig att än en gång överväga min arbetsgivares vänligt menade förslag. Låt mig förklara ytterligare.

Saken är den att jag under de senaste månaderna har gjort mig skyldig till en rad mindre misstag i arbetet. Jag bör väl framhålla att dessa misstag utan undantag har varit mycket triviala. Ändå tror jag att ni förstår att det hela var mycket störande för någon som inte är van vid att begå sådana misstag och jag hade till och med börjat lägga upp alla möjliga skrämmande teorier angående orsaken, och som så ofta i sådana här fall var jag blind för det uppenbara – det vill säga tills funderingarna över de antydningar som fanns i miss Kentons brev öppnade mina ögon för den enkla sanningen – nämligen att de små misstagen under de senaste månaderna inte berodde på någonting allvarligare än ett bristfälligt arbetsschema.

Naturligtvis är det varje butlers plikt att lägga ner den största noggrannhet när det gäller att utarbeta ett arbetsschema.
Vem vet hur många gräl, falska anklagelser, onödiga avskedanden och avbrutna yrkeskarriärer som kan skyllas på butlerns lättja vid utarbetandet av arbetsschemat? Jag vill gärna hålla med dem som hävdar att förmågan att göra upp ett fungerande personalschema är grundstenen i en god butlers kompetens. Jag har personligen gjort upp många personalscheman under årens lopp och jag tror inte att jag skryter över hövan om jag påstår att mycket få av dem har behövt korrigeras. Och om personalschemat för närvarande är bristfälligt kan ingen annan än jag klandras för det. Samtidigt är det inte mer än rätt att påpeka att min uppgift i det här speciella fallet har varit osedvanligt svår.

Det som har hänt är följande. Så snart transaktionerna var avslutade – de transaktioner som har tagit det här huset ur familjen Darlingtons händer efter två århundraden – meddelade mr Farraday att han inte var beredd att omedelbart bosätta sig här utan tänkte tillbringa ytterligare fyra månader i Förenta staterna för att avsluta sina affärer. Han var emellertid högst angelägen om att den förre ägarens tjänstestab – som han hade hört lovordas – skulle stanna kvar på Darlington Hall. Den ”stab” han talade om bestod förstås inte av mer än den rest på sex personer som lord Darlingtons släktingar hade behållit för att sköta huset under de avslutande förhandlingarna och jag måste tyvärr säga att det inte var mycket jag kunde göra för att hindra alla utom mrs Clements att lämna oss för nya anställningar när transaktionen väl var genomförd. När jag skrev till min nye arbetsgivare och framförde mitt beklagande över situationen fick jag ett svar från Amerika med instruktioner om att anställa en ny tjänstestab som var ”ett gammalt engelskt hus värdig”. Jag försökte omedelbart tillfredsställa mr Farradays önskemål, men som ni vet är det ingen lätt uppgift numera att hitta villigt folk av nöjaktig standard och även om jag var glad över att kunna anställa Rosemary och Agnes på mrs Clements rekommendationer hade jag inte kommit längre när jag hade mitt första affärsmöte med mr Farraday under det korta, förberedande besök han gjorde till våra kuster under våren förra året. Det var vid det tillfället – i det egendomligt kala arbetsrummet på Darlington Hall – som mr Farraday för första gången skakade hand med mig, men vid det laget var vi knappast främlingar för varandra eftersom min arbetsgivare frånsett personalfrågan vid flera tillfällen hade haft anledning att lita till den kunskap jag nu må besitta och som jag nog vågar säga är pålitlig. Så det var förmodligen därför han genast kände att han kunde tala med mig på ett affärsmässigt och tillitsfullt sätt, och vid slutet av vårt möte överlämnade en icke oansenlig penningsumma till mig för att täcka kostnaderna för en lång rad förberedelser för hans stundande bosättning. Det jag emellertid vill ha sagt är att det var under detta samtal, när jag antydde hur svårt det var att få tag på lämplig personal nuförtiden som mr Farraday, efter en stunds eftertanke, kom med sin begäran att jag skulle göra upp en personalplan – ”något slags skiftschema” som han uttryckte saken – som gjorde det möjligt att sköta huset med den nuvarande besättningen på fyra personer, det vill säga mrs Clements, de två unga flickorna och jag själv. Det kanske skulle innebära att vissa delar av huset fick ”stängas av” menade han, men skulle jag vilja använda mig av all min erfarenhet och kunskap för att se till att sådana tillkortakommanden hölls nere på minimal nivå? Vid tanken på att jag hade haft en stab på sjutton personer under mig, och visste att en stab på tjugoåtta personer för inte så länge sedan hade varit anställd på Darlington Hall, var utsikten att sköta samma hus med en stab på fyra minst sagt förstummande. Även om jag gjorde mitt bästa för att inte visa min skepsis inför mr Farraday måste någonting av den ha framskymtat eftersom han sedan, som för att trösta mig, tillade att ytterligare någon skulle kunna anställas om det skulle visa sig nödvändigt. Men han skulle vara mycket tacksam om jag kunde ”göra ett försök med fyra”, upprepade han.

Som de flesta människor känner jag naturligtvis ett motstånd mot att ändra för mycket av det som är gammalt och invant. Men det ligger ingen ära i att klamra sig fast vid traditionerna bara för deras egen skull, som somliga gör. I elektricitetens och centralvärmens tidevarv finns det ingen anledning att anställa lika många människor som var av nöden bara för en generation sedan. Om sanningen ska fram har jag ett längre tag funderat över om inte tendensen att behålla onödigt många anställda bara för traditionens skull – vilket resulterar i att många anställda har ohälsosamt mycket fritid – har varit en viktig faktor i den tvära nedgången i yrkesskicklighet. Dessutom har mr Farraday klargjort att han mycket sällan tänker anordna bjudningar av det slag som ofta förekom på Darlington Hall i det förgångna. Jag tog sedan med viss hängivenhet itu med den uppgift mr Farraday hade förelagt mig. Jag satt många timmar med personalschemat och lade ned minst lika många timmar på att fundera över det medan jag arbetade med andra uppgifter eller låg vaken efter arbetsdagens slut. Så fort jag trodde att jag hade kommit på någonting gick jag igenom det noggrant, testade det från alla tänkbara vinklar. Till sist hade jag fått fram en bästa arbetsordning, som även om den kanske inte var exakt vad mr Farraday hade önskat, var ett schema som jag bedömde som mänskligt genomförbart. Nästan alla tilltalande delar av huset skulle kunna hållas öppna, medan den stora tjänstelängan – inklusive den inre korridoren, de två handkamrarna och den gamla tvättstugan – samt gästkorridoren på andra våningen kunde täckas med dammskydd, vilket skulle lämna alla rummen på nedre botten och det generösa antalet gästrum tillgängliga. Vårt nuvarande arbetslag på fyra personer skulle förstås i ärlighetens namn bara klara ett sådant program med förstärkning av deltidsanställda, vilket innebar att mitt schema också inkluderade en trädgårdsmästare, som skulle komma en gång i veckan, två gånger i veckan under sommaren, och två städerskor som båda skulle komma två gånger i veckan. Schemat skulle dessutom medföra en radikal förändring av de traditionella arbetsuppgifterna för alla oss fyra fast anställda. Jag trodde inte att de två unga flickorna skulle finna det alltför svårt att anpassa sig, men gjorde allt jag kunde för att mrs Clements skulle slippa så många förändringar som möjligt, vilket faktiskt innebar att jag själv åtog mig ett antal sysslor som man kanske skulle se som under en butlers värdighet.

Jag vill inte ens i dag gå så långt som att säga att det är en dålig arbetsordning, eftersom den faktiskt gör det möjligt för en stab på fyra personer att täcka in ett oväntat stort område. Däremot håller ni säkert med om att de bästa arbetsplanerna har goda marginaler för de dagar när någon av de anställda är sjuk, eller av någon anledning i dåligt skick. I det här fallet hade jag förstås blivit ålagd en något anmärkningsvärd uppgift, men jag hade trots detta försummat att lägga in ”marginaler” där det var möjligt. Jag var extra medveten om att motståndet från mrs Clements, eller de båda flickorna, inför att ta på sig arbetsuppgifter utöver de vanliga skulle kunna blandas med en känsla av att deras arbetsbörda hade ökat drastiskt. Jag hade följaktligen under de dagar jag kämpade med schemat ägnat mycket tankemöda åt att försäkra mig om att mrs Clements och flickorna skulle uppfatta arbetsfördelningen som lättsam och stimulerande så snart de hade kommit över sitt motstånd mot dessa ”ovanliga” roller.

Jag befarar emellertid att jag i min iver att vinna stöd från mrs Clements och flickorna kanske inte var lika klart medveten om mina egna begränsningar, och även om min erfarenhet och normala försiktighet hindrade mig från att åta mig mer än jag kunde utföra hade jag kanske försummat nödvändigheten av att tillåta mig själv marginaler. Det är alltså inte förvånande att detta förbiseende skulle ge sig tillkänna på små men avslöjande sätt, må vara under en period på flera månader. Samt och synnerligen tror jag att det var så enkelt att jag hade gett mig själv för mycket att göra.

Det kanske förvånar er att en sådan uppenbar brist i ett arbetsschema skulle ha undgått min uppmärksamhet så länge, men å andra sidan håller ni säkert med om att det ofta förhåller sig så med problem som man har ägnat intensiv tankemöda åt under en längre tid och att man inte slås av sanningen förrän man helt slumpartat ställs inför den genom någon yttre händelse. Det var så det gick till i det här fallet, vilket innebär att brevet från miss Kenton, som med undantag för långa, opersonliga passager avslöjade en omisskännlig längtan efter Darlington Hall och – det är jag säker på – antydningar om att hon gärna skulle återvända, fick mig att se på personalschemat med nya ögon. Det var först då det slog mig att det verkligen fanns en viktig roll för ännu en stabsmedlem och att det var den bristen som i grunden hade föranlett alla mina problem. Och ju mer jag tänkte på saken desto uppenbarare blev det att miss Kenton, med sin varma känsla för huset och exemplariska yrkeskunnighet – av det slag som är nästan omöjlig att finna numera – var precis det som behövdes för att fullborda en helt tillfredsställande arbetsordning på Darlington Hall.

Sedan jag hade gjort denna analys av situationen dröjde det inte länge förrän jag började fundera vidare över mr Farradays vänliga förslag några dagar tidigare. Det hade nämligen slagit mig att den föreslagna bilturen skulle kunna tjäna ett gott yrkesmässigt syfte, nämligen att jag skulle kunna köra till West Country och göra en visit hos miss Kenton på vägen, och i första hand undersöka hur stark hennes önskan att återta sin anställning här på Darlington Hall var. Jag bör framhålla att jag hade läst om hennes brev ett flertal gånger och att det inte finns någon möjlighet att jag bara kan ha inbillat mig dessa antydningar från hennes sida.

Trots detta kunde jag inte riktigt förmå mig att ta upp ämnet med mr Farraday på några dagar. Det fanns under alla omständigheter flera sidor av saken som jag ansåg måste klargöras innan jag gick vidare. Vi hade till exempel kostnadsfrågan. Ty även med tanke på min arbetsgivares generösa erbjudande att ”stå för soppan”, kunde en sådan resa uppgå till ett häpnadsväckande belopp, om man tänkte på sådant som husrum, måltider och eventuella små förfriskningar under vägen. Sedan var det fråga om vilket slags klädsel som kunde anses passande på en sådan resa och om det var mödan värt att investera i en ny uppsättning. Jag har åtskilliga vackra kostymer i min ägo, vilka har skänkts mig av lord Darlington själv och av åtskilliga gäster som har bott i hans hem och haft anledning att vara belåtna med tjänsterna. Många av de här kostymerna är kanske för formella för den tilltänkta resan, eller också en aning gammaldags numera. Men det finns en eftermiddagsdräkt som sir Edward Blair skänkte mig 1931 eller 1932 – praktiskt taget helt ny då och med nästan perfekt passform – som mycket väl skulle kunna lämpa sig för kvällar i det vardagsrum eller den matsal på det värdshus jag tog in på. Det jag däremot inte äger är lämpliga reskläder, det vill säga kläder som jag kunde synas i en bil med, om jag inte skulle använda den kostym unge lord Chalmers skänkte mig under kriget och som skulle ha varit perfekt i stil och färg om den inte så uppenbart hade varit för liten för mig. Jag räknade till sist ut att mina besparingar skulle täcka alla kostnader jag skulle kunna dra på mig och dessutom räcka till att inköpa en ny kostym. Jag hoppas att ni inte finner mig opassande fåfäng i den sistnämnda frågan; det är bara det att man aldrig vet när man kan bli tvungen att uppge att man kommer från Darlington Hall, och att det är viktigt att man vid sådana tillfällen är klädd som det anstår ens ställning.

Under den här tiden satt jag också många minuter över bilkartan, samt läste igenom de aktuella delarna av mrs Jane Symons Englands underverk. Om ni inte känner till mrs Symons verk – som består av en serie på sju volymer, som var och en omfattar en region av de brittiska öarna – rekommenderar jag det varmt. De skrevs på trettiotalet, men mycket bör fortfarande vara aktuellt – jag kan inte tänka mig att de tyska bomberna kan ha förändrat vår landsbygd så genomgripande. Mrs Symons var, om sanningen ska fram, en ofta sedd gäst här i huset före kriget och var nog en av dem som var allra mest omtyckt av personalen på grund av den vänliga uppskattning hon aldrig drog sig för att visa. Det var på den tiden, och på grund av min naturliga beundran för damen, jag först började läsa igenom volymerna inne i biblioteket när jag hade en stund över. Jag minns till och med att jag strax efter miss Kentons avresa till Cornwall 1936, en del av landet där jag aldrig hade varit, ofta sneglade i volym III av mrs Symons arbete, den volym som beskriver skönheten i Devon och Cornwall, med fotografier och allt och – vilket var ännu mer lockande för min fantasi – en rad konstnärliga skisser från området. Det var på det sättet jag hade lyckats skaffa mig en viss känsla för den plats dit miss Kenton hade flyttat för att bo som gift. Men det här var, som jag sade, på trettiotalet när mrs Symons böcker så vitt jag förstår beundrades i hela landet. Jag hade inte tittat i volymerna på många år, förrän de här senaste händelserna fick mig att ta ned volymen om Devon och Cornwall igen. Jag studerade än en gång alla dessa underbara beskrivningar och illustrationer, och ni kan kanske förstå min växande iver vid tanken på att jag nu faktiskt själv skulle kunna företa en bilburen resa i just den delen av landet.

Till slut verkade det inte finnas mycket annat att göra än att än en gång ta upp ämnet med mr Farraday. Det fanns naturligtvis alltid en möjlighet att hans förslag två veckor tidigare bara hade varit en ögonblickets impuls och att han inte längre skulle uppskatta tanken. Men mitt intryck av mr Farraday efter dessa månader av observation är inte att han är en sådan herre som hänger sig åt det mest irriterande en arbetsgivare kan göra – ombytlighet. Det fanns ingen anledning att tro att han inte skulle vara lika entusiastisk som tidigare över min föreslagna biltur eller att han för den delen inte skulle upprepa sitt vänliga erbjudande att ”stå för soppan.” Trots detta övervägde jag noga vilket som skulle vara det lämpligaste ögonblicket att ta upp saken, för även om jag, som jag sade, inte för ett ögonblick skulle misstänka mr Farraday för att vara ombytlig, var det ändå förståndigt att inte diskutera saken när han var bekymrad eller upptagen av annat. Ett avslag under sådana omständigheter behövde inte återspegla min arbetsgivares verkliga uppfattning, men om jag en gång hade bemötts med ett sådant avslag skulle jag inte så gärna kunna ta upp saken igen. Så det stod helt klart att jag måste välja ögonblicket med omtanke.
Till slut fastslog jag att det lämpligaste ögonblicket skulle vara när jag serverade eftermiddagsteet i vardagsrummet. Mr Farraday brukar precis ha kommit tillbaka från sin korta promenad vid den tiden och är då sällan försjunken i sin läsning eller sina skriverier som senare på kvällen. När jag kommer in med eftermiddagsteet brukar han tvärtom ofta slå igen den bok eller tidskrift han läser, resa sig och sträcka på armarna framför fönstret, som om han ser fram emot ett samtal med mig.

Som det nu var tror jag att mitt omdöme var helt riktigt vad beträffade val av tidpunkt, och det faktum att saker och ting blev som de blev berodde på en omdömeslöshet av ett helt annat slag. Det vill säga att jag inte tog tillräcklig hänsyn till att mr Farraday vid den tiden på dagen uppskattar lättsamma, humoristiska samtal. Eftersom jag visste att han förmodligen var i den sinnesstämningen när jag kom in med teet i går eftermiddag, och eftersom jag är medveten om hans vana att skämta lite med mig i sådana ögonblick, skulle det utan tvekan ha varit klokare att inte alls nämna miss Kenton. Men ni förstår kanske att det föll sig naturligt för mig att antyda att jag hade seriösa yrkesmässiga skäl att be min arbetsgivare om någonting som dock var en stor favör. Så det var när jag framhöll mina skäl för att välja West Country som mål för min bilresa, som jag gjorde misstaget att nämna att en före detta hushållerska på Darlington Hall var bosatt i trakten, istället för att bara nämna några av de lockande scenerierna ur mrs Symons volym. Jag måste väl ha velat förklara för mr Farraday att jag på det här sättet skulle kunna undersöka en möjlighet till en idealisk lösning på våra nuvarande små problem i hushållet. Det var först sedan jag hade nämnt miss Kenton som jag plötsligt insåg hur fullständigt opassande det skulle ha varit att fortsätta. Jag var inte bara oförmögen att säkert avgöra om miss Kenton önskade ansluta sig till tjänstestaben igen, utan jag hade, naturligtvis, aldrig ens diskuterat frågan om ytterligare tjänstefolk sedan det första förberedande mötet för över ett år sedan. Att fortsätta att ge röst åt mina funderingar om Darlington Halls framtid skulle, minst sagt, ha varit att ta sig friheter. Jag tror att jag i det ögonblicket avbröt mig ganska tvärt och såg lätt generad ut. Hursomhelst tog mr Farraday tillfället i akt att le brett mot mig och lite menande säga:

”Har man hört på maken, Stevens. En dambekant? I er ålder!”

Detta var en högst pinsam situation, som lord Darlington aldrig skulle ha försatt en anställd i. Men nu menar jag inte att säga någonting nedsättande om mr Farraday. Han är ju när allt kommer omkring en amerikansk herre och beter sig ofta på ett annorlunda sätt. Det är absolut inte tal om att han ville någonting illa, men ni inser säkerligen hur obehaglig situationen var för mig.

”Jag trodde verkligen inte att ni var en sådan fruntimmerskarl, Stevens”, fortsatte han. ”Jag förmodar att det håller en ung i själen. Men å andra sidan vet jag inte om det passar sig att jag bistår er i sådana tvivelaktiga förehavanden.”

Självfallet frestades jag att genast och otvetydigt förneka alla sådana motiv som min arbetsgivare förespeglade, men insåg i tid att detta bara skulle vara att gå i mr Farradays fälla och att situationen skulle bli ännu mer genant. Jag stod därför bara stelt kvar och väntade på att min arbetsgivare skulle ge mig tillstånd att företa min bilresa.

Hur plågsam den här stunden än var för mig vill jag verkligen inte antyda att jag på något sätt skulle klandra mr Farraday, som inte alls är någon ovänlig person, och jag är övertygad om att han bara var road av det slags skämtsamhet som i Förenta staterna säkert är ett tecken på välvilja och förståelse mellan en arbetsgivare och en anställd, vilket de ägnar sig åt som en vänskaplig sport. För att sätta saker och ting i rätt perspektiv bör jag påpeka att just detta slag av skämtsamhet från min arbetsgivares sida har kännetecknat mycket av vårt förhållande under de här månaderna – även om jag måste erkänna att jag fortfarande är osäker på hur jag bör reagera. Under de första dagarna hos mr Farraday blev jag faktiskt mycket häpen över en del av de saker han sade till mig. Jag hade till exempel vid ett tillfälle anledning att fråga honom om en viss herre som väntades till huset kunde förväntas ha sin hustru i sällskap.
”Gud hjälpe oss om hon kommer!” svarade mr Farraday. ”Ni kanske kan hålla henne ur vägen, Stevens. Visa henne något av stallen borta på Morgans gård. Rulla runt med henne i höet en stund. Hon kanske är precis er typ.”

I första ögonblicket förstod jag inte alls vad min arbetsgivare sade. Sedan insåg jag att det skulle föreställa något slags skämt och vågade mig på ett lämpligt leende, även om jag misstänkte att vissa rester av min förvirring, för att inte säga chock, fortfarande kunde skönjas i mitt ansikte.
Under de följande dagarna lärde jag mig emellertid att inte förvånas över sådana kommentarer från min arbetsgivare och log på korrekt maner så snart jag igenkände den skojfriska undertonen. Ändå kunde jag aldrig vara helt säker på vad som förväntades av mig vid dessa tillfällen. Det kanske var meningen att jag skulle skratta hjärtligt, eller till och med återgälda med något eget påhitt. Det är den senare möjligheten som har förorsakat mig bekymmer under de här månaderna, och som jag fortfarande känner mig osäker inför. För det kan mycket väl vara så att det i Amerika anses som god betjäning att en anställd erbjuder små roande skämt. Faktum är att jag erinrar mig att mr Simpson, värden på Ploughman’s Arms, en gång förkunnade att om han varit en amerikansk bartender skulle han inte ha talat med oss på sitt vanliga skämtsamma men oklanderligt artiga sätt, utan istället skulle han ha överöst oss med oförskämda antydningar om våra fel och brister, kallat oss fyllbultar och allt möjligt, i ett försök att leva upp till den roll kunderna förväntade sig. Och jag erinrar mig också att mr Rayne, som för några år sedan åkte över till Amerika som sir Reginald Mauvis betjänt, berättade att taxichaufförerna i New York hade för vana att tilltala sina kunder på ett sätt som skulle leda till bråk av något slag om det upprepades i London, om nu inte personen i fråga till och med leddes iväg till närmaste polisstation med armarna bakom ryggen.

Det är med andra ord helt möjligt att min arbetsgivare på allvar förväntar sig att jag ska ge ett likartat gensvar på hans skämtsamhet och betraktar min oförmåga att göra det som ett slags försummelse. Detta är, som jag nämnde, ett problem som har åsamkat mig mycket huvudbry. Jag måste dock erkänna att den här skojfriskheten inte är ett åtagande som jag någonsin tror att jag kan fullgöra med glädje. Det är nog gott och väl i dessa föränderliga tider att anpassa sitt arbete genom att åta sig sysslor som inte normalt ligger inom ens eget befattningsområde, men skojfriskhet ligger på en helt annan nivå. Hur ska man för det första kunna veta säkert att ett gensvar i den skämtsamma stilen verkligen är vad som förväntas? Det är knappast nödvändigt att ens nämna den fruktansvärda möjligheten av att lägga fram en skämtsam kommentar bara för att sedan inse att den är totalt opassande.
Vid ett tillfälle, för inte så länge sedan, samlade jag dock tillräckligt med mod för att försöka mig på det slags gensvar som förväntades. Jag serverade mr Farraday morgonkaffet i frukostrummet när han sade till mig:

”Det var förstås inte ni som kraxade i morse, Stevens, eller va?”

Jag insåg att min arbetsgivare refererade till ett par zigenare som hade dragit förbi på morgonen på jakt efter gamla knivar och ropat som de brukade. Nu råkade det vara så att jag just den morgonen hade begrundat frågan om huruvida jag förväntades besvara min arbetsgivares skämtsamhet och känt mig svårt oroad vid tanken på hur han kunde uppfatta mina ständiga tillkortakommanden vid sådana tillfällen. Jag började därför bemöda mig om att hitta ett kvickt svar, ett slags påstående som ändå inte fick vara stötande i det fall att jag hade missuppfattat situationen. Efter en stund sade jag:

”Det var nog snarare svalor än kråkor, herrn. Om man nu ser det ur flyttfågelsperspektiv.” Och jag lät detta följas av ett lämpligt litet leende, eftersom jag inte ville att mr Farraday skulle behöva hålla tillbaka någon spontan glädjeyttring på grund av missriktad respekt.

Men mr Farraday lyfte bara på huvudet och sade: ”Förlåt?”

Det var först då det slog mig att det naturligtvis inte var lätt att uppskatta min kvickhet för någon som inte var medveten om att det var zigenare som hade dragit förbi. Jag kunde inte under omständigheterna se hur jag skulle kunna föra skämtsamheten vidare och faktum var att jag bestämde mig för att det var säkrast att sätta stopp för det hela, låtsades komma ihåg någonting viktigt jag genast måste ta itu med, ursäktade mig och lämnade min arbetsgivare som såg lätt förvirrad ut.

Detta blev sålunda en tämligen nedslående början på det som faktiskt kan vara en helt ny sorts tjänst som förväntas av mig, så nedslående att jag måste erkänna att jag inte på allvar har gjort några förnyade försök på samma linje. Men samtidigt kommer jag inte ifrån känslan av att mr Farraday inte är nöjd med mitt sätt att reagera på hans små skämtsamheter. Min arbetsgivares sätt att framhärda allt mer med detta på senaste tiden kan till och med vara hans sätt att ännu tydligare uppmana mig att svara honom i samma anda. Det må vara hur det vill med det, men efter den där första kvickheten om zigenarna har jag inte varit förmögen att tänka ut andra likartade skämt i tid.

Svårigheter av det här slaget har en tendens att tynga en extra mycket numera, eftersom man inte har möjlighet att diskutera och utbyta åsikter med sina yrkeskolleger som förr. För inte så länge sedan kunde man i sådana här brydsamma lägen förlita sig till att någon yrkeskunnig kollega, vars åsikter man respekterade, skulle åtfölja sin arbetsgivare till huset och att det skulle bli rikliga tillfällen att diskutera. Och på lord Darlingtons tid, när damerna och herrarna ofta stannade som gäster i flera dagar, var det förstås möjligt att utveckla ett gott samförstånd med de gästande kollegerna. Under denna livliga tid bevittnades ofta en samling av de finaste yrkesmännen i England inne i vår tjänstefolksal, där de satt och talade till långt in på natten i brasvärmen. Och jag kan lova er att ni inte skulle ha fått höra mig sitta och skvallra om ni hade kommit in i vår sal under någon av de här kvällarna, utan blivit vittne till debatter om de viktiga frågor som tyngde våra arbetsgivare däruppe, eller om betydelsefulla nyheter som hade rapporterats i tidningarna, och dessutom kunde vi naturligtvis åhöras diskutera varenda aspekt av vårt kall, som kolleger i alla livets skiften plägar göra när de kommer samman. Ibland uppstod det naturligtvis starka meningsskiljaktigheter, men för det allra mesta präglades atmosfären av en känsla av ömsesidig respekt. Det är måhända lättare att förmedla grundtonen under dessa kvällar om jag säger att det bland de regelbundet återkommande gästerna fanns personer som mr Harry Graham, betjänt och butler hos sir James Chambers, och mr John Donalds, betjänt till mr Sydney Dickenson. Det kom också andra, som kanske inte var fullt så förnäma, men vars färgstarka närvaro gjorde besöken minnesvärda, som till exempel mr Wilkinson, betjänt och butler hos mr John Campbell, vilken var känd för sin repertoar av imitationer av kända herrar, mr Davidson från Easterly House, vars lidelsefulla fasthållande av en tes i en diskussion ibland kunde kännas lika hotfull för en främling som hans enkla vänlighet vid andra tillfällen var hjärtknipande, mr Herman, betjänt till mr John Henry Peters, vars extrema åsikter ingen kunde åhöra utan reaktion, men vars djupa, mullrande skratt och Yorkshirecharm gjorde det omöjligt att ogilla honom. Jag skulle kunna fortsätta. På den tiden fanns det en sann kamratanda i vår yrkeskår, de små skillnaderna i vårt utövande till trots. Vi var alla i grunden gjutna i samma form, så att säga. Det var inte som det är i dag, när den anställde som någon enstaka gång följer med någon gäst hit, med största sannolikhet visar sig vara en nybörjare som inte har mycket annat att tala om än Association Football, och som istället för att sitta vid brasan i tjänstefolkets sal föredrar att sitta och dricka på Ploughman’s Arms – eller till och med på Star Inn, vilket verkar allt troligare numera.

Jag nämnde alldeles nyss mr Graham, sir James Chambers betjänt och butler. Faktum är att jag för ett par månader sedan till min glädje fick höra att sir James skulle gästa Darlington Hall. Jag såg fram emot besöket, inte bara för att gästerna från lord Darlingtons tid numera kommer ytterst sällan – eftersom mr Farradays bekantskapskrets av naturliga skäl är av helt annat slag än hans nåds – utan också för att jag utgick ifrån att mr Graham skulle ledsaga sir James som förr och att jag på det sättet skulle kunna rådfråga honom om det här problemet med skämtsamheten. Jag blev därför både förvånad och besviken när jag dagen före besöket fick veta att sir James skulle anlända ensam. Under sir James besök erfor jag dessutom att mr Graham inte längre var i sir James tjänst och att sir James till yttermera visso inte längre hade någon heltidsanställd personal alls. Jag skulle ha velat veta vad som hade hänt med mr Graham, eftersom jag måste säga att vi kom mycket väl överens vid de tillfällen vi hade råkats, även om vi inte hade känt varandra väl. Som det var fick jag emellertid inget tillfälle att utvinna sådan information. Jag erkänner gärna att jag var en aning besviken, eftersom jag skulle ha velat diskutera skämtproblemet med honom.
Låt mig emellertid återta min ursprungliga tråd. Jag tvingades, som jag nyss nämnde, att stå kvar i vardagsrummet under några obehagliga minuter i går eftermiddag medan mr Farraday skämtade på. Jag svarade som vanligt med att småle en aning – åtminstone tillräckligt för att antyda att jag på något sätt delade den välvilliga anda allt detta framfördes i – och väntade för att se om min arbetsgivares tillstånd till resan skulle ges. Som jag hade väntat mig gav mr Farraday mig sitt benägna tillstånd efter ett inte alltför långt dröjsmål, och han var dessutom vänlig nog att både påminna sig och återupprepa sitt erbjudande om att ”stå för soppan”.

Så det verkar med andra ord inte finnas några särskilda skäl till att jag inte skulle ge mig ut på min bilresa till West Country. Jag måste naturligtvis först skriva till miss Kenton för att förbereda henne på att jag kunde komma förbi och jag måste också se över mina kläder. Åtskilliga andra frågor rörande skötseln av hushållet under min frånvaro måste lösas. Men på det stora hela kan jag inte se något verkligt skäl till att jag inte skulle ge mig ut på den här resan.

Fortsätt läsa boken på Bookbeat, Nextory eller Storytel.

Prenumerera på Klassikerbrevet!
Följ Eld & lågor på Facebook!