Romandebuterande kirurg ger perspektiv på svåra frågor

Romandebuterande kirurg ger perspektiv på svåra frågor

16 september, 2015 | Månpocket

Efter 30 års arbete med cancerpatienter har kirurgen Åke Lasson fått många anledningar till existentiella funderingar om livets skörhet och människans inneboende styrka. Denna samlade erfarenhet har han nu valt att gestalta i bokform – pocketaktuella ”Blicken” är Åke Lassons debutroman och gripande läsning för alla som är intresserade av vad som pågår ”bakom kulisserna” på ett sjukhus och i huvudet på en läkare. Läs om Åke Lassons väg fram till romandebuterande kirurg och om hans tankar kring sin nya bok.

Berätta lite om din bakgrund

Läst har jag gjort hela mitt liv. Jag är en som ”alltid läser om och på” först, innan jag gör något nytt eller ovant. Var jag än är, vad jag än gör och vart jag än reser – har jag alltid något läsbart med. De 35 åren jag arbetat som aktiv kirurg har det dock mest blivit medicinsk facklitteratur/vetenskapliga artiklar och nyttobetonad läsning.

En av mina (orealiserade) ”ungdomsdrömmar” var att en gång att bli författare. Den drömmen föddes och levde några år under och efter gymnasietiden, tack vare en entusiastisk lärarei svenska och historia. Då skrev jag ett antal enklare noveller och dikter – dock inget inskickat.

Av olika skäl valde jag en annan livsdröm och ett ”säkrare” yrke – som läkare. Så följde drygt 10 år med studier, yrkesutbildning och arbete. Jag träffade min fru 1969, vi fick två härliga pojkar och det fanns inte mycket tid för skrivande. 1980 flyttade vi tillbaka till Lund och sedan dess har jag arbetat 100 % som övre gastrokirurg på Universitetssjukhuset i Malmö, nästan uteslutande med cancerpatienter. Parallellt med patientarbetet var jag aktiv medicinsk forskareoch fick utlopp för min lust att skriva i form av 80-talet vetenskapliga artiklar publicerade i referee-bedömda medicinska tidskrifter, egen avhandling 1984, föredrag mm – där ju allt skrivande baseras på rent medicinska fakta. Forskningen var under dessa 30 år ”kryddan” och drivkraften i livet för mig, förutom familj, patientkontakter och musik/kultur.

Efterhand som forskningsaktiviteten minskade pga alltmera sjukvårdsarbete och sinande forskningsanslag, vaknade drömmen om ett mera fritt och kreativt skrivande till liv igen. Trots goda föresatser tog ändå vardagen, praktiska bestyr, pågående/kvardröjande forskningsprojekt osv. all tid. Våren 2008 gick jag äntligen Folkuniversitetets i Malmö kvällskurs ”Att skriva romaner och noveller” med Andrzej Tichy´som kursledare. Det var en verklig vitamininjektion att få träffa andra med samma intresse och att få skriva, läsa och kommentera varandras alster. Det gav mersmak och efter hand också en klar plan för – faktiskt mitt fortsatta liv och skrivande.

Under och efter kursen skrev jag runt tiotalet berättelser i form av olika patientepisoder ur mitt arbetsliv, varav en ledde till 1:a pris vid en skrivartävling anordnad av Svensk Förening för Medicinsk Psykologi i december 2008. Detta fick mig att tro att berättelserna kunde vara läsvärda även utanför vänskapskretsen. Men hur bearbeta och göra dem läsvärda och hur, och i vilken form kunde de möjligen publiceras? Kanske som novell/essäsamling i etik för blivande läkare på Studentlitteratur? Hur få tid till detta?

Något år tidigare hade jag läst en blänkare om Författarskolan på Lunds universitet, ringde och pratade med kursledaren, som gärna såg att de fick ”åldersvarierade” klasser, som han uttryckte det. Sökte och kom in hösten 2009 för två års heltidsstudier. Sadlade då om från heltidsarbetande kirurg till att som 61-åring bli student på 100 % igen och gick ner till 50 % arbete på kirurgen parallellt med studierna.

Sommaren 2013, dvs två år efter godkänd Författarskoleexamen, accepterades Blicken av Columbi Publishing efter diverse omskrivningar. Vilken otroligt spännande och lärorik resa!

Varför skrev du Blicken?

Mina 30 års arbete med cancerpatienter (oftast med kort livslängd, högst 1 – 5 år efter diagnos) har givit många anledningar till tankar och rent existentiella funderingar. Livets skörhet, människans inneboende styrka och förmåga till omprioriteringar/omvärderingar, samt betydelsen av mänskliga relationer blir också extremt tydliga i dessa situationer. Som ansvarig läkare kommer man ofta oerhört nära såväl patienter som anhöriga i dessa situationer.

Mitt mål var att berätta om alla fantastiska patienter jag mött, som trots svår sjukdom orkat prioritera om och leva ett gott liv och om hur starkt det påverkat mitt eget liv och livsinställning.

Det var min handledare under Författarskolan, Björn Larsson, som först förstod att jag de facto i stället skrev om mina egna problem som behandlande läkare. Hur ger man ödesdigra cancerbesked utan att släcka allt hopp och hur kan man fortsätta behandla, stötta och trösta? En unik nisch i litteraturen, som han påpekade, eftersom extremt få läkare skrivit om detta ur läkarens perspektiv.

Vad tror du är nyblivna läkares främsta utmaningar?

a/ Den absolut största utmaningen för nyblivna läkare är att omsätta all sin teoretiska utbildning till praktik – dvs att kunna ställa rätt diagnos via sjukhistoria, kroppsundersökning, blodprover och ev. röntgenundersökningar och att därefter kunna ge rätt behandling.

b/ För kirurgen kommer som nummer två – att lära sig det rent praktiska hantverket, att operera. Först med assistans av äldre kollegor och senare på egen hand. Under de fem årens grundutbildning till kirurg lär man sig ett begränsat antal enklare ingrepp. Den cancerkirurgi till exempel jag bedrivit tar ytterligare 5-10 år att behärska. Således ett livslångt lärande.

c/ Lagen om patientens medbestämmanderätt gör att nyblivna läkare inte längre vågar ge patienten professionella råd inför olika behandlingar, trots läkarens medicinska kunnande. Vi äldre läkare är mer patriarkaliska och vana att ge patienten vår professionella bedömning, med utgångspunkt från den erfarenhet och det medicinska kunnande vi har. Även om vi inte ”väljer” behandling åt patienten, vågar vi ge kompetenta råd inför svåra beslut.

d/ Nutidens nyblivna läkare står mycket ensammare än vi gjorde när jag var ung. Då hjälptes all sjukvårdspersonal åt, framför allt sjuksköterskorna med sin kompetens, för patientens bästa, utan hänsyn till de olika yrkeskategoriernas ansvarsområde. Samarbete gällde, inte revirtänkande.

e/ Till detta kommer den ökade tidspressen i dagens sjukvård, som gör att gamla tidens personliga lärlingssystem raserats. Tid för möten läkare-läkare och frågor/diskussion runt patienterna saknas, trots vackra ord om regelbundna handledarsamtal och patientcentrering.

f/ Nutidens revirtänkande gör det svårare för nyblivna läkare att naturligt våga leda utredning och behandling, i kraft av sitt medicinska kunnande.

först därefter (och efter flera års arbete) kommer de tankar och existentiella frågorna jag lyfter fram i Blicken (dvs punkt 1b ovan).

Är ”Blicken” en bok för alla som på något sätt varit i kontakt med vården?

Absolut! Jag hoppas Blicken visar att läkare är helt vanliga människor av kött och blod, med allt vad det innebär av kunnande, men också begränsningar och tillkortakommande. Min erfarenhet är att alla försöker göra sitt bästa och att det ändå kan bli bra eller mindre bra, rent av dåligt. Läkaryrket är svårt, ingen patient är den andra lik och sjukdomarna är många och oändligt varierande. Det är sällan 1 + 1 = 2 när man har med levande människor att göra.

Samtidigt är kontakten med patienterna den livsnerv, som gör vårdyrken så underbara och givande.

Har du planer på att skriva mer?

O ja! Jag skriver på heltid (som ganska nybliven pensionär) och har kommit långt på ett nytt manus med nu dryga 200 sidor, dock utan färdigt slut. Även detta utspelar sig i sjukhusmiljö, den miljö jag känner bäst. I detta manus är huvudpersonen en kvinnlig läkare. Dels i ett försök att få huvudpersonen att inte vara så nära mig själv, som Rickard är i Blicken. Dels ger jag mer fakta och gräver djupare i funderingar och svårigheter om läkarlivet och om att kombinera det med ett socialt liv, graviditet, barn, familj osv.

Målet är att ge mer bakgrund till alla känslor och upplevelser i Blicken. Dessutom är det en spännande utmaning att försöka skriva ur en kvinnlig huvudpersons perspektiv.