Om beroendets och skriftens våldsamma kraft

07 september, 2016 | Wahlström & Widstrand

Vi passade på att ställa några frågor till Sara Mannheimer, som är aktuell med ”Urskilja oss”, en berättelse om stark kärlek där modern sätts i centrum.

forfattarfoto_sara-mannheimer-cstina-nylen

Detta är din efterlängtade tredje bok efter framgången medReglerna och Handlingen. Kommer läsaren att känna igen sig, eller har du skrivit något helt annat?
De två första är definitivt systerböcker. Urskilja oss är av en annan karaktär, den har ett mer känslosamt temperament, ett högre tempo, men släktskapet finns förstås ändå. Vilket också är ett av bokens huvudtema. Skillnad trots närhet.

Hur vill du själv beskriva denna din tredje bok?
Alltid svårt att sammanfatta. Vill att mina böcker ska rymma mer än en tematik. Men det är en bok om att vara på väg till en alldeles särskild mor, om att stå i ständig förbindelse med henne, om att känna skräck för att såra, om generationsskiften och om de små skiftningarna i ett ansikte som bara den som älskar kan se. En bok som jag velat skriva i många år, men inte vetat hur. Plötsligt blev det möjligt, kanske var det tågresans form som gjorde det möjligt.

Du skriver ”jag vill och jag vill inte skriva nära det som är mitt liv”. Är det en komplicerad relation till innehållet, går det (och behöver man) skilja på den fysiska personen och författarjaget?
Kanske borde det stått, ”jag vill inte, men kan inget annat än att skriva nära det som är mitt liv” Det är motstridigt, författaren och berättarjaget glider samman och är ändå helt åtskilda. All text, också den mest privata dagbok, är fiktiv. Den som skriver om sitt eget liv, skriver ju inte om sig själv, utan om någon som skriver om sig själv. Litteraturen erbjuder denna möjlighet, att genom språket göra privata upplevelser allmängiltiga och samtidigt, om det vill sig väl, än mer personliga. Men att vilja skriva om det som bränner i det egna livet innebär ett moment av hänsynslöshet, risken att de närmaste ofrivilligt blir exponerade, det är väl det som är knäckfrågan här, ett fruktansvärt dilemma för de flesta som publicerar sina texter.

Förutom att skriva så är du glaskonstnär; uttrycker du olika saker i dessa konstformer eller samma saker fast på olika sätt? Som läsare får man känslan att skrivandet nästan tvingar sig på?
Glaset har blivit alltmer av ett brödjobb. Även om jag ibland får idéer till nya produkter. Det är tungt fysiskt, men väger liksom lätt i själen. Skrivandet är hjärtat, navet, det svåraste jag vet, men utan det ter sig livet främmande, utan det tappar jag kontakten med mig själv o andra. De gånger det går att skriva, när orden plötsligt börjar låta, ljuda, få mening, då blir världen stor.

Urskilja oss hade utgivningsdag den 25 augusti och recensionsdag den 8 september.