Hur fick du idén till att skriva Jag är Gud?

Jag fick idén när jag själv jobbade på redaktion och blev utbränd. Mitt under min sjukskrivning fick jag sparken och då blev jag av förklarliga skäl ganska arg. Så jag skrev en krönika som hette ”Saker jag skulle göra om jag inte vore så jävla väluppfostrad” och den handlade i princip om att som kvinna få nog av hela duktighets-grejen och ställa sig upp och protestera. Inspirationen kom från 90-talsfiilmen Falling Down och jag ville skriva om en kvinna som fick nog på samma sätt som i filmen, ja som en man helt enkelt. Jag ville att hon skulle släppa alla föreställningar och måsten och bara göra utan att tänka på konsekvenserna. Sedan publicerades inte krönikan och då började jag istället utveckla det som ett bokmanus.

Berätta om huvudkaraktären Hermine – vem är hon?

Hermine är 46-årig kvinna som jobbar som journalist på tidning. Hon är gift med en framgångsrik man, har två barn, fin lägenhet och ett väldigt välordnat medelklassliv. Ett liv som ser helt perfekt ut på ytan men som under det skaver. Hon är utbränd, trött och helt vilsen i sitt eget jag.  Under bokens gång börjar hon ifrågasätta allt och även göra upp med både samhället och sitt eget förflutna. Hon gör en feministisk resa kan man säga, en frigörelseresa för att frigöra sig själv men även kvinnor i stort.

Du har tidigare skrivit två barnböcker tillsammans med din man, hur var det att skriva en bok för vuxna?

Jag älskar att skriva för barn men då måste man tänka mycket på språket. Att hålla det enkelt och rakt och berätta historien. Nu när jag skrev för vuxna fick jag vräka på med mitt eget språk och kunde verkligen lägga in mer av mig själv i texten.

Finns det något som har överraskat dig under arbetet med boken?

Jag är som person ganska pryd och liksom stillsam utåt och boken är varken pryd eller stillsam och inte Hermine heller, så jag tror kanske framförallt att det kan överraska de som känner mig. Jag blev mest överraskad av att jag vågade släppa fram det.