Maria Nygren

5 frågor till Maria Nygren

Hej Maria! Berätta kort om Hemligheternas bok.

I centrum står 9-åriga Fia. Hon har just fått en skrikande lillebror som äter upp all den tid Fia tidigare haft med sina föräldrar, och till råga på allt är hennes bästa kompis Yasmin inte på lantstället som hon brukar.  När allt känns som värst upptäcker Fia ett gåtfullt gammalt skepp nere i badviken. Ombord finns en uråldrig farbror och en bok full av ljud. Mannen varnar Fia för att lyssna på boken, ändå kan hon inte stå emot. Hon smyger ombord och när hon öppnar boken färdas hon plötsligt tillbaka i tiden. Året är 1944, Fia är långt ute till havs och skeppet fullt av besättningsmän. Den gamla mannen är försvunnen och i hans ställe är en pojke i Fias ålder, en pojke som gjort något så hemskt att han glömt sitt eget namn. Och Fia inser till sin förfäran att hon själv har blivit osynlig.  Nu börjar den stora kampen för att förstå varför hon är där, och hur hon ska göra för att komma hem igen.

Vad inspirerade dig att skriva just den här berättelsen?

De flesta av mina historier börjar med bilder som dyker upp, bilder jag inte kan släppa. Hemligheternas bok bygger på två sådana bilder. Den första är från när jag är åtta-nio år. Det är en mardröm, en sådan som är så fysiskt verklig att det är som om den faktiskt har hänt. Jag är ensam i en båt, mitt ute på havet. Himlen är svart och de våldsamma vågorna slår mot båten, höga som flervåningshus. Båten kränger, jag försöker klamra mig fast men dras ner i det iskalla vattnet. Jag kämpar för att ta mig upp, men vet att det är omöjligt. Och jag minns att det värsta inte var att jag visste att jag skulle dö. Det värsta var att jag skulle dö ensam i det stora havet där ingen någonsin skulle hitta mig. Den där känslan av total övergivenhet.

Den andra bilden är från när mitt andra barn föddes. Min äldre son bad mig om hjälp med en teckning, ville att jag skulle leta fram målarfärger. Min nyfödda gallskrek. Jag sa att jag inte kunde hjälpa med målarfärgerna, att jag var tvungen att ta hans lillebror först. Och då såg jag det i hans ansikte, jag såg det stormande havet. Den där övergivenheten. Med Hemligheternas bok har jag försökt sätta ord på alla de känslor jag minns så väl från barndomen. Och förvandla dem till ett storslaget äventyr.

Hemligheternas bok är ett riktigt bra sommarlovsäventyr! Vad kännetecknar ett sådant? Finns några obligatoriska element som måste vara med?

Jag minns sommaren som de stora äventyrens tid. Då det fanns obegränsat med plats för fantasi och lek. Men jag minns också hur ensamma sommarloven kunde vara, veckorna utan andra barn. Och att de var just de veckorna man verkligen behövde hitta sätt att skapa sig sin egen magi. För mig skulle väl det i så fall vara det För mig skulle väl det i så fall vara det obligatoriska elementet – att skapa känslan av hur mycket större livet kan vara, att det är så mycket mer fantastiskt än det man kan se med blotta ögat.

Vilka teman finns att diskutera om man läser boken i klassrummet?

Ett starkt tema är känslan av att vara osynlig, som ju Fia rent fysiskt blir. Och också hur det är att förlora sin identitet som Pojken utan namn har gjort, han som inte ens minns vad han själv heter. Dessutom tycker jag att man gärna får diskutera vad som händer när man har gjort något riktigt dumt – hur ska man då klara av att ställa allt tillrätta igen?

Vilken sorts läsare tror du kommer att gilla boken?

Alla som älskar fantasi, spänning och en gnutta magi.